Fredrik Berndtson - Den Gamles Minnen

Spelman uti byn skall min talman bli,
Han en tunga lik sin stråke äger.
Och till gården sen lustigt fara vi,
Spelman går i stugan in och säger:
Vackra flicka hör —

Orätt gör du mig i sanning,
Vrångvist dömmer du mitt hjerta,
Om du tror, att gamla vänner
Mindre nu än förr jag aktar.
Sörja skulle jag ej eller,
Vore gamla vänner trogne.

Väl jag inser hvad du menar,
Gissar lätt på hvad du tänker.
Ej jag ser dig mera vandra
Bort till Pavos rika hemman,
Ej du mera syns i stugan
Hos den vackra Annas fader.
Lyckan har den gamle dårat,
Medgång sinnelaget ändrat.
Dock, hvad hjelper det att sörja!
Tålamod är bästa trösten,

Bättre dock än mod, att tåla,
Tycks mig mod att handla vara.
Illa rådlöshet sig likar
Med ett stolt och manligt sinne.
Hvad jag tänkt vill jag dig säga,
Hvad jag öfverlagt förtro dig.
Tungt det legat mig på hjertat,
Natt och dag mitt sinne ängslat. —

Bort från barndomshem och vänner
Måste Erik ögat vända,
Måste trampa nya stigar,
Andra träd och böljor skåda,
Andra hyddor, andra menskor.
Här är ingen ro att vänta,
Ingen glädje, ingen lycka.
Glädjens skatt en drake vaktar,
Som med guldfylld hand vill smekas,
Vill med silfverröst bevakas.
O, hvad aktar han den arme,
Vore äfven guld hans hjerta,
Rent och klart som silfver sinnet
Bort från barndomshem och vänner
Måste arme Erik vandra.

Ren i morgon vill jag vandra,
Innan solen vakna hunnit,
Medan hyddorna stå slutna,
Medan menniskorna drömma,
Drömma kanske ljuft om lycka.
Men när dagen redan lyser
Gladt kring skog och äng och vatten,
Och hvart menskoöga blickar
Åter gladt kring kära hyddan,
Tag då helgdagströjan på dig,
Gå till Pavos rika hemman,
Träd i stugan in och helsa
Ifrån mig till Pavos dotter.
Säg, att lång är icke vägen
Mellan qvarnen här och henne;
Dock för mig är han den lägsta.
Lång är resan genom verlden,
Öfver hafvets vågor färden,
Men ändå ej lång, som stigen
Mellan qvarnen här och henne.
Säg att Erik vandra måste
Bort från barndomshem och vänner,
Men att han i lust och sorger
Uppå Gud och Anna litar.
Denna ring, som mig min moder
I sin sista timma skänkte,
Skall du äfven henne gifva.
Helsa, säg, att, liksom ringen,