Morgan Rice - Förutbestämd

Och han var inte ensam. Hela hans klan krävde också hämnd, liksom Aidens klan. Detta var en attack mot dem alla, och var helt oacceptabelt. Klanerna förenades.

Caleb harklade sig till slut och talade med en hög röst.

"Mina vänner", började han. "Vad som hände idag var ett angrepp inte bara mot mig, inte bara mot min son, men mot oss alla. Den illvilliga klanen samordnade denna attack, detta brott mot oss, och vi måste svara med samma kraft. Jag kommer att flyga idag för att hämnas detta fruktansvärda, orättvisa mord. För att hämnas oss alla. Om det behövs kommer jag att flyga ensam. Men jag välkomnar er att gå med mig, att hämnas den grymma och skoningslösa döden av min oskyldiga pojke.

"Är någon av er med mig?"

Ett stort vrål av godkännande steg upp, och Calebs hjärta svällde av stöd.

"Flyg då med mig nu!" Skrek han.

Därmed tog Caleb tre steg och flög ut i luften, själv.

Det tog bara ett ögonblick för honom att höra fladdrande bakom honom av tusentals vingar.

Det var en hel armé, mobiliserad för krig.

När Caitlin försökte öppna ögonen, fick hon en sprängande huvudvärk. Hon lyfte sakta på huvudet och såg sig omkring och försökte lugna sig. Hon blinkade flera gånger, och insåg att hon låg hopkrupen på golvet i en sten cell.

Den var liten, spärrade fönster högt upp, och hon kunde känna att gallrena var gjorda av silver, det skulle vara omöjligt att bryta sig ut. En hård solstråle kom igenom det på en vinkel, lyste upp ansiktet och hon kisade av smärta. Hon rullade över, ur vägen.

I det mörka hörnet, andades Caitlin långsamt och satte sig upp, försökte samla sig själv. Hennes huvud höll på att döda henne, när hon försökte komma ihåg.

Hon mindes att hon var i en kyrka. Santa Croce. Hon mindes att hon var med Blake, gick upp i en predikstol. Hon mindes att hon hittade det hemliga facket, öppnade det…

Och sedan hade ett nät kastats över henne, och hon hade tacklats till marken. Och sedan Kyle, som tittade ner på henne, hans groteska ansikte. Han sparkade henne.

Hon satte sig upp rakare och såg sig omkring, kände ett bultande blåmärke på kinden. Hon var i ett fängelse av något slag, troligen satt här av Kyle. Hon undrade hur länge hon hade varit här. Hennes hals var torr, och hon kände sig svag. Hon lyssnade, och på avstånd hörde hon vad lät som ett svagt jubel, följt av en massiv vibration som skakade golvet. Hon undrade var på jorden hon var.

Hon undrade också varför hon levde. Varför hade inte Kyle dödade henne? Han var inte en att visa nåd. Det enda skälet till att han skulle ha hållit henne vid liv var om han planerat att tortera henne. Caitlin vred sig vid tanken.

Hon undrade hur hon hade kommit in i denna röra till att börja med. Allt gick så bra, hennes idylliska tid i Florens, hon kom så nära att finna sin far, ledtrådarna började leda någonstans. Hon hade varit så säker på att hon nästan var framme, precis vid mållinjen.

Det hade gått så fel, så snabbt. Men hur? Hon hade inte anat Kyles närvaro, eller någon av hans folk, någon gång. Han hade lyckats smyga upp på henne så snabbt. Hur hade han hittat henne? Hade han följt henne hela tiden?

Caitlin undrade hur det skulle kunna vara möjligt. Den enda person som visste att hon var där var Blake.

Blake.

Plötsligt stannade hennes hjärta. Hade Blake lett henne till Kyle? Hade han lurat henne hela tiden?

Hon kände hennes hjärta stanna vid tanken. Det gjorde ont mer än något hon kunde föreställa sig.

Det måste vara så. Hon hade blivit bedragen. Hon kunde inte se vad för andra möjliga förklaringar det skulle kunna finnas. Det fanns inget annat sätt Kyle kunde ha hittat henne. Och hur var det med Blake? Hon kunde inte minnas att hon såg honom fångas i kyrkan. Visst, hon hade inte sett mycket när hon togs ned så snabbt. Men hon kom inte ihåg att hon hörde honom ropa eller skrika.

Och om Blake hade fångats, skulle han inte vara här, i fängelset med henne?

"Blake?" Ropade hon.

Hon harklade sig, reste sig och skrek: "Blake!"

Hennes skrik ekade gång på gång under de tomma kamrarna, som om det kom tillbaka för att reta henne.

Inget svar. Det avgjorde saken. Han måste ha svikit henne.

Hon kände sig som en sådan idiot för att ha älskas honom. Hon kände sig så lurade, så förrådd. Så dum.

Caitlin hörde plötsligt gnisslet av en järndörr, följt av fotspår.

Hon stod på fötterna, i hörnet, och väntade, beredd att kämpa för sitt liv.

Hon hade en känsla, att det skulle vara meningslöst. Kyle var inte en man att lämna något oplanerat. Han hade förmodligen flera backup-planer på att hålla henne fast, torteras eller dödas. Hennes chans att fly, visste hon skulle vara näst intill noll.

Kyle syntes plötsligt. Han dök upp på den motsatta sidan av silver gallret, framför henne och flinade. Det var mer som en bister uppsyn.

Kyle hade verkligen sett bättre dagar. Hälften av hans ansikte var vanställt, och nu saknade han ett öga. Han såg hemsk, grotesk ut.

"Vad tycker du om ditt nya boende?" Frågade han.

Caitlin sa ingenting, bara stirrade tillbaka på honom. Till slut spottade hon på golvet i hans riktning.

Han skrattade – ett ont, kusligt buller.

"Du har rätt", sade han. "Blake ledde oss rätt mot dig. Ett lamm till slakt. Hur kunde du har varit så naiv? Ja, äntligen, har jag övertaget. Du har varit en tagg i min sida så länge jag kan minnas. Det är tack vare er som mitt ansikte är vanställt så här. Det var mitt straff för att låta dig gå… Inte den här gången."

Caitlin kunde känna det onda strömma från honom, som en konkret sak. Hon hade en sjunkande känsla av att detta kunde vara den sista stunden i hennes liv, och hon beredde sig mentalt på att möta sitt öde.

"Innan jag dödar dig", fortsatte Kyle: "Vill jag att du ska veta att jag är en mycket vänlig man. Jag kommer att erbjuda dig två alternativ. Att dö snabbt, enkelt och smärtfritt, eller att dö långsamt, och brutalt. Du har fortfarande en chans för det förstnämnda, om du går med på vad jag har att säga, om inte, kommer ditt öde att vara bortom smärtsamt."

"Jag är inte rädd för att dö långsamt," svarade Caitlin med förakt. "Jag skulle hellre dö i tusen helveten än att ge dig vad du vill."

Kyle log bredare.

"Du är en flicka efter mitt eget hjärta", sade han, slickade sina läppar. "Det är synd att du och jag aldrig har haft en chans att vara tillsammans. Vi skulle vara ett fantastisk par."

Hon mådde illa vid tanken. "Jag hade hellre dött", svarade hon.

Han skrattade högt "Oroa dig inte, det kommer du mycket snart. Men innan du gör det kommer jag att ge dig detta erbjudande: Ge mig det objekt som du hittade i predikstolen. Vi sökte och hittade ingenting. Berätta vad du gjorde med det, var du lyckats gömma det innan vi fångade dig. Hade du sönder det? Svalde du det? Var är det? Säg mig, och jag kommer att benåda dig. Faktum är att, om det är ett svar som jag gillar, kanske jag låter dig gå."

Caitlin tänkte med hela hennes hjärna. Hon försökte komma ihåg, men hennes huvud var fortfarande dimmigt. Vilket objekt pratade han om? Vad var det som han trodde att hon skulle ha hittat?

Det började sakta komma tillbaka till henne. Vad hon fann i det hemliga facket. Kyle hade inte sett det, så naturligtvis trodde han att det var ett objekt. Vilken idiot.

Vad han inte visste, och vad hon aldrig skulle tala om för honom, var att det inte fanns något föremål alls. Att det var ett meddelande. Inskriven i stenen. Ett meddelande bara för henne: Rosen och Taggen möts i Vatikanen.

Han skulle aldrig förstå vad det innebar. Och hon skulle aldrig tala om för honom.