Morgan Rice - Förutbestämd

Till hennes fasa var det så. En sidokammare öppnades i Colosseum, och tio lejon sprang rätt mot henne. De var stora, manliga lejon, snabbare än hon kunnat ana, med långa klor och huggtänderna blottade. De tog fart med varje steg de tog.

Caitlin nådde ner och drog hennes korta spjut och kastade det på ett lejon.

En direkt träff mellan ögonen. Han föll.

Men de andra stannade inte. Hon hoppade högt upp i luften precis när de var på väg att kasta sig på henne, hoppade högre än lejonet, och när hon gjorde det, körde hon sitt korta svärd i dess man, bakom nacken. Det föll.

Hon landade på baksidan av ett annat lejon, nådde under det, och skar strupen, och det föll också.

Ett annat lejon kastade sig över henne bakifrån, slog omkull henne, dess klor skrapade på ryggen smärtsamt.

På marken, rullade hon, och högg av dess huvud med sitt svärd.

De andra kastade sig också, men hon var för snabb för dem. Hon fick många sår från klor och huggtänder, men med hjälp av sitt svärd, lyckades hon, efter en lång och hemsk kamp att få ner resten av dem.

Återigen, vrålade publiken med godkännande.

Hon tittade upp och såg att Kyle och domarna var galnare än någonsin. Det såg ut som om de inte hade väntat sig att hon skulle klara sig såhär långt.

Rådet vände sig till Kyle, och han nickade tillbaka allvarligt. Domaren höll sedan ut sin tumme, med tummer ner.

När han gjorde det, öppnades en stor plåtdörr och ut kom en enda krigare.

Han var klädd i helsvart rustning, med en svart hjälm, höll ett svärd och en sköld.

Caitlin kunde känna, även från detta avstånd, att han inte var en människa. Det var en vampyr och en formidabel en. Detta skrämde henne mer än alla andra.

Dessutom kunde hon redan känna att detta inte var en vanlig vampyr. Det var någon som hon kände. Även härifrån, kunde hon känna det.

Och sedan insåg hon: det var Blake.

Blake.

Han drog tillbaka sin hjälm, och stirrade på henne. Caitlin hjärta slets av sorg vid åsynen.

Så insåg hon. Det var sant. Han hade lurat henne trots allt.

Blake skakade på huvudet.

"Caitlin!" Skrek han ut. "Jag har inte förrått dig. De fångade mig också. Jag lovar dig. Jag ledde dem inte till dig."

"Varför står du då där, redo att kämpa mot mig?" ropade Caitlin tillbaka.

"Jag har tvingats in i detta stadium," skrek han tillbaka. "Men jag kommer inte att slåss mot dig. Som jag sa till dem tidigare."

Blake gick ut till mitten av arenan, inför Kyle och domarna, och kastade ner sin sköld, hjälm och svärd.

"Jag kommer inte att slåss mot henne!" Skrek han mot dem.

Publiken buade i ogillande.

Caitlin var chockad över denna vändning. Var det bara ett annat knep? Väntade han barapå att lura henne igen? Eller hade hon haft fel hela tiden om honom? Hade han varit trogen henne hela tiden? Nu var hon inte så säker.

Domaren stod upp. "Om du inte slåss mot henne, kommer du lida en ofattbar död!" Skrek han tillbaka. "Välj"

"Döda mig om du vill," skrek han tillbaka. "Jag skulle aldrig slåss mot henne!"

Publiken buade igen, och domaren nickade mot vakterna.

Plötsligt kände Caitlin sig själv bli kedjad bakifrån av flera vakter, i silverbojor som gjorde henne hjälplös medan hon släpades ut från arenan. Hon grävde hälarna i marken, försökte att göra motstånd, men det var ingen idé. De släpade in henne i en bur, på sidan.

Hon såg Blake stå där, trotsig. Och i det ögonblicket insåg hon. Det var inte ett trick. Han hade aldrig svikit henne. Inte bara det, men han förberedde sig för att offra sitt eget liv för hennes.

Ännu värre, hon hade dragit in honom i den här röran: om han inte hade kommit med henne på hennes uppdrag, skulle han vara kvar tryggt hemma just nu. Hon kände sig värre än någonsin. Och hon kände sig så arg på sig själv för att ha dragit såna slutsatser, för att hon antog det värsta. Varför kunde hon inte ha trott på honom?

När Caitlin stod fastkedjad i buren, hjälplös, såg hon plötsligt en sidodörr av Colosseum öppna, och två dussin av de mest ondskefulla vampyrerna hon någonsin hade sett kom ut, på hästrygg, mot Blake.

Blake duckade och skyndade att ta sitt svärd och sköld.

Han vände mot dem när den kom mot honom, beredd att ta ställning.

De kom mot honom med full kraft, högg på honom, och han slog tillbaka tappert, välte flera av deras hästar. Snart var de för det mesta till fots, kom mot honom från alla håll, och han kämpade som aldrig förr. Han dödade två av dem i ett enda slag.

Men han var underlägsen. När Caitlin såg på brast hennes hjärta, och hon såg att han höll på att bli svagare, och huggen från flera håll. Han skulle inte vinna.

Caitlin kände orättvisa i det hela, och plötsligt kände hon ilska övervinna. Hon blev varm från tårna upp genom hennes kropp, och hon kände sig fyllas med en övermänsklig styrka. Hon ville vara starkare än hon någonsin hade varit, och i en stark rörelse, nådde hon tillbaka, och med all sin kraft, bröt hon sina kedjor.

Hon hoppade över muren, tog tag i hennes vapen, och sprang mot Blake

Publiken vrålade i godkännande, och hoppade till fötterna.

Caitlin anföll gruppen av vampyrer som omgringade honom. En vampyr, på sin häst, var på väg att sticka Blake bakifrån, och Caitlin siktade och kastade hennes spjut på honom; Det gick rakt igenom nacken, och han föll av sin häst, död.

Publiken vrålade.

Hon tog den fallna vampyrens svärd, hoppade på hans häst, och red mot de andra, svingandes när hon red.

Ilskan ökade och ökade, och Caitlin kände en primal styrka hon aldrig haft. Hon svingade och slog och stack, och hon var en virvelvind av förstörelse.

Inom några minuter, hade hon lyckats döda flera av vampyrerna runt Blake.

Hon klev av och stod vid hans sida.

De två av dem stod där, rygg mot rygg, slogs, med bara några vampyrer kvar.

Blake, modig, lyckades döda vampyren framför honom medan Caitlin dödade en till och fokuserade på de andra två.

Hon attackerade en, stack honom i hjärtat, men när hon gjorde, lämnade hon sig själv slarvigt öppen för attack. Den andra vampyr kastade sig på hennes öppen rygg, med sitt svärd siktande rätt mot hennes njure och Caitlin såg det komma. Men hon kunde inte reagera i tid. Hon visste att det var för sent, och att hon verkligen skulle dö.

Hon beredde sig för den fruktansvärda smärtan men till sin förvåning, kom den inte. Istället hörde hon ett hemskt skrik och hon tittade för att se Blake stå där, och se att han hade klivit i vägen, och hade tagit slage istället för henne. Vampyren hade huggt honom rakt genom hjärtat.

Caitlin klev upp och högg av vampyrens huvud. När hon gjorde det föll hennes armband, det Blake hade köpt åt henne, av hennes handled, och ner till marken.

Samtidigt föll vampyren till marken, den sista av dem, död.

Blake sjönk ner på knä, döende.

När han kollapsade till marken, fångade Caitlin honom, satte honom försiktigt ner. Hon sträckte sig upp och försökte ta bort svärdet ur hans hjärta, men han grymtade av smärta, och hon visste att det var bäst att låta det vara.

Hon vaggade huvudet i händerna, och knäböjde över honom och grät.

"Jag vill att du ska veta", sa han med ansträngning, med blod droppande från hans mun, "att jag aldrig svikit dig."

"Jag vet", sade Caitlin genom tårarna. "Blake, jag är så ledsen."

Han nickade, sedan log han mot henne svagt, med blod på sina läppar.

"Jag älskar dig", sade han. "Och jag kommer alltid gör det."

Han lade sin hand i hennes, lade något i hennes hand, och slöt sedan ögonen, död.