Morgan Rice - Förutbestämd

Sam såg på henne, och sakta lyfte han det tunga, gyllene spjutet.

"Döda henne! Döda henne!" Skrek folkmassan.

Caitlin öppnade ögonen.

I det ögonblicket kände hon hela världen sakta ner. Hon såg varenda detalj, hörde varje litet ljud, medan resten av världen långsamt dämpades. Hon kände vinden på hennes hud, märkte solens briljans. Hon kände starkt att detta skulle bli hennes sista stund på jorden.

Och hon såg fram emot det, att äntligen träffa sin far. Vilket passande sätt att träffa honom på, tänkte hon. Skickad av sin egen sons hand.

Sam tog ett steg framåt, nådde tillbaka, och kastade plötsligt spjutet.

När Caitlin öppnade ögonen, var hon chockad av vad hon såg.

I sista sekunden, hade Sam vänt på klacken och kastat spjutet, inte på henne, utan snarare upp på läktaren.

Direkt mot Kyle.

Allt hände så snabbt, var så oväntat, att Kyle inte hade någon tid att reagera.

Innan han kunde gå ur vägen, gick spjutet genom hans arm, och fortsatte genom domarens hjärta. De två av dem skrek, där de satt ihop.

Hela publiken hoppade i chock och ilska.

"Döda dem!" skrek Kyle.

Men innan någon hann reagera, blev plötsligt himlen svart.

Flygande över Colosseum, kom det plötsligt hundratals vampyrer.

Caitlin behövde inte titta upp för att veta vem det var.

Där uppe i skyn, var den som ledde dem Caleb. Vid hans sida var Samuel, Aiden, Polly, och hundratals andra.

Caleb slösade ingen tid. Han dök rätt mot Kyle, tog tag i honom vid strupen, och brottade ner honom till läktaren.

De hundratals andra vampyrerna landade också förberedda för kamp mot de tusentals andra vampyrerna. Det var ett fullskaligt krig.

Sam kom springande över till Caitlin, och rev av sig hjälmen.

"Jag hoppas att du förstår", sade han. "Jag var tvungen att lura dem. Att fånga dem med deras gard nere. Jag menade aldrig att såra dig. Det var det enda sättet", sade han. "Jag är här, jag har kommit tillbaka i tiden, eftersom jag älskar dig. Och eftersom jag är ledsen."

De omfamnade varandra.

Men de hade ingen tid att förlora. Tusentals vampyrer strömmade ut ur läktaren, rusade mot dem.

Sam vände sig till henne. "Kan du fortfarande flyga?"

Hon nickade, och de båda tog fart i luften, flygandes, steg högt ovanför massan av vampyrer som sprang mot dem.

När de flög över läktaren, passerade de Kyle som brottades med Caleb.

Caleb hade övertaget, men ett ögonblick senare, halkade han; Kyle utnyttjade detta, tog sitt svärd, och nådde tillbaka för att hugga Caleb.

Sam och Caitlin dök lågt. Precis i tid, och sparkade undan svärdet ur Kyles hand; Sam, precis bakom henne, sparkade sedan Kyle hårt i ansiktet, skickade honom flygande över balkongen.

Caitlin nådde ner och tog Caleb.

"Mår du bra?"

Han såg på henne.

"Caitlin", sade han, hans ögon fast i henne. "Jag vet nu. Jag vet vem du är. Jag minns allt," han kramade henne hårt. "Och jag är så ledsen."

Hon kände hela hennes värld värmas inuti henne, när hon kramade honom tillbaka.

Hon drog honom tillbaka och såg på honom med intensitet.

"Jag vet var den är", sade hon snabbt till Caleb. "Skölden."

Sam och Caleb stod båda nära, ivriga att höra, med deras ögon vidöppna.

"Följ mig", sade hon.

Caitlin, Caleb, och Sam flög över Rom, tävlandes för att överbrygga den korta sträckan från Colosseum till Vatikanen. Caitlin hade aldrig varit till Vatikanen innan, och hon följde Calebs ledning. Hon hade varit orolig för ett ögonblick att Caleb inte skulle komma alls. Tidigare, i Colosseum, ville han inte ge sig av; han hade sattsat på att dyka ner och hitta Kyle bland publiken för att kräva hämnd för Jade. Men Caitlin hade bett honom låta skjuta upp det till en annan gång. Hon hävdade att han skulle utsätta dem alla i fara genom att fastna i en kamp bland de tusentals vampyrer och att det aldrig skulle åstadkomma vad som var viktigare för loppet: att hitta skölden. Slutligen, motvilligt, hade han gått med på det.

När de rundade en krök, kom Vatikanstaten i sikte och Caitlin blev chockad. Hon hade på något sätt förväntas Vatikanen som en enda byggnad och blev förvånad över att se att det var i själva verket en hel stad. Från detta fågelperspektiv, kunde hon se byggnad efter byggnad, som domineras av den stora kupolen i Peterskyrkan kapell. Hon blev helt mållös av dess magnitud.

"Vi måste landa vid huvudentrén," säde Caleb. "Vatikanen är hårt bevakat av vår sort. Det finns inget väg in eller ut utan tillstånd. Det är den äldsta och mest kraftfulla vampyr klanen som finns. Ingen har någonsin försökt att attackera dem, inte ens Kyles folk, och ingen kommer förmodligen någonsin göra det. De står vakt över vampyrreliker och hemligheter som skiljer sig från allt som världen någonsin har känt.

"De har också vapen som skiljer sig från allt som världen någonsin har sett. Om vi kommer fram till dörrarna och om de inte ger oss tillåtelse, kan de mycket väl döda oss på plats. Att på deras dörr är inte något man gör lättvindigt. Det enda sättet de kommer låta osskomma in är om de uppfattar att du är en av deras egna, en av deras klan. Det beror på vem din far var. Låt oss hoppas. "

Caitlin kände en närvaro bakom henne och när hon vände sig om såg hon på horisonten, en svärm av mörker. Hundratals vampyrer i det stora rådet följde dem. Caitlin såg Kyle i spetsen med blodig arm och full av raseri.

"Ser ut som vi har sällskap", sade hon.

Caleb och Sam vände sig om och rynkade pannan.

"Ingen tid att förlora", sade Caleb.

De tre av dem gjorde en skarp dykning, ända ner till ingången av Vatikanen.

De sprang upp till de stora, stora dörrarna, som plötsligt öppnades. Ut kom en kort gubbe, klädd i en vit kappa och huva.

Han drog tillbaka sin huva för att avslöjade ett par glödande, ljusgröna ögon. Han stirrade på de tre av dem, sedan tog han ett steg mot Caitlin.

"Du har kommit", sade han till henne.

Det var tydligt att han hade väntat på dem. De tre av dem utbytte en blick av lättnad.

Han vände sig om och de följde honom in och han stängde dörren bakom dem.

Sekunder senare, hördes det en hög smäll vid dörren, som hundratals andra vampyrer försökte komma in.

Caitlin, Caleb och Sam ryckte till, redo att strid.

"Oroa er inte," sade mannen lugnt. "Vanliga vampyrer är försvarslösa mot denna byggnad

Caitlin tittade upp och såg andra vampyrer som försökte flyga över muren, att dyka ner. Men när de gjorde så, studsade de tillbaka, som om de slog emot en osynlig sköld.

"Det är skyddat. Bara de heliga kan komma in. "

De gick snabbt ner i korridoren, förbi en vacker öppen innergård med en fontän i mitten. Det kändes väldigt mycket som ett kloster på insidan, när de passerade rader och rader av välvda stenmurar.

De följde med mannen in i en annan byggnad och ner en oändligt lång korridor. Taket var högt och välvt, täckt av ljust målade fresker.

De gick och gick, i snabb takt. Det kändes som om de gick för evigt, tills de slutligen vände ned ännu en korridor, klättrade upp för en uppsättning trappor och trädde in i det mest magnifika rum Caitlin hade någonsin sett.

Hon tittade upp i beundran.

"Sixtinska kapellet" viskade Caleb.

De tre av dem gick in i det stora rummet och hon kunde inte titta bort från Michelangelos tak. Varje tum av det, som spänner sig över hundratals meter, täcktes i ljust målade scener. De var så levande, så verklighetstrogna, det kändes som en levande sak.

Caitlin hörde flera fotsteg och såg hundratals vampyrer i rummet, alla klädda i vitt, klädda i vita kåpor och som uppradade sig tålmodigt längs med väggarna.