Morgan Rice - Förutbestämd

Han stack sitt spjut rätt mot hennes hals, men hon rullade ur vägen precis i tid.

Hon lutade sig tillbaka och sparkade honom hårt, rätt i ljumsken, och när han knäböjde, snurrade hon åt sidan och sparkade honom hårt i ansiktet. Han föll ner.

Hon hoppade upp på fötter, höjde sitt svärd, och innan han kunde komma upp igen, halshögg hon honom.

Den bedövade stadion var helt tyst för ett ögonblick.

Då, plötsligt, hoppade alla upp på fötterna, och röt hennes namn.

Domaren, upprörd, hoppade upp på hans fötter.

"Ta in jätten!" Skrek han.

Innan Caitlin kunde fånga hennes andan öppnades en annan sidoluckan och ut rusade en massiv jätte.

Publiken vrålade.

Caitlins ögon var vidöppna i misstro. Hon hade aldrig sett ett monster som det här. Denna varelse var minst hundra meter högt och, som en Cyclops, hade det bara ett öga, i mitten av huvudet. Hon ville inte tänka sig att sådana saker gick här på jorden, och hon kunde se dess muskler bölja ut i alla riktningar.

Det lutade sig tillbaka med huvudet och vrålade, och Colosseum skakade; om det var möjligt, var det ännu starkare än ljudet av elefanterna.

Caitlin vred sig. Hon hade ingen aning om hur man skulle bekämpa en varelse som denna.

Innan hon ens kunde reagera, tog jätten ett stort steg mot henne, drog handen ner och smällde till henne.

Caitlin kastades över stadion, hundratals meter, smällde in i en vägg, och kände luften slås ut ur henne.

Publiken vrålade.

Caitlin var på marken, hennes huvudvärk dödade henne, och hon försökte fånga hennes andan. Hon var fortfarande i chock att något så stort kunde röra sig så snabbt.

Jätten svingade igen, och drog näven ner för att krossa henne.

Hon rullade ur vägen precis i tid, och slaget lämnade ett stort hål i jorden, där jättens hand landade.

Caitlin rullade över, tog sitt svärd, och i en snabb rörelse, drog hårt på jättens handled, innan han kunde dra bort näven.

Det fungerade: hon lyckades hugga av hans hand.

Jätten lutade sig tillbaka och skrek, blod sprutade som en flod från hans arm, över hela henne, och hela publiken. I stället för att vara förfärad över det, tycktes vampyrerna njuta av det, försökte även att lappa upp blodet när det landade på dem.

Jätten, i ett raseri, jagade efter Caitlin efter hämnd. Men det var alltför blint av ilska. Det kunde inte tänka klart. Den svepte mot henne vilt med sin fria hand, missade varje gång. Caitlin sprang och sprang, försökte ta sig till det långa spjutet hon såg på avstånd.

Till slut gjorde hon det. Hon tog det, rullade runt för att undvika jättens slägga, och sedan lutade hon sig tillbaka och kastade det med allt hon hade, siktade rätt mot jättens öga.

En fullträff. Den långa spjutet gick igenom jättens öga och ut på andra sidan.

För en sekund, frös jätten. Sedan, som ett enormt träd, föll det i sidled. Det kraschade till marken, skakade Colosseum så hårt att det välte vampyrerna ur sina sitsar.

Publiken blev galen. Det hoppade upp på fötterna, brusande och dånande.

"Hon har vunnit nåd!" skrek publiken. "Släpp henne fri. Låt henne gå!"

En stor kör av godkännande ekade över arenan.

Men domaren gav inte upp. I stället såg han på Kyle, som nickade tillbaka, och sedan stod han upp. Publiken lugnade sig.

"Ta in vår sista krigare!" Skrek han.

Caitlin var så trött, så andfådd, så desorienterad. Hon kunde inte föreställa sig vad de hade att kasta mot henne nu. Hon kände sig säker på att vad det än var, skulle hon inte ha energi kvar att övervinna det.

Dörrarna öppnades och ut kom en enda krigare, en man i hennes storlek, hennes längd, som var väldigt lik henne. Han hade mörkt, monterade vapen och höll en glänsande svärd och sköld.

När han drog upp sin hjälm kunde hon tydligt se hans ansikte.

Det var den krigaren hon visste att hon aldrig skulle kunna döda.

Framför henne, var hennes bror Sam.

Caitlin hjärta virvlade med känslor.

Sam. Hennes lillebror. Här. I det förflutna. I Rom. I Colosseum av alla ställen. Å ena sidan, var hon glad att se honom.

Å andra sidan stod han där, i stridsrustning, framför henne, med ett vapen i handen. Och med en blick på hans ansikte som sa att han tänkte döda. Hur kunde detta vara?

Hur hade det blivit så här? Vad hade de gjort med honom?

Hon kunde känna, även från detta stora avstånd, att han var en vampyr. Hon försökte känna hans känslor mot henne, men de var skymda. Som om han avsiktligt blockerade dem.

Mer än något, kände hon sig ledsen. Förrådd. Förvirrad. Var det inte nog att han hade förstört saker för henne på 2000-talet? Hade han varit tvungen att komma tillbaka nu, och göra det ännu svårt för henne?

Och efter allt som hon hade gjort för honom. Under hela sitt liv hade hon alltid sett efter honom, alltid varit den som han kunde vända sig till. Hon hade alltid försökt hjälpa honom, för att rädda honom.

Hade det verkligen kommit till detta? Hade han verkligen hatat sin egen syster nog för att döda henne? Eller var han bara ännu mer förvirrad? Under påverkan av denna onda klanens trolldom?

"Sam!" Skrek hon ut. "Det är jag! Caitlin. Din syster!"

Hon hoppades att genom att säga det, skulle han komma till sina sinnen, och sskulle känna igen henne, sluta upp med detta, och lägga ner sina vapen.

"Jag vill inte slåss mot dig!" Skrek hon. "Jag vill inte skada dig!"

Publiken buade.

Sam gick ut mot centrum, närmare och närmare henne. Men i stället för att släppa sina vapen, som hon hade hoppats, sänkte han sin ansiktsmask med ett slutgiltig klang, och höjde sitt svärd och sköld.

Publiken vrålade i godkännande. Även Kyle log.

Caitlins hjärta bultade. Hon ville verkligen inte skada sin lillebror.

Innan hon kunde tänka, innan hon kunde bestämma vad hon skulle göra, fann hon sig anfallen av Sam.

Han svingade sitt svärd mot henne med en vildsint hastighet, och Caitlin lyckades knappt att ducka undan.

Publiken vrålade.

"Sam!" Ropade hon, desperat och rädd. Hon var rädd att han skulle skada henne, men ännu mer, rädd att hon skulle bli tvungen att skada honom. "Lyssna på mig! Snälla!"

Men han svingade mot henne igen, och hon lutade sig tillbaka och hann knappt undan. Han var snabbare än hon hade trott, och extremt kraftfull.

När han kom mot henne med en uppsjö av slag, lyfte hon skölden. Hon blockerade dem, men hon kände sig bli tillbakapressade längre och längre. Hon kunde inte förmå sig att svinga tillbaka. Men hans slag var så oväntade, så starka, att de kastade henne helt ur balans.

Hon snubblade och föll till marken, och publiken vrålade, stod upp, och ville ha blod.

"Döda henne!" vrålade publiken, där de stod.

"Ge mig spjutet!" Skrek Sam.

Caitlin var chockad över hennes lillebrors röst. Den var så djupt, så mörk. Det var rösten av en man.

Kyle, högt upp, nickade ner till en skötare, och han kom springande ut och överlämnade till Sam ett stort, gyllene spjut.

Caitlin använde tiden för att hoppa tillbaka upp på hennes fötter, för att backa, för att överväga alla sina alternativ.

Vad skulle hon kunna göra? Döda sin egen bror?

Nej, hon kunde inte göra det. Hon var trött på striderna. Och om t.o.m. hennes egna bror ville döda henne, vad var poängen med att fortsätta leva?

Hon stirrade på honom, i hopp om att han skulle komma till sina sinne, att han skulle se att det var hans syster.

Och sedan släppte hon sitt svärd. Och hennes sköld. Och slöt ögonen.

Hon stod där, försvarslös, vidöppen, ett lätt mål.