Morgan Rice - Förutbestämd

Samtidigt som Jade iaktog himlen för minsta lilla variation, dök det plötsligt upp, i fjärran, en ensam figur, på väg mot honom. Jades hjärta hoppade. Han kunde se även härifrån att det var en vampyr och att det inte var en från klanen. Vem kan det vara? undrade han. Och varför var han på väg hitåt?

Kanske, insåg Jade med ett bultande hjärta, skulle detta bli hans första test som en soldat. Han stelnade till och höll sitt spjut hög. Han kände efter i sitt bälte och upptäckte sin favorit slangbella och liten påse av stenar. Han hade tillbringat många dagar på jakt efter de rundaste och lenaste stenarna nere vid vattnet, och de alla passar perfekt innanför selen han hade skapat. Han hade tillbringat många eftermiddagar med att öva slunga stenar på trädgrenar och på mål i vattnet. Han hade till och med tagit sikte på fåglar nyligen, och hade lyckats döda en hel del. Ingen annan tog honom på allvar, men han visste att, med detta vapen av sin egen design, hade han blivit en kraft att akta sig för.

Samtidigt som Jade vakade, kom figuren plötsligt mycket nära, som dök och landade på kajen framför honom, på bara några meters avstånd.

Jades hjärta bultade och han kände munnen torka, då han såg storleken på denna vampyr: han var enorm. Han var klädd i svart, i någon form av stridspansar, och när hans vingar veks in, såg Jade hur muskulös han var. Han var ännu större än Jades pappa. Men ännu värre var att han såg skrämmande ut: hälften av hans ansikte var helt förskräckt, som om det hade slitits bort.

Rose morrande spänt.

Jade kände efter vid sin sida efter hans slangbella. Men hans händer darrade, och han var inte så säker på att det skulle göra honom något gott. Den här mannen såg ut som ren ondska.

Jade förtäring.

Mannen tog flera steg mot honom. Jade ville kliva bakåt, men han tvingade sig själv att stå kvar. I stället så försökte han att agera som en man, hålla sin mark, pusta ut bröstet och höja hakan. Han försökte få fram sin elakaste min. Han skulle aldrig tillåta sig själv vara feg. Oavsett vem som närmade honom.

"Stanna där och förklara dig själv!" skrek Jade och försökte använda sin hårdaste röst. Tyvärr hade hans röst inte ändrats, den hade fortfarande för högfrekvent, och den sprack lite.

Mannen skrattade högt och tog två steg framåt.

"Jag varnar er," skrek Jade, "Jag är son till Caleb! Detta är vår ö! Du kommer att göra som jag säger!"

Mannen stannade, och såg verkligen förvånad den här gången.

Jade tog lite tröst i detta. Det verkade som om hans fars namn hade imponerat mannen.

"Det stämmer", sa Jade modig. "Och ingen landar här utan tillstånd. Så det är bäst att du ger av iväg nu!"

Jade försökte nå sin slangbella, men hans händer darrade, och det var svårt att känna exakt vart den var.

Mannen log tillbaka.

"Mycket intressant", sa mannen.

Mannen såg sig omkring, som om han luktade luften, som om han försökte känna något. Efter ett tag verkade han besviken.

"Din far hade en besökare. En kvinna vid namn Caitlin. Var är hon? "Frågade han.

"Hon gav sig iväg före alla andra," sade Jade. "Men hon gav mig hennes halsband. Det är mitt nu. Hon sa att jag kunde ha det. Och om du inte ger dig av nu så kommer min pappa att vara tillbaka när som helst," sade Jade som försökte nämna det mest skrämmande han kunde komma på.

Mannen fräste och verkade besviken.

"Vart tog hon vägen?" Frågade han.

"Jag har ingen aning", säger Jade. "Och även om jag hade det, skulle jag inte berätta för dig."

Mannen log igen, men den här gången var hans flin ondare än tidigare.

"Du är en trotsig liten pojke", sade han. "Precis som din far. Till skillnad från din far, kommer du att betala priset för att ha stått i min väg. Din far har orsakat mig sorg genom århundradena. Med tiden kommer jag att döda honom själv, med mina bara händer. Men under tiden, räcker det för mig att döda dig. Låt detta bli en läxa för honom. "

Med detta började mannen ta flera steg mot Jade.

Jades ögon vidöppnades och hans hjärta dunkade i bröstet. Tiden hade verkligen kommit: tiden för strid. Han hade fått sin önskan uppfylld.

Men nu när det var här skakade hans händer så hårt och det var svårt för honom att kontrollera dem. Svårt för honom att tänka klart, att minnas. Slangbellan. Stenarna. Han frös till, kunde inte att röra sig.

Han ville agera, men eftersom mannen kom närmare, var en del av honom alldeles för rädd för att faktiskt bryta sig loss i rörelse.

Rose, som i avkänning av Jades oförmåga att agera, brast plötsligt ut i ett brummande, och sprang rakt mot mannen.

Hon hoppade upp i luften, och dök rakt mot halsen. Det hände så snabbt att det överaskade mannen. Rose klämde fast hennes käkar hårt runt halsen, vilket fick mannen att vackla tillbaka flera steg, chockad. Han tog tag i Rose och försökte dra bort henne, men han kunde inte. Hon bet alltför hårt. Blod flödade överallt där hon höll på halsen, ovillig att släppa taget.

Slutligen fick mannen tag i henne och kastade henne av honom. Han smällde ned Rose så hårt på stenen som, med en gnäll, tappade luften. Då, med ett morr, lyfte mannen upp sin känga, och Jade kunde se att han var på väg att krossa huvudet.

Jade började agera. I en snabb rörelse, nådde han i bältet, extraherade sin slunga, satte i en sten, och som han hade gjort en miljon gånger innan drog han tillbaka sin arm, siktade just mellan mannens ögon, och slungade den med allt han hade.

Till Jades förvåning, fungerade det. Stenen flög med blixtens hastighet och träffade mannen, på bara meters avstånd, i ett av hans ögon och slog det ur hans skalle.

Mannen tog tag i hans tomma ögonhåla och skrek och skrek, fasansfulla skrik, samtidigt som blodet rann från hans huvud. Jade hade räddat livet på Rose.

Men nu vände sig mannen mot Jade och såg på honom med en skall från helvetet. Jade greppade efter en annan sten, men den här gången var han inte tillräckligt snabb. Mannen kastades sig på honom med blixtens hastighet, snabbare än något Jade någonsin hade sett.

Det sista som Jade såg var hans groteska ansikte, fyllt med ilska och raseri, påväg rakt mot honom

Caleb kämpade med sin klan på gatorna i Venedig, mitt i striden. Med Samuel på ena sidan och Sera på andra svängde han vilt med sin elfenbensstav och dödade fångar åt vänster och höger. De tre av dem, i underläge, blev anfallna av ett dussin fångar, men dessa var bara människor, och de tre övervinna dem.

Men Caleb överrumplade plötsligt av ett dussin vampyrer som kom deras väg. Han kände igen dem omedelbart, de var av lagunklanen, förhärdade brottslingar som han trodde ruttnade under fängelserna. Deras närvaro sa honom omedelbart att någon hade släppt ut dem, hade varit bakom allt detta kaos. Att detta bara var en plan.

Men han hade inte mycket tid att begrunda det, för snart, var de åter i stridens hetta.

Caleb och hans män fick separera. En vampyr hoppade mot Calebs ansikte, men Caleb stack honom i halsen. En annan tog tag i hans axel, men Caleb hoppade till och skallade honom. Ännu en anföll bakifrån, men Caleb tog sin stav, och stack den bakåt, och dess spetsiga ände gick rakt igenom halsen.

Ytterligare två anföll framifrån, men Caleb drog staven tillbaka och svingade den, spräckte de bådas huvuden hårt, och skickade dem till marken.

Caleb fångade andan och tittade och såg det gå bra för sin bror, men Samantha, med hennes korta svärd, hoppade bakåt. Han klev in och slet en vampyr av henne, brottade dem till marken.

Vampyren nådde upp med sina långa klor och försökte klösa ut Calebs ögon. Men Kaleb tog dem och vred dem runt, bröt vampyrens handled. Caleb rullade därefter över, tog sitt spjut, och högg vampyrens hjärta. Det dog med ett hemskt skrik.