Morgan Rice - Förutbestämd

Caitlin nickade långsamt med förståelse. I det ögonblicket insåg hon att det inte fanns något hopp kvar för dem längre. Hon kände sig så dum att ha kommit tillbaka, att stå här, att inkräkta i hans liv på detta sätt. Hon mådde fruktansvärt dåligt. Hon hade varit så självisk. Hon borde bara ha tagit gårdagens kväll som en avslutning. Varför kunde hon bara inte gått vidare?

Nu, åtminstone, slutligen, var det ställt utom allt tvivel. Så mycket som det gjorde ont, så kände han uppenbarligen inte henne längre. Hon var tvungen att gå vidare.

"Förlåt mig.", sade hon och torkade bort en tår när han lossade sitt grepp.

Hon vände sig om för att gå. Men, innan hon gjorde det, så mötte hon honom en sista gång.

"Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig. Och jag kommer alltid göra det. "

Och med det, sprang hon iväg och flög upp i luften, hennes vingar spretade sig och bar henne in i solnedgången.

När Caleb stod där och såg Caitlin lämna honom, kände han sig förvirrad. En blandning av känslor virvlade i honom, eftersom hans hjärna kämpade för att förstå, att minnas. Han kände sig säker, någonstans, att en del av honom kände denna mystiska flickan. Men han hade bara ingen aning om hur.

När han såg henne ge sig av, kände han en sorg inom sig som han inte kunde förklara. Han hade aldrig upplevt något liknande. En del av honom ville springa efter henne, för att ropa efter henne att stanna. Men om hon lyssnade, skulle han inte ha en aning om vad han skulle säga till henne. Han kände ju inte henne. Och han förstod inte sina egna känslor.

Kanske var han bara påväg att bli tokig, bara låta några irrationella känslor, några konstiga föraningar, ta över och få fram det värsta ur honom. Han var tvungen att hålla sig stark och han påminde sig själv om att hålla sig rationell.Inget av det här verkade vettigt. Han kände ju inte ens henne.

Men när han stod där och såg henne, kunde han inte undgå känslan av att han lät någon värdefull komma undan. Hans känslor fick plötsligt kontroll över honom, och han förberedde sig för följa efter henne.

Han var på väg att ge sig av med ett språng, att flyga upp i luften, när en av hans klanmedlemmar plötsligt skrek ut hans namn, och kom springandes fram till honom.

"Har du hört?" Frågade hans klanmedlem med utvidgade ögon. "Vad som händer i Venedig? Det har varit ett utbrott av fångar. De river sönder staden. Om vi inte gör något så kommer alla människor att dö."

Caleb rynkade pannan i oro.

"Men hur är detta möjligt? Vem ligger bakom det här?"

"Vi vet inte. Men det finns ingen tid att förlora."

Klanmedlemmen sprang, på väg mot vattnet.

När Caleb vände sig om och såg, såg han alla sina klanmedlemmar strömmande ut ur kyrkan och de omgivande klostren, på väg mot vattnet. När de kom fram, började dom att flyga, deras vingar utspridda och lyfte dem högt upp i luften. Hela hans klan hade kallats.

Hans bror Samuel kom springandes mot honom. "Har du hört?" Frågade han stressat.

Caleb nickade, och när han gjorde så, sträckte Samuel ut handen och gav Caleb hans elfenbenstav, medan Samuel rustade sin gyllene stridshandske.

"Kommer du att flyga in i striden vid min sida?" Frågade Samuel.

"I alla tider.", sa Caleb.

under tiden som de gjorde sig redo för att avgå, kom Sera springandes ut, redo för strid, klädd i en tjock, åtsittande, svart kostym, ogenomtränglig för nästan alla vapen, och bärandes på en kort spjut. Hon såg vild ut, som hon alltid gjorde innan en strid.

Caleb var irriterad över att se henne här.

"Vi behöver någonsom stannar med Jade," sade Caleb. "Han borde inte vara ensam."

"Jag tänker inte låta dig gå ut i strid utan mig", sa Sera. "Jade kommer att klara sig. Striden är i Venedig, inte här. Det finns ingenting att frukta. Och jag har beordrat honom att inte lämna kyrkan."

"Jag tycker inte om det här", säger Caleb.

"Min bror," avbröt Samuel, "vi har ingen tid att förlora."

Caleb erbjöd Sera en sista chan, men han kunde se att hon redan hade bestämt sig. Hon var den mest envisa person som han någonsin träffat.

"Bra", sade han. "Låt oss gå."

Och med det, vände sig de tre om och sprang mot vattnet, och inom kort så flög de in i den kommande natten.

Kyle såg på med glädje när hans plan utfördes perfekt. Runt omkring honom, var Venedig i spillror. De patetiska människorna sprang för sina liv samtidigt som de hundratals frigivna fångar skrämde dem i alla riktningar. Äntligen hade människorna slutat att vara så lyckliga, hade slutat med sina dumma spel, slutat spela deras musik, börjat slita av sig sina masker och sprang för sina liv.

De kom inte så långt. Fångarna var i ett raseri av plundring, våldtäkt och mord, medan de frigjorda vampyrerna fokuserade på att dricka blod. De dödade människor på plats, antingen genom att slita av deras huvuden eller genom att dyka direkt mot deras halsar för att sätta sina huggtänder i dem. De fodrade och fodrade och inom kort så såg torget i Venedig ut som ett slagfält. Kroppar låg överallt, skyltfönster krossades, bord vältna…

Och det var bara början. Kyle hade inte varit så lycklig på flera år.

Kyle väntade, iaktog himlen, och när han vakade utöver vattnet, såg han äntligen vad han var ute efter. Himlen mörknade utav massor av vampyrer som flög ovanför. Han visste att det var Calebs klan, på väg mot Venedig. De var så lättledda. De rusade för att stävja våldet, som han visste att de skulle göra, och därigenom lämnade deras ö oskyddad. Kyle hade känt Caitlins närvaro starkt på den ön. Nu, äntligen, kunde han gå och döda henne.

När de rymde upp himlen, som en flock fladdermöss, och flög ner till stranden i Venedig, såg Kyle sin chans. Han flög upp i luften, den enda vampyr som flyger i den andra riktningen, helt obemärkt, och på väg rakt mot Calebs ö.

Hans mun vattnades vid tanken av att finna henne där, alldeles ensam, och fånga henne, eller döda henne långsamt.

Det var äntligen dags för hämnd.

*

Jade stod vid vattnet och tittade upp mot himlen himlen. Rose satt lojalt vid hans sida, och hade inte lämnat den en enda gång.

Jade visste att han inte borde ha lämnat kyrkan, som han hade lovat sin mor. Han mådde dåligt över att bryta sitt löfte, men han var bara tvungen att se vad som hände, att se striden. Strider som denna skedde inte ofta, och han höll på att nästan brista med spänning. Han hade sprungit till vattnet precis när de andra hade gett sig av och hade sett på när hans far hade flygit upp i himlen. Han var så stolt över honom, och hans farbror Samuel, att han nästan kände sitt hjärta hoppa ut ur hans bröst.

Men han brann med frustration. Han skulle göra vad som helst för att få vara bland dem nu, få flyga vid deras sida, få bära hans vapen, få hjälpa dem i strid. Han var nästan tio, trots allt. Varför kan de inte behandla honom som en vuxen redan? Han ville bara ha en chans. Han visste att om han hade varit med dem, hade han bevisat att han var också värdig. Han kunde knappt vänta för den dagen.

Jade visste att han inte kunde gå tillbaka in. Han var alltför upphetsad. Han skulle stå där hela natten om han var tvungen, tittandes på himlen, och vänta tills var och en av dem återvände. Det fanns ingen annan plats han villa vara på.

Under tiden, eftersom han var den enda kvar på ön, inbillade han sig själv som öns enda beskyddare, den ensamma soldaten som utsetts för att stå vakt, för att skydda alla deras värdefulla ägodelar. Ja, insåg han, detta var ett mycket helig ansvar, och när hans far och farbror och mor kom tillbaka, skulle de vara stolta över honom. De alla skulle säga "titta på Jade: han stod vakt för oss utan fruktan. Han är en lika stor krigare som vi."