Morgan Rice - Förutbestämd

"Men jag vet inte hur jag gör det", sa hon vädjande.

"Jo, det gör du", svarade han. "Du har redan innebörden i din dröm."

Hon såg på honom. Florens. Dörrarna. I det ögonblicket visste hon att det var dit hon behövde åka.

Himlen mörknade plötsligt och en stark vind plockades upp, blåste håret, och hans ögon lyste med mer intensitet än någonsin.

"Du kan inte fly ditt öde."

Caitlin stod själv på kanten av gondolen, rodde den över den breda kanalen i Venedig. Polly var orolig för att skulle åka själv, men efter många om och men hade hon låtit henne låna båten. Caitlin kände att hon kunde hantera det, och hon behövde verkligen vara ensam. Hon behövde tid och utrymme att tänka. Och viktigast av allt, på den plats dit hon var på väg, ville hon inte ha någon vid sin sida. Det var en plats som hon var tvungen att gå till ensam. Rose var den enda hon tog med; Hon satt vid hennes ben uppskattande, glad som alltid för att vara vid hennes sida.

Efter hennes möte med Aiden hade Caitlin insett att han hade rätt. Hon var tvungen att utföra sitt uppdrag. Hon var tvungen att åtminstone försöka, att börja resa, för att följa ledtrådarna, för att se var de ledde henne.

Men samtidigt, insåg hon att hon inte kunde gå ge sig av utan att verkligen klara upp allt med Caleb. Hon behövde veta med absolut säkerhet att han verkligen inte kom ihåg, att han verkligen inte älskade henne, att han verkligen var nöjd med Sera. Efter allt hon hade gått igenom, trots allt att de hade varit med om tillsammans, var hon bara tvungen att veta. Igår kväll, hade allt hänt så snabbt, kanske hade han bara glömt bort tillfälligt. Nu, följande dag, kanske saker och ting skulle vara annorlunda. Kanske hade allt kommit tillbaka till honom mitt i natten.

Om hon såg in i hans ögon, nu, i dagsljuset, och han berättade för henne en gång för alla att han inte kom ihåg, eller att han inte längre älskade henne, skulle det vara nog. Hon skulle nöja sig, och kunde gå vidare på med sitt. Hon skulle lämna Venedig bakom, och fortsätta sin resa ensam. Men tills dess, kände hon sig fortfarande som i limbo, oförmögen att röra sig framåt.

Solen gick ned, och det blev kallare när hon rodde, strömmen plockade upp båten, tillsammans med vinden. Hon rodde hårdare, på väg mot ön vid horisonten, enligt Aidens anvisningar. När hon hade sagt till Aiden att hon vägrade att gå vidare utan att se Caleb, hade han slutligen motvilligt berättat för henne var hon kaunde hitta honom. Den lilla ön Murano, i utkanten av Venedig. Men han hade också varnat henne att inte gå ut efter honom, att det skulle medföra problem.

Men vad hade hon möjligen att förlora, om hon förlorade honom? Hon var tvungen att riskera det. Hon var tvungen att följa sitt hjärta. Hon visste att det inte var säkert. Men det var inte kärlek heller.

Caitlin rundade äntligen en krök, och ön Murano sträckte sig framför henne. Den var vacker, olik något hon hade sett. Det såg ut som en miniatyrversion av Venedig, förutom att alla byggnader var ljust målade i olika färger. När den sena eftermiddagssolen lyste upp dem, såg de ut som en levande regnbåge. Det var mysigt och glatt.

När hon rodde ner för kanalen, mellan de små byggnader, kände hon en känsla av frid och tröst. Det förvånade henne att Calebs klan skulle välja denna plats. Hon hade föreställt sig något mer gotisk. När hon leddes djupare in i ön, såg hon kyrkan Aiden hade beskrivit: Santa Maria e San Donatos kyrka. Det var, förmodligen, var Calebs klan levde.

Hon rodde och rodde, armarna blev trötta, och efter att ha frågat en lokalinvånare, var hon i rätt riktning. Hon fortsatte ner för en annan liten kanal, och såg kyrkan breda ut sig framför henne. Allt var plötsligt så logiskt. Här var en massiv kyrka i mitten av den lilla ön. Den såg gammal ut, stor, halvcirkelformad, och olycksbådande, med kolumner runt.

På sätt och vis, påminde det henne om klostret i New York. Hon kunde förstå varför Calebs folk skulle känna sig bekväma här.

Caitlin band hennes båt och klev ut, med Rose vid sin sida, glad över att vara på torra land.

Hon gick över det breda, stentorget, tom på den sena eftermiddagen, uppför trappan, och genom de främre dörrarna till kyrkan.

Det var mörkt här, tyst. Det var en annan enorm, gammal kyrka, med oändligt högt i tak och fönster med målat glas på varje sida. Det fanns hundratals bänkar, enkla av trä, och alla tomma. I själva verket, så långt hon kunde se, var hela kyrkan tom. Ingen präst, ingenting.

Caitlin gick långsamt ner i gången, tog in allt. Hon nådde till slut altaret, och tittade upp, granskade det. Det fanns en stor staty av en ängel på en piedestal, och bakom det, på väggen, flera stora djurben. Hon hade aldrig sett ben så stor. De såg förhistoriska ut.

"Benen från Draken" hördes en röst.

Caitlin hoppade till.

Där gående mot henne i den tomma kyrkan, var en person som hon kände igen. Först kunde hon inte komma ihåg vem det var. Sedan, när han kom närmare, insåg hon med en chock: det var Samuel. Calebs bror.

Han såg ut som han alltid gjort, med långt hår och skägg, allvarlig, kamp-härdad. Han var en dyster man, mindes hon, men han hade alltid tyckts vara en god människa.

Han stannade bredvid henne, och såg upp på väggen.

"Legenden säger att de är ben från en drake", sade han. "Dödad av en hjälte hundratals år sedan. Naturligtvis är det inte en legend. Den dödades av en av oss. Även om vi naturligtvis inte tar åt oss äran för det."

Hon undersökte skelettet, högt upp på väggen, och undrade. Sedan vände hon sig om och såg på Samuel. Hon undrade om han mindes henne.

"Jag är ledsen att göra intrång såhär" sade hon. "Jag letade efter någon."

"Min bror", sade han bestämt. Det var inte en fråga. Hon stirrade in i hans ögon, och undrade hur mycket han visste.

"Kommer du ihåg?" Frågade hon.

Han nickade lite grann. Hon undrade om det var ett ja.

"Caleb är med sin son", sa Samuel.

Ordet son kom ut som en reprimand, och Caitlin undrade om han gav henne ett meddelande: backa. Lämna Caleb och Sera och deras son ensam.

"Jag skulle vilja träffa honom", sade hon. "Jag behöver träffa honom."

Han stirrade på henne och tänkte.

"Vår klan har bott här i hundratals år", sade han, utan hänsyn till hennes fråga. "Muranos glas – människor har alltid sagt det verkade omänskligt. De undrade hur det kunde vara så överlägset, det bästa glaset i världen. Naturligtvis är det vårat verk. Vi kan inte använda speglar, så glas av denna kvalitet är det näst bästa.

"Vi trivs inte med att skada andra. Vi trivs i industrin, som den mänskliga rasen. Vi befinner oss i fred nu.

"Men när någon ny kommer, någon från en annan flock, och gör besök oanmäld, och strävar efter att tala med folk som hon inte borde prata med, kan det bara ge oss problem."

"Jag vill inte orsaka några problem", sade hon. "Jag vill bara prata med Caleb. Snälla."

"Vet du vad som gör en vampyr sårbar?" Frågade Samuel.

Hon tänkte.

"Det är inte människor. Det är sällan vapen. Det är sällan ens andra vampyrer. Vi klarar oss mot det mesta." Han gjorde en paus. Sedan tillade han: "Det är kärlek."

Caitlin tänkte.

"Kärlek är den svaga punkten i en vampyr. Det kan ändra oss. Det kan leda till vår undergång", sade han. "Du har goda avsikter", tillade han. "Men det betyder inte att det kommer att ge goda resultat."

Med det vände han ryggen åt henne och gick tillbaka ner i gången.

När hon såg honom gå, ville hon säga en miljon saker, men hon var alltför förvirrad av alla hans kommentarer. Hon visste inte hur hon skullr reagera.