Morgan Rice - Förutbestämd

Caitlin började få kläm på låten, när musiken plötsligt slutade. Mozart, med ett högt skratt, började plötsligt spela en ny låt, den här med ett mycket snabbare tempo.

En ny dans började. En uppsättning av fyra linjer bildades på motsatta sidor av rummet, och rummet parades ihop, grep tag i varandra och valsade i vida kretsar i hela rummet.

"Herregud, det är han," sade Polly och tittade Robert som dansade med en fyllig blondin. Caitlin tittade, men kunde inte se vad hon såg i honom.

Patrick kom skyndade över till Polly, drog tillbaka sin mask, och log. Han höll ut handen.

"En dans?" Frågade han, hopfullt.

Han blockerade Pollys syn av Robert, och hon sträckte halsen, irriterad.

"Kanske senare", sade Polly.

Hans leende föll när han gick iväg.

"Jag måste försöka få en dans med honom", sa hon, och gick in i folkmassan mot Robert.

Caitlin stod där, kände sig mer ensam än någonsin, och tittade nervöst på ansiktena igen. Detta var inte som hon hade tänkt sig alls. En fläck av masker passerade framför henne, den ena efter den andra. Hur kunde hon möjligen hoppas hitta Caleb? När hon försökte föreställa sig hans ansikte, blev det svårare och svårare. Hon började undra om hon någonsin ens kände honom alls. Hon kände en grop i magen, när hon började misstro om han ens hade överlevt resan.

Caitlin försökte centrera sig, att använda sina sinnen. Hon slöt ögonen och andades djupt, och försökte stänga ute all musik, och buller, och rörelse. När hon kände sig bli knuffad, försökte hon att ignorera det, att fokusera på Caleb. Hon tog ett djupt andetag, hoppades att hon kunde på något sätt känna hans närvaro. Innerst inne, kände hon att hon skulle veta om han var i samma rum.

"Caitlin?" Hördes plötsligt en mansröst.

Caitlin öppnade ögonen upphetsat, hennes hjärta skyhögt.

Framför henne stod en man med utarbetad grön mask, och han hade ett stort leende. Hade det fungerat?

Caitlin började själv le i hopp.

Men när mannen drog tillbaka masken, brast Caitlins hjärta.

Tyvärr var det Tyler.

Samma gamla Tyler. Efter alla dessa århundraden, försökte han fortfarande att plocka upp henne. "Får jag lov?" Frågade han.

Caitlin var irriterad. Han hade förstört hennes stund.

"Nej", snäste hon, och vände sig bort.

Hon såg hans ansikte falla i besvikelse när han gick iväg.

Hon kände sig plötsligt dålig. Hon borde inte ha varit så hård mot honom. Han förtjänade det verkligen inte; trots allt, bad han bara henne att dansa, och det var inte hans fel. Men han hade frågat henne vid fel tillfälle. Och nu kände hon sig ännu värre.

När Caitlin sökte genom rummet, började hon tvivla. Hon såg inte hur hon någonsin skulle hitta Caleb på denna plats. Och uppenbarligen, var hennes sinnen inte till hjälp heller. Det var för mycket på en gång, för mycket att komma i vägen för hennes fokusering.

Musiken ändrades igen, och rummet övergick till en ny dans, i vilken par dansade med varandra, och bytte sedan u, varje person som dansade med någon ny med några stegs mellanrum. När Caitlin såg det, insåg hon vad hon behövde för att hitta honom. Hon var tvungen att gå in, för att söka igenom hela rummet, att dansa med så många människor som hon kunde. Bara stå där gjorde henne ingen nytta. Hon behövde hålla hand med så många människor som hon kunde. Hon bara visste att om hennes händer rörde Calebs fanns det inget sätt att hon inte skulle veta det.

Bestämd, skyndade Caitlin ut på golvet med en ny passion, tog tag i händerna på närmaste partner, följde trestegsdansen klumpigt, och bytte sedan när alla andra gjorde det, och tog tag i händerna på en annan.

Händerna hon gripit var svettiga, och hon kunde känna lukten av alkohol som kom ut ur deras masker.

Hon dansade och dansade, började äntligen få kläm på det, bytte till så många människor, så snabbt hon kunde, att rummet till slut började suddas ut. Vid ett tillfälle hade hon inte ens vetat om hon hade dansat med en kvinna av misstag. Alla fortsatte bara byta, snabbare och snabbare, altt eftersom musiken blev snabbar. Hon dansade från den ena sidan av rummet till den andra, igen och igen och igen.

Alltid var det en ny hand. En ny axel. En ny dragning, en ny partner. Korta och långa och smala och feta. Varje ny person hade en ännu mer avancerade mask; några var roliga och fick henne att skratta, medan andra var olycksbådande.

Men ändå, ingen Caleb.

Till slut slutade musiken. Caitlin, fysiskt och känslomässigt utmattad, stannade för att vila i ett hörn av rummet. Medan alla tog ett andetag, drog hon tillbaka sin mask och torkade svetten ur pannan, andades tungt, eftersom det var varmt där inne.

"Får jag lov till en dans?" hördes en röst.

Caitlin snurrade, hoppades.

Men det var inte Caleb, hon visste det redan på rösten.

Nej, det var Robert. Hertigen.

Han var den sista personen som hon ville dansa med. Inte bara för att han var arrogant, men ännu viktigare, eftersom Polly tyckte om honom.

Han stod där, framför henne, kinderna röda av för mycket vin, och med en löjlig vit fjäder som skjöt ut från baksidan av masken, och klättrade flera meter i luften.

Den här gången skulle hon vara mer taktfull.

"Jag är ledsen", sade hon, "men jag tar en paus."

Hans ansikte rodnade. "Hur vågar du! Skulle du verkligen våga tacka nej till en dans med mig? Vet du inte vem jag är? När allt kommer omkring, är du bara en ofrälse. Du skulle göra klokt i att acceptera mitt erbjudande medan det varar."

Trots sig själv bröt hon in i ett skratt. Det fick henne att inse den markanta skillnaden mellan 2000-talet och 1700-talets klassdelning som fortfarande existerade. Den här mannen behövde en god dos av hennes tid. Nu var hon arg.

"Jag skulle inte dansa med dig om du betalade mig", sade hon kallt.

Mannens ansikte knep ihop av ilska. Han stormade ut, stampade fötterna. Han hade förmodligen aldrig blivit tilltalad så i hans liv.

Bra, tänkte Caitlin. Det var tid att han blev det.

Caitlin behövde lite luft. Det var så kvavt här; inte ett enda fönster var öppet, och hundratals rörliga kroppar skapade en enorm värme.

Hon började att korsa dansgolvet, och när hon gjorde det, startade en ny sång, en långsammare, mer romantisk en. Partners började åter para ihop. Caitlin försökte ignorera dem, att smita förbi dem, men det var en annan omkopplings sång, och partners frågade inte. Folk tog den som var på golvet, dansade med dem i flera steg, och lät dem gå, och Caitlin kände sig gripen och snurrad. Det fanns helt enkelt ingen väg runt det.

Hon gav upp, och beslutade att hon bara skulle dansa sin väg över rummet en sista gång, och sedan gå mot utgången. Hon bytte från en partner till en annan, greppade händer och släppte taget.

Och då hände det. När händerna rörde de av hennes sista partner, kände hon en elektrisk stöt genom hennes kropp.

Hans händer, hans energi. Hon kände det från hennes huvud ner till tårna.

Hon tittade upp på honom noga. Han bar en mask, en stolt, gyllene mask av kungligheter, och hon kunde inte se hans ögon. Men hennes kropp berättade för henne.

Hon blev andfådd. Hela rummet stannade runt detta.

Det måste vara Caleb.

Men när hon öppnade munnen för att tala, drog en annan dansare bort henne, tog henne och snurrade henne i den andra riktningen. Samtidigt, tog en annan dansare bort honom, och snurrade honom i den andra riktningen.

Caitlin försökte rycka bort sig, men han var för tung och stark. När hon lyckats frikoppla sig, var hon redan halvvägs över rummet, och tittade desperat efter Caleb.

Hon stretade åt alla håll, letade efter den gyllene masken, men han tycktes vara borta, förlorad i havet av kroppar.