Morgan Rice - Förutbestämd

"Jag vet inte hur jag ska återbetala dig", sade Polly. "Dessa män ville mig inte det bästa, så att säga. Det är mitt eget fel, verkligen. Aiden varnade oss för att aldrig ge oss ut ensamma. Säkerhet i antal, det är vad han sa. Jag är stark – tro inte att jag inte är det – men idag är jag inte i min full styrka, och de överrumplade mig. Jag är mycket starkare på natten. Det skulle ha slutat illa, jag är säker på det. Åtminstone skulle det ha berövat mig kommissionen för ikväll, och det går helt enkelt inte."

Caitlin försökte hänga med. Precis som hon mindes, pratade Polly så fort, hon kunde knappt få ett ord in. Det värmde hennes hjärta att vara tillbaka med henne, att vara tillbaka vid sin bästa väns sida, även om Polly inte kunde komma ihåg. Hon hoppades att kanske, med tiden, skulle Polly komma ihåg. Om inte, skulle hon mer än gärna börja deras vänskap igen.

Ännu viktigare var att Caitlin slogs av hennes referens. Hade hon sagt Aiden? Kunde det stämma?

"Sa du Aiden?" Frågade Caitlin.

"Ja", sade Polly. "Känner du honom? Naturligtvis gör du inte det. Du har inte varit på vår ö inna, eller hur? Nej, nej, självklart inte. Jag skulle ha känt det, naturligtvis. Men du får se den nu. Jag måste presentera dig för alla. Människor är inte tillåtet, naturligtvis. Bara vår typ" sade Polly och tittade på Caitlin. "Naturligtvis kan jag känna att du är en av oss. Jag visste det innan jag såg dig."

Caitlin försökte tala, men Polly avbröt henne.

"Du har inte en klan här, eller hur? Naturligtvis har du inte det. Jag känner varenda vampyr i stan." Hon tog tag i hennes arm, och bad, "Du måste gå med i vår. Du måste! Jag ska prata med Aiden. Jag är säker på att han kommer att släppa in dig, särskilt efter att han hör hur du räddade mig. Åh, jag kan inte tacka dig nog! Snacka om timing. Det är som om det var menat."

Polly ledde dem ner för en gränd, till ett annat litet torg, sedan ned en annan sidogata, och under ett liten, stenvalv. Caitlin fann sig passerande över en bro över en smal kanal, och sedan tillbaka ner på andra sidan. Polly verkade verkligen veta gatorna.

Caitlin tänkte. Det var alltid svårt att samla sina tankar kring Polly.

"Polly", sade hon och försökte fånga hennes andan, "du sa att du känner varenda vampyr i stan?"

"Tja, jag skulle inte säga alla, men de flesta av dem, definitivt. Venedig är större än du tror. Det finns massor och massor av öar, och en del, har jag hört, gömmer sig på små öar jag har aldrig hört talas om. "

Caitlins hjärta dunkade av upphetsning. "Har du hört talas om Caleb?" Frågade hon.

Polly rynkade pannan.

"Caleb … Jag är ledsen, det ringer ingen klocka … Nej, kan inte säga att jag känner honom."

Caitlins hjärta sjönk. Kanske han verkligen inte hade överlevt resan. Kanske hade vännerna hon kännt i Venedig bara varit Polly. Kanske Caleb verkligen var borta.

"Så, kommer du?" Frågade Polly

Caitlin såg på henne, förbryllad. "Kommer jag vad?"

"Komma med mig? Till vår ö? Det skulle vara så roligt. Snälla. Jag skulle behöva sällskap. Det blir så tråkigt där. Och jag kan knappast låta dig gå, särskilt efter allt det där. Kom igen, du har väl ingen annanstans att gå? Snälla, gör en flicka glad. "

Caitlin tänkte. Hon kunde inte komma på varför inte. När allt kommer omkring, hade hon ingen annanstans att gå. Och hon ville verkligen tillbringa mer tid med Polly, och träffa Aiden igen.

Caitlin log. "Visst. Jag skulle älska det."

Polly skrek av förtjusning. "Perfekt! Vi har ett extra rum, bara för dig. Fantastisk utsikt över vattnet. Alldeles intill mig. Och Rose," tillade Polly böjd och klappade henne, "naturligtvis, finns det ett rum för dig också. "

Rose viftade på svansen, och började sedan gnälla hysteriskt.

"Åh, stackars liten," Polly sade, "hon är utsvulten, är hon inte? Och du ser också utsvulten ut."

Polly ryckte henne ned för en sidogränd, och Caitlin var desorienterad, kunde knappt hålla jämna steg med alla vändningar. Hon undrade hur hon skulle ha hittat här i Venedig utan henne.

Polly stannade framför en bybo som grillade en gris, skivade av bitar och sålde dem till kunder.

Rose slickade läpparna vid åsynen.

"Två, tack," sade Polly och nådde in i hennes ficka och gav kvinnan ett mynt. "Och en kanna av din specialitet." Hon blinkade.

Kvinnan nickade tillbaka medvetet. Hon skivade av två enorma bitar av kött, och överlämnade dem till Caitlin. Hon gav sedan Caitlin en liten kanna.

Caitlin nådde ner och matade Rose med remsorna.

Rose, utsvulten, kunde knappt vänta. Hon hoppade upp och åt dem i luften, och slukade dem, smällde med hennes läppar. Hon gnällde omedelbart om mer och stirrade hopfullt på Caitlin.

Polly skrattade. "OK, Rose, jag fattar", sade hon, och gav kvinnan ett till mynt. En ännu större del av köttet kom från grisen och Polly gav det till Rose med ett skratt.

Caitlin kollade på kannan. Den var fylld med en mörk, tjock vätska.

"Drick det," sade Polly. "Du kommer vara glad att du gjorde det. Det är bara för vår sort."

"Vad är det?" frågade Caitlin osäker.

"Blod", svarade Polly. "Inte från människor, oroa dig inte. Från rådjur. Kvinnan har ett lager bara för oss."

Caitlin gillade inte lukten, men hon var överväldigad av hunger, och till slut lutade hon sig tillbaka och drack.

När blodet strömmade genom hennes kropp, kände hon sig förnyad. Hon insåg hur utsvulten hon hade varit. Hon lutade sig tillbaka och slukade det, drack och drack, oförmögen att stoppa sig själv. Det droppade ner från hakan, när hon var klar med hela kannan.

Polly skrattade.

Caitlin torkade hennes mun, självmedveten.

"Förlåt", sade Caitlin. "Jag antar att jag var hungrig."

Caitlin kände hennes fulla styrka återvända, pulserande i varje por av hennes kropp. Hon kände sig pånyttfödd.

"Det är det minsta jag kan göra", sade Polly. "När allt kommer omkring, räddade du mitt liv."

Polly ledde Caitlin genom gata efter gata i Venedig, och till slut, var där en öppen himmel. Caitlin var mållös när hon befann sig vid vattnet, och tittade på den stora kanalen i Venedig, livlig med båttrafik i alla riktningar. Salta vindar svepte över hennes ansikte och hår, och det kändes uppfriskande.

Polly slösade inte någon tid. Hon skyndade till vattnet, och började knyta upp ett rep som höll på plats en lång, svart, gondol.

"Hoppa in!", Sade Polly.

Caitlin tvekade, osäker. Det var en så lång och smal båt, så lågt i vattnet, och den gungade vilt i vattnet, som fylldes med enorma fartyg som rörde sig snabbt i alla riktningar. Hon kunde lätt föreställa sig att en av dem ramlade av.

"Åh, det är lugnt", sade Polly efter att ha läst hennes tankar, "Jag använder den hela tiden. Bästa transportsättet, du vet."

Polly höll ut handen, och Caitlin tog den medan hon balanserade, och klev i båten; Den gungade vilt när hon gjorde det.

Caitlin gled upp, och satt tveksamt på plankan, lite våt från all vattendimma.

Polly skrattade. "Du kan ta itu med en gränd full av män, men du är rädd för en liten båt?" Sedan tillade hon, "Kom igen Rose! Din tur! "

Rose, fortfarande osäker, stod på kajkanten, och stirrade på Caitlin för trygghet.

Caitlin nickade, och Rose sprang och hoppade i båten, som gungande igen.

Hon fick sin päls våt, och hon skakade den vilt, och skvätte på både Caitlin och Polly.

De båda skrattade.

Polly knöt loss båten, hoppade i och stod på baksidan av den. Hon tog den långa åran, och sköt bort.

De var snart ute och gled genom vattnet, och Caitlin var förvånad över båtens sjöduglighet. De var så lågt i vattnet, det verkade som om havet kunde komma in när som helst, och ändå måste båten vara väl utformats, eftersom de rörde sig med mycket fart, medan Polly rodde. Caitlin satte sig till rätta, och trots de starla vågrona, försökte koppla av.