John Flanagan: Den nya lärlingen

Hon inspekterade ytterligare tre grottor — med samma resultat. Märkligt nog var det ett av de mindre hålen som till sist visade sig vara rätt val. Det var inte mycket mer än en smal, drygt två meter hög skåra i klippväggen. Den ledde dock till ett rymligt utrymme med högt i tak. Golvet täcktes av mjuk sand och det fanns plats för dem alla. Bumper och Tug hade svårt att pressa sig igenom ingången, men klarade det. Maddie såg sig belåtet omkring. Det fanns till och med en möjlighet att förföljarna, om de kom hit, skulle strunta i den obetydliga sprickan efter att ha tittat i de större öppningarna.

”Jag beklagar att vi inte har någon mat”, sa hon. Sedan insåg hon att hon pratade med sig själv. Hennes följeslagare var inte det minsta intresserade av mat. Alla hade hittat platser i sanden och låg redan och sov djupt.

”Jag förmodar att jag borde göra ett vaktschema”, mumlade hon. Hon visste förstås att det inte fanns någon mer än hon själv som kunde hålla vakt. Bumper frustade åt henne.

Sov. Vi varnar dig om någon kommer.

”Jag antar det”, sa hon. Sedan tog hon av sig manteln och rullade ihop den till en kudde. Hon lade sig ned i sanden och drog en djup suck. Hon hade somnat innan hon ens suckat färdigt.

Pilarna var slut.

Männen som hade omringat Will rörde sig allt närmare. De hade märkt att han inte längre sköt och förstod att han hade förbrukat sin ammunition. Det gjorde dem djärvare och djärvare.

Han skakade uppgivet på huvudet. Han hade spelat det här spelet så länge han hade kunnat för att ge Maddie och barnen en chans att fly. Nu var det snart över, och det skulle sluta precis som han hade vetat att det skulle sluta. Han hade hållit motståndarna på avstånd så länge han hade kunnat och skjutit så fort han fått chansen. Nu kom de åtta männen långsamt närmare. Två av dem hade skadats av pilar men var fortfarande i stridbart skick. Det enda han själv hade kvar var den långa kniven och kastkniven.

Han förde bågen genom läderöglan på kängan, böjde sig framåt och använde hela kroppen för att lossa strängen. Han hade tillverkat bågen själv och det var en av de bästa han någonsin hade gjort. Han ville inte att ett så fint vapen hamnade i slavhandlarnas händer. Han kastade iväg bågen ut i det höga gräset.

Ruhl var ungefär femton meter bort nu. Will kunde urskilja mannens ansikte i den tilltagande skymningen. Det kokade av vrede och avsky.

Kom lite närmare, Jory, tänkte han. Han höll handen nära kastkniven i skidan. Männen runt honom bar spjut och en av dem gick och siktade med ett armborst. Jory Ruhl, som visste om att han själv inte var någon vidare skytt, hade överlämnat vapnet till honom. Det avståndsvapen som Ruhl själv föredrog var kastspjutet, och han hade tre lätta spjut i ett läderfodral på ryggen. När han närmade sig drog han sitt svärd.

Bara ett steg till, tänkte Will. Hans muskler spändes en aning när han förberedde sig på att slita upp kastkniven och skicka den rakt i hjärtat på Ruhl.

Han hörde ett svagt ljud bakom sig. Något fladdrade förbi hans ögon, och plötsligt drogs ett rep åt runt hans armar och höll fast dem vid armbågarna. Will vände sig om, ursinnig över att han hade väntat för länge och missat chansen att döda Ruhl.

Rövaren i mörkret skrattade när han insåg vad Will tänkte.

”Bra jobbat, Anselmo”, sa han.

Iberiern lindade repet runt Wills armar och drog åt. ”Du dödade min vän”, morrade han. Han gick runt Will och stack fram sitt skäggiga ansikte så att det bara var några centimeter från spejarens.

Will höjde ett ögonbryn. ”Skönt att höra”, sa han. ”Trist att jag missade dig, bara.”

Anselmo snärtade till med huvudet och skallade Will rakt i ansiktet. Will stapplade bakåt och lyckades inte hålla balansen eftersom hans armar var bundna. Han föll klumpigt till marken. Ruhl klev fram med raska steg och gav honom en spark. Sedan böjde han sig ned, grep tag i Wills tunika och drog honom bryskt på fötter. De såg på varandra i några sekunder.

”Och det är ännu tråkigare att jag missade dig”, sa Will.

Ruhls ansikte förvreds av ilska och han drog bak näven för att slå till Will. Spejaren såg lugnt på honom och väntade på slaget. Men Ruhl tvekade och rynkade pannan när han studerade det skäggiga ansiktet framför sig.

”Jag känner igen dig”, sa han. Han sökte i minnet och försökte komma ihåg var han hade sett ansiktet förut. Sedan mindes han. Han hade varit på en båt — en färja — på väg från en flodbank. Den här mannen hade stått vänd mot honom ungefär fem meter bort.

”Du är Treaty”, sa han lågt. Sedan fortsatte han med växande vrede: ”Det var du som dräpte och tillfångatog mina mannar. Det var du som jagade oss genom hela riket och fördärvade min verksamhet. Nu försöker du göra samma sak igen! Vad i hela fridens namn har jag gjort dig?”

”Du har mördat min hustru”, sa Will. Hans röst var uttryckslös, men ögonen var hårda som sten.

Ruhl nickade långsamt. Han mindes.

”Ja. Kuriren, eller hur? Som jag minns det var det hennes eget fel. Den dumma kvinnan valde själv att rusa tillbaka in i det brinnande värdshuset. Det var inte jag som dödade henne.”

”Du bär ansvaret”, sa Will.

Ruhl lade huvudet på sned och funderade. ”Vissa kanske ser det så. Tyvärr går det inte att ändra på. Hon är ett minne blott. Som rök i vinden.”

Han skrattade och studerade Wills ansikte efter tecken på ett förestående vredesutbrott. Men det enda han såg i spejarens bruna ögon var ett iskallt hat.

”Jag kommer att döda dig, Ruhl. Jag vill att du vet det.”

Ruhl log och skakade på huvudet. ”Det är snällt av dig att varna mig, men jag tror inte det.” Han pekade på repet runt Wills armar och överkropp. ”Du är trots allt lite hjälplös just nu.”

”Jag kommer att klara mig”, sa Will. ”Tro mig.” Men Rövaren skakade återigen hånfullt på huvudet.

”Jag tror att du gärna vill klara dig”, sa han. ”Och att du skulle klara dig om du fick chansen. Men det kommer du inte att få. Jag har nämligen helt andra planer.”

Han tecknade mot iberiern som hade tillfångatagit Will. ”Bind honom ordentligt, Anselmo. Så att han inte kan komma undan. För honom sedan till lägret.”

Sjömannen surrade fast Will med stor vana. Han band armarna och handlederna och knöt dessutom repet runt spejarens fotleder så att han bara kunde stappla fram med mycket små, klumpiga steg. Will kände på knutarna med armarna och benen, men repet var nytt och den iberiske sjömannen visste vad han gjorde. Will hade inte en chans att komma loss.

Ruhl tittade på med ett belåtet leende. Till sist gick han fram till Will igen.

”Vill du veta vad jag tänker göra med dig?” frågade han.

Will ryckte på axlarna. ”Helst inte.”

”Jag ska tala om det för dig ändå. För att hedra minnet av din kära hustru har jag bestämt mig för att bränna ihjäl dig.”

Maddie väcktes av att Bumper gav ifrån sig ett dovt, mullrande läte.

Hon hade sovit i två timmar — en djup, tillfredsställande sömn — och kände sig utvilad. Men det varnande lätet från Bumper skar rakt genom drömmens väggar och fick henne att vakna med ett ryck.

Bumper och Tug stod vända mot den smala grottöppningen. De hade spetsat öronen, och Bumpers skuldror vibrerade lätt. Det var ett varningstecken. Hästarna hade märkt något.

Hon reste sig upp, klappade djuren och viskade lugnande till dem. Sedan smög hon fram till öppningen och kikade försiktigt runt kanten. Hon kunde varken se eller höra någon. Hon gled försiktigt ut och började närma sig en stor stenbumling. Hon sjönk ned bakom den och spanade mot landskapet runtomkring.