John Flanagan: Den nya lärlingen

Hans kamrat såg skräckslaget på honom. Sedan började han springa mot Maddie, och hon kunde se hur han sträckte sig efter sitt kastspjut.

Hon lade lugnt en ny pil på strängen och sköt. Hennes båge var lättare än Wills och pilarna träffade inte alls med samma våldsamma kraft. Men mannen tappade spjutet, stannade till och stirrade chockat på pilen som hade träffat honom i sidan. Han tog sig för skadan och sjönk ned på knä. Han snyftade av smärta när Maddie virvlade förbi honom i full galopp och lämnade kvar honom i ett moln av damm.

Hon höll inte in hästen förrän hon var tre hundra meter från Hökvikens klippor. Då saktade hon in farten och lämnade försiktigt vägen så att ljudet av hovarna dämpades av det tjocka gräset. När hon var ungefär hundra meter från kanten svingade hon sig ned från sadeln medan Bumper fortfarande rörde sig. Hon gjorde tecken åt de två hästarna att stå stilla och sprang sedan hukad till klippkanten. När bara några meter återstod sjönk hon ned på alla fyra och kröp den sista biten. Hon var djupt oroad över vad hon skulle få se.

Will var bunden vid en tjock påle som hade tryckts djupt ned i den grova sandstranden.

Det var en av pålarna som hade burit upp kökstältets tak, men Ruhl hade gett order om att hans mannar skulle ta upp den och sätta den i sanden en bit bakom tälten. Wills händer hade bundits hårt bakom pålen och fötterna knutits ihop nere vid fotlederna. Till sist hade han fått ett tredje rep runt halsen som skulle hålla honom upprätt.

Slavhandlarna hade sedan lagt en stor rishög runt hans fötter. Den nådde honom till knäna. Träet var torrt som fnöske och Ruhl hade dränkt det i olja för att det skulle fatta eld och börja brinna häftigt så fort han tände på. Den kväljande oljelukten nådde Wills näsborrar och fick honom att vilja hosta. Han motstod frestelsen eftersom han inte hade någon lust att glädja Ruhl.

Vid det här laget hade han stått bunden vid pålen i flera timmar, och hans händer och fötter hade domnat. Will försökte gång på gång tvinga isär repen eller hitta någon svag punkt i själva knutarna. Men det var lönlöst. Han gjorde ett nytt försök, men kunde inte längre känna händerna. Om man inte lossade repen snart och han återfick blodcirkulationen i händer och fötter skulle han förlora både fingrar och tår, och kanske till och med hela händerna.

Men han hade förstås allvarligare saker att oroa sig för just nu än att förlora fingrarna.

Längre bort på stranden, ungefär tjugo meter från pålen, satt Ruhl och de som återstod av hans följeslagare vid läger­elden och skickade runt en flaska iberisk brandy. Nu tog Rövaren en stor klunk och ställde undan flaskan.

Han reste sig lite vingligt, böjde sig ned och tog upp ett brinnande vedträ från elden.

Ruhl banade sig sedan fram över stranden till pålen med den fastsurrade fången. Will kände en hård knut dras åt i magen. Det här skulle vara tredje gången Ruhl kom fram och låtsades tända bålet.

Vid de två tidigare tillfällena hade han retat Will genom att placera det brinnande träet bara några centimeter från rishögen och sedan plocka upp det i sista ögonblicket. Sedan hade han upprepat det hela, så Will kunde aldrig vara säker på när hans sista stund verkligen hade kommit.

Skulle Ruhl verkställa hotet den här gången?

Nu stod han framför sin fånge på ostadiga ben och med ansiktet rött av alkohol. Han lutade sig fram och kisade mot det skäggiga ansiktet i hopp om att se några spår av rädsla eller höra spejaren be om nåd.

”Vad säger du, Treaty, är det dags nu? Dags att träffa din vackra hustru igen? Vad tycker du?”

Han förde sitt brinnande vedträ farligt nära den oljedränkta rishögen. Will stirrade rakt fram och motstod den nästan överväldigande frestelsen att titta på lågorna som brann bara några centimeter från de staplade trädgrenarna.

”Eller tänker du kanske tigga och be om att jag skonar dig, Treaty? I så fall kanske jag ger dig en mindre plågsam död. Då skulle jag kunna tänka mig att ränna svärdet genom dig så att du slipper oroa dig för elden.”

Han höll sitt brinnande trä framför ansiktet på spejaren. Will kände hur hettan stack i ögonen och visste att hans skägg och ögonbryn sveddes en aning.

”Har du ingenting alls att säga? Om någon minut kommer du att föra ett jäkla liv. När jag tappar den här facklan i elden… hoppsan!”

Han låtsades tappa vedträet, men fångade det klumpigt igen i sista sekunden, precis innan det landade i riset. Will greps av en fruktansvärd skräck, men visade det inte.

”Det var nära ögat, Treaty”, frustade Ruhl. Han spärrade upp ögonen och höll återigen facklan i närheten av träet samtidigt som han nynnade en hånfull liten melodi.

”Kom igen, Jory. Sluta retas! Döda honom så att det blir gjort.”

En av slavhandlarna vid elden hade vänt sig om för att betrakta Ruhls föreställning. Han hade sett sin ledare plåga spejaren två gånger innan, men den skäggige mannen hade inte visat några tecken på att han var rädd. Slavhandlaren hade mot sin vilja fått stor respekt för spejaren — samtidigt som hans aktning för Ruhl hade minskat. Jory njöt alldeles för mycket av det här. Att döda en fiende var en sak, men att håna honom på det här viset — att retas och låtsas tända bålet bara för att dra undan lågan i sista ögonblicket — tydde på en ondska som till och med den mest förhärdade brottsling kunde ha svårt att stå ut med.

Ruhl vände sig ursinnigt mot sin kumpan.

”Du bestämmer inte vad jag får och inte får göra, Anders!” röt han. Hans tonfall steg till en nästan hysterisk nivå. Han gick ilsket tillbaka över stranden mot lägerelden och kastade vedträet åt sidan. Ruhl promenerade raka vägen fram till mannen som hade ropat och började vråla en lång rad glåpord och svordomar. Will drog en lättnadens suck och sjönk ihop lite i de hårda repen som höll fast honom.

”Det är min fånge!” gormade Ruhl. ”Och jag vill höra honom be om nåd! Jag vill att han ber mig visa barmhärtighet! Och du — du ska bara hålla käften! Annars gör jag samma sak med dig! Fattar du?”

Mannen makade sig bakåt. Han var i underläge eftersom han satt ned medan Ruhl stod upp. Och han visste att Ruhl mycket väl skulle kunna verkställa sitt hot. Men mannen hade arbetat för Rövaren i flera månader och förstod att det kunde vara livsfarligt att visa tecken på svaghet. Ruhl utnyttjade varje svaghet han hittade. Dessutom tvivlade mannen på att hans kamrater skulle stödja Ruhl i det här.

”Knappast, Jory”, sa han bara. ”Men jag tycker att du ska döda honom nu så att du får det här överstökat.”

”Jag dödar honom när jag vill”, sa Ruhl med överdrivet lugn. ”Inte när någon värdelös småtjuv som du säger åt mig att göra det. Är det uppfattat?”

Anders nickade. Han hade trotsat Rövaren tillräckligt. ”Som du vill, Jory”, muttrade han. Ruhl sträckte sig förbi honom efter flaskan och satte sig tungt ned med ryggen vänd mot fången på pålen. Han såg inte lättnaden som fyllde Will när han förstod att han vunnit ytterligare en liten stund.

Och han märkte inte heller att en av de oformliga stenbumlingarna på stranden bakom Will hade flyttat sig flera meter närmare spejaren medan Ruhl skällt ut sin medhjälpare.

Maddie kände hjärtat bulta hårt mot revbenen. Hon hörde ljudet och förundrades över att männen på stranden inte märkte något.

Efter att ha överblickat lägret hade hon tyst smugit nedför klipporna till stranden nära grottan. Därefter hade hon tyst och försiktigt börjat röra sig mellan de stora stenblocken. Varje gång hon nådde fram till ett av dem tog hon skydd. Det var tur att stranden täcktes av de stora stenbumlingarna och att Ruhl hade placerat pålen med Will långt upp på stranden snarare än närmare vattnet och lägerelden. Där borta fanns det inte lika många gömställen. Maddie hade tittat på medan Rövaren retat Will och förstått att mannen var fullständigt galen — och livsfarlig.