John Flanagan: Den nya lärlingen

Förr eller senare skulle han sätta eld på vedhögen runt Wills knän. Hon anade att det skulle bli förr snarare än senare. Nästa gång han gick fram till Will skulle han förmodligen sluta med hotelserna. Hon visste att Will aldrig skulle ge sig och be om nåd. Och hon kände på sig att Ruhl också hade förstått det nu. Nästa gång Rövaren lämnade lägerelden skulle Will dö. Hon kurade ihop sig på stranden bara några meter från Will och såg ut som en oformlig massa under sin mantel. Nu lyfte hon försiktigt på ett hörn av huvan. Gänget — det som återstod av det — hade samlats runt elden och satt och drack igen. De stirrade in i lågorna, vilket hon visste skulle förstöra deras mörkerseende. Insikten gjorde henne lite djärvare och hon smög vidare några centimeter i taget för att inte föra oväsen tills hon befann sig alldeles bakom Will. Hon hukade sig ned bakom rishögen, drog sin långa kniv och skar raskt igenom repen runt hans ben.

Hon kände hur han spände sig när repet föll bort. Hon reste sig långsamt, men höll sig dold bakom honom.

”Det är jag”, viskade hon. ”Maddie. Vänta lite så ska jag befria dig.”

Will grymtade lågt, men försökte undertrycka ljudet. Hans armar och ben hade varit hårt bundna i flera timmar. Det var smärtsamt när blodet strömmade tillbaka till hans domnade fötter och ben. Sedan skar Maddies långa kniv igenom repen runt hans händer och hals.

Även händerna och underarmarna smärtade när blodet återvände. Han sjönk bakåt mot pålen, stönade till och kämpade för att hålla balansen. Den här gången hörde männen vid elden honom. En av dem reste sig.

”Vad var det där?”

Han såg hur Will tog ett stapplande steg från pålen och sedan förtvivlat slog armarna runt den för att inte dråsa ihop.

”Det är spejaren! Han har tagit sig loss!”

Total kalabalik utbröt när männen sträckte sig efter sina vapen och skyndade upp på fötter. Maddie släppte den långa kniven, lossade slungan från bältet och lade ett skott i skålen.

Ruhls mannar var förblindade efter att ha stirrat in i de klara lågorna, och ingen av dem lade märke till den mörka silhuetten bakom Will. Men när Maddie tog ett steg åt sidan med slungan pendlande bakom sig fick de syn på henne. De tvekade.

”Vem är det?”

”Jag ser någon borta hos spejaren!”

Den ende som reagerade omedelbart var Ruhl. Han pekade på de två skepnaderna vid pålen.

”På dem! Döda dem!”

Men han hade knappt yppat orden förrän Maddies första slungskott slog in i en av hans underhuggare.

När hon studerat stranden ovanifrån hade hon lagt märke till att två av männen hade rustningar av härdat läder, och hon betvivlade att hennes båge skulle ha kraft nog att skjuta igenom dem. Därför hade hon lämnat bågen och kogret bakom sig när hon påbörjat den svåra klättringen ned till stranden. Hon hade gissat att det skulle vara bättre att använda slungan, och det verkade nu som om hon hade fattat ett klokt beslut.

Blykulan slog in i mannens rustning med kolossal hastighet alldeles nedanför hjärtat. Den gjorde en stor grop i lädret. Den trängde inte igenom rustningen, men det spelade ingen roll — kraften i skottet gick rakt in i slavhandlarens kropp. Två revben krossades och han fick omedelbart ett enormt blåmärke. Hjärtat hoppade över några slag innan det kom igång igen. Mannen gav ifrån sig ett skrik och föll till marken med uppdragna knän. Smärtan skar som knivar i bröstet på honom och han kippade efter andan.

Slavhandlaren bredvid honom kastade en förfärad blick på sin kamrat och träffades sedan i höger axel av Maddies nästa skott. Projektilen krossade benen där och fick mannen att ragla flera steg bakåt innan han sjönk ned på knä, vek sig dubbel och föll på sidan med ett lågt stön.

De tre andra kidnapparna såg chockat på medan kamraterna slogs ned som av en osynlig kraft i mörkret. De utväxlade några blickar och släppte sedan sina vapen och sprang.

Maddie lät dem springa och såg sig omkring efter Jory Ruhl. Hon hade skjutit mot de andra först eftersom de var beväpnade, och än så länge hade Ruhl inte gjort något annat än rutit ut order. Nu såg hon honom. Han böjde sig ned för att ta upp något nära elden. När han sträckte på sig såg hon att det var ett kastspjut. Men hans blick var inte riktad mot henne — den var riktad mot Will, som stod hopsjunken vid pålen och inte kunde röra sig på grund av smärtan i hans armar och ben.

Ruhl höjde armen och började rusa framåt. Maddie tog ett språng till Wills sida och knuffade honom ur vapnets bana så att han föll emot rishögen med ett förvånat rop. Maddie sträckte handen till påsen med ammunition. Hon hade övat så mycket att rörelsen var helt automatisk. Hon skulle just lägga skottet i slungskålen när hon kände en kraftig stöt i höften på höger sida — en stöt som fick henne att stappla flera steg bakåt och följdes av en brännande smärta i låret.

När hon tittade ned såg hon Ruhls korta kastspjut sticka ut ur låret alldeles nedanför höften. Hon stirrade klentroget på det.

”Han träffade mig”, sa hon chockat. Hon hade aldrig trott att det skulle hända. Men det hade det.

Den hemska, hullingförsedda spjutspetsen satt djupt i låret på henne och hon kände snart hur benet inte längre orkade bära henne och gav vika. Blodet rann utmed hennes ben och hon sjönk till marken. En ny våg av smärta översköljde henne när spjutskaftet skrapade mot sanden. Hon bet ihop och kämpade emot illamåendet. Smärtan fick tårarna att strömma från ögonen, och hon kände hur hon började förlora medvetandet. Hon kunde inte andas. Det var som om chocken i samband med skadan hade förlamat lungorna.

Hon började förlora synförmågan. Till sist kändes det som om hon betraktade allt genom en lång, smal tunnel som på alla håll omgavs av mörker. Ruhl böjde sig ned och tog upp ett nytt brinnande vedträ. Sedan började han gå över stranden mot Will. Maddie försökte ropa till sin läromästare, men fick inte fram ett ljud. Hon försökte förtvivlat sträcka sig efter honom, trots att han var flera meter bort och utom räckhåll.

Sedan blev hela världen först röd och sedan svart.

Och sedan fanns ingenting längre.

Will låg utsträckt mot rishögen. Han försökte resa sig, men grenarna rasade bara under hans händer.

Han kunde se Ruhl närma sig. Det brinnande vedträet i hans ansikte lyste upp honom med ett djävulskt sken och Will såg att hans ansikte var förvridet av lika delar hat och hämndlystnad. Snart skulle han kasta den flammande träbiten mot pålen, och då skulle lågorna slå upp på alla håll runt Will.

Han förbannade den våldsamma, förlamande krampen i armarna och benen. Han kunde inte röra sig. Han gjorde ett nytt försök att resa sig, men misslyckades igen. I stället började han krypa till kanten av rishögen. Han klöste med höger hand i sanden och fick tag på ett bekant föremål.

Det var skaftet på Maddies långa kniv, som låg i sanden där hon hade tappat den några minuter innan. Han fattade klumpigt tag i kniven så att han höll i bladet. Ruhl var bara några meter bort nu. Lågorna slickade argt runt hans trästycke, redo att sätta eld på Will.

Will grimaserade av smärtan och kastade kniven.

När den flög från hans hand visste han att det var det sämsta kastet han någonsin hade gjort. Hans stela muskler fick honom att göra en klumpig rörelse som helt saknade hans vanliga precision. Kniven träffade Ruhl — han var så nära att det var omöjligt att missa — men med handtaget först. Han fick det i pannan alldeles ovanför höger öga.

Det gjorde ont, men var långt ifrån dödligt. Den tunga mässingsknappen skar honom lite i ögonbrynet så att det sipprade ned blod i ögat. Ruhl ryckte till och trampade på en trädgren som hade rullat ned från högen runt pålen.