John Flanagan: Den nya lärlingen

Till sist dök stigens slut upp i hans synfält. Han kunde se det höga gräset som växte utmed kanten och insåg att han hade klarat klättringen. Tug kom omedelbart fram och gnäggade mjukt. Will grep tag om sadeln för att stödja sig och styrde den lilla hästen till en plats där han kunde lägga ned Maddie. Han tog av henne manteln och rullade ihop den till en kudde som han placerade under hennes huvud. Sedan sprang han runt i området och samlade ihop torra grenar till en eld.

Han kunde röra sig mycket mer ledigt nu, men det fanns fortfarande en risk att han utlöste ett krampanfall med någon oförsiktig rörelse, och han kände sig öm i varenda muskel. Det var som om han hade fått fruktansvärda blåmärken. Han tog fram sin första hjälpen-låda och plockade ut ett långt bandage och en liten dosa med den speciella sårsalvan som alla spejare hade med sig. Sedan gjorde han i ordning en nål med silkestråd och lade den på en duk han hade brett ut. När han väl satte i gång skulle han vara tvungen att så snabbt som möjligt få ut spjutspetsen, smörja med den helande salvan och slutligen sy ihop såret. Efteråt skulle han linda bandaget några varv runt Maddies lår. Det måste sitta tillräckligt hårt för att stävja blodflödet men inte så hårt att blodcirkulationen till det skadade benet hämmades. Han hade precis själv fått nya insikter i hur illa det kunde gå om blodtillförseln ströps.

När han var redo började han arbeta snabbt och bestämt. Han skar bort de bloddränkta byxorna med sin långa kniv så att han kunde se den bara huden runt såret.

Hans kastkniv låg med udden på de glödande kolen vid elden. Helaren Malcolm hade många år tidigare lärt honom att hettan dödade de många små organismer som kunde tränga in i såret och göra det infekterat. Will väntade tills kniven glödde i rött innan han tog upp den och drog den lite genom luften så att den skulle svalna. Med vänster hand lossade han försiktigt det provisoriska bandaget runt Maddies lår. Blodet började återigen sippra fram. Han tog tag i det brutna spjutskaftet och ryckte varsamt i hopp om att spetsen skulle glida ut. Men hullingarna satt fast inuti såret och höll kvar den. Maddie rörde lite på sig och gnydde av smärta. Will bet ihop och förde in kastknivens spets i såret. Han höll bladet nära spjutspetsen och tryckte nedåt med kniven tills han kände hullingen. Sedan försökte han så försiktigt han kunde lösgöra den.

Spjutspetsen rörde sig flera centimeter. Maddie gav ifrån sig några plågade skrik. Will torkade svetten ur pannan med vänster hand och återgick till arbetet. Han använde knivbladet som sköld för hullingen så att den inte skulle fastna igen. Till sist började han långsamt få ut spjutspetsen ur såret, men det var oundvikligt att den tillfogade mer skada på vägen ut. När den slutligen var helt ute tilltog blodflödet. Will kastade spjutet åt sidan och torkade såret med en ren trasa. Han dränkte en bomullslapp med salva och baddade såret ordentligt så att den läkande blandningen spreds ut. Efteråt pressade han ihop sårets kanter och började sy med nålen och silkestråden. Maddie ryckte till och tjöt varje gång han stack nålen genom huden. Will skakade hjälplöst på huvudet.

”Förlåt, Maddie”, mumlade han. ”Förlåt. Det måste göras.”

När han hade sytt det sista stygnet lindade han bandaget han hade gjort i ordning runt benet. Blodet trängde fortfarande långsamt fram och färgade de första tyglagren röda och de senare rosa. Men flödet hade avtagit. Stygnen och bandaget stävjade det, och Will visste att den helande salvan i såret snart skulle ha effekt.

Bara Maddie nu överlevde chocken efter skadan och Wills åtgärder.

Hon andades knappt. Pulsen var svag som en liten fågels hjärtslag. Will stod på knä bredvid henne och höll hennes hand med sänkt huvud. Hästarna stod och tittade med stora ögon fyllda av medlidande. Tug kände på sig att Will var orolig. Bumper kunde känna Maddies smärta.

”Dö inte, Maddie”, sa Will. ”Dö inte. Snälla. Dö inte. Dö inte. Jag skulle inte klara att förlora dig också. Snälla, dö inte!”

Han upprepade maniskt orden om och om igen medan han vakade över den skadade flickan.

Hon räddade livet på mig, tänkte han. Hur skulle jag någonsin kunna se Horace och Evanlyn i ögonen igen om jag lät henne dö? Sedan fortsatte han att mumla.

”Dö inte, Maddie. Dö inte, Maddie. Snälla.”

Han visste att det inte fanns något mer han kunde göra för henne. Allt han kunde göra var att vänta och upprepa samma ord om och om igen. Han såg på hennes ansikte. Det var alldeles för blekt. Han var så utmattad att han för ett kort ögonblick tyckte att det var Alyss livlösa ansikte han såg. Sedan klarnade allt och han visste att det var Maddie och att hon var nära att dö. Hans hjärta kändes som en avgrund av sorg i bröstet. Maddie hade lindrat den fruktansvärda sorgen som hade gripit honom efter att han förlorat sitt livs kärlek, men nu var han på väg att förlora henne också.

”Dö inte, Maddie. Dö inte, Maddie. Snälla Maddie — dö inte!”

Han snubblade över orden tills allt blev en enda meningslös gröt. Maddie låg orörlig med kritvitt ansikte. Will hade sett många människor stupa på slagfält och han visste att det var så här döden brukade se ut.

En första antydan till gryning syntes på horisonten närmast havet i öst. Några fåglar började sjunga och flaxa genom de låga buskarna och höga gräset eller prassla i löven på jakt efter insekter. Det här var en helt vanlig dag, precis som gårdagen. Samtidigt skulle han aldrig glömma den. Han skulle minnas den här dagen som dagen då han förlorade Maddie.

”Jag är hungrig”, sa hon. ”Vad blir det till frukost?”

Han ryckte till och tittade på henne. Hon hade öppnat ögonen och log mot honom. Det var ett svagt leende, men ändå ett leende. Hans hjärta började slå våldsamt i bröstet — av hopp, lättnad och glädje.

”Vad… vad det blir till frukost?” sa han chockat. ”Efter allt vi har gått igenom så undrar du vad det blir till frukost…?”

Hon ryckte på axlarna och grimaserade när såret smärtade till.

”Vad kan jag säga? Jag är min fars dotter.”

Will brast i skratt. Vid något tillfälle övergick skrattet i gråt och snart satt han och snyftade obehärskat. Han skakade i hela kroppen och en flod av tårar strömmade utmed hans kinder. Han visste att det här var tårarna han aldrig hade kunnat fälla för Alyss. De här tårarna var för henne. Och för Maddie. Och honom själv.

Kanske mest av allt för honom själv.

Han satt böjd över Maddie med strömmande tårar medan solen började stiga bakom honom. Till sist tog hon lite generat hans hand och försökte trösta honom.

”Ta det lugnt, Will. Det är ingen fara. Det ordnar sig nu.”

Det var fullt dagsljus när Tim Stoker hittade dem. Han hade lämnat grottan och gett sig ut för att leta. Efter ett tag hade han hittat liken av de två männen Maddie hade hunnit ikapp under natten, och han hade tagit med sig spjutet den ene hade tappat. Han höll vapnet, som egentligen var alldeles för stort för honom, i händerna när han dök upp i Wills och Maddies läger.

”Will Treaty”, sa han. ”Hur är det fatt med spejare Maddie?” Han lät tveksam. Om hon mådde bra skulle nog inte den skäggige spejaren sitta lutad över henne och gråta.

Will tittade upp på hans bekymrade unga ansikte och log. Det var länge sedan han hade lett ett riktigt leende.

”Hon kommer att klara sig. Vem är du?”

”Jag heter Tim. Kan du föra oss hem nu?”

Gilan vek ihop pergamentet och lade det i en lädermapp. Sedan tittade han upp och blickade ut över ansiktena i havet av grågröna mantlar framför honom. Alla verkade ivriga. Årstinget var nästan över och det skulle snart vara dags för middagen, berättelserna och sångerna som markerade slutet på mötet.