John Flanagan: Den nya lärlingen

Han hade inte tid att försöka igen. Mannen till höger hade redan börjat springa och hade passerat Wills position. Will tvekade och kastade en blick åt vänster. Där hade en ny person tagit sin stupade kamrats plats. Även han sprang, men nu kastade han sig ned i det höga gräset och försvann utom synhåll.

”Dags att byta position”, muttrade Will. Han blickade norrut. Maddie och barnen höll på att försvinna på horisonten i fjärran. De var redan flera kilometer bort, vilket gav honom själv viss rörelsefrihet.

Han vände sig om och sprang så fort han kunde längs vägen. Efter hundrafemtio meter stannade han för att göra samma sak han nyss hade gjort. Han hade en obehaglig känsla av att han skulle förlora det här spelet, men planerade att fortsätta så länge han kunde. Om han gjorde Ruhl tillräckligt irriterad kanske slavhandlaren skulle avbryta sina försök att tillfångata barnen. Hans hämndlystnad skulle förhoppningsvis underlätta deras flykt.

Will stannade och vände sig mot fienden. Han avlossade tre pilar. En åt vänster, en åt höger och en snett framåt.

De två första gjorde inte mycket mer än skrämde männen som försökte omringa honom. De kastade sig ned i gräset på nytt. Den tredje träffade Ruhls kumpan med mörk mantel rakt i halsen. Mannen stirrade med stora ögon på det fjäderprydda skaftet som stack ut under hans haka. Sedan kastade han en blick mot Ruhl, som hade hukat sig i det höga gräset, och försökte säga något.

Men det enda han fick fram var en rossling. Sedan gav benen vika under honom och han segnade ned. Will förstod att han var död.

Jag förbättrar mina odds, tänkte han. Tyvärr gick det inte tillräckligt fort.

Männen på båda sidor hade börjat springa, men de hade kastat sig ned i gräset igen innan han hann reagera. Männen i ledets mitt närmade sig långsammare och höll sig i skydd nära marken. Eftersom männen längst ut på sidorna hade rört sig förbi Wills position skulle situationen snart bli ohållbar. Han förde handen till pilarna i kogret och försökte bedöma hur många han hade kvar. Omkring ett dussin återstod.

Det var dags att skicka ut ett tätare pilregn på bekostnad av träffsäkerheten. Männen till vänster hade börjat springa igen, och Will sköt tre pilar mot dem i snabb följd. Sedan snodde han runt och skickade iväg tre till mot männen till höger. En av dem reste sig av en ren tillfällighet precis när den första pilen slog i marken bara några meter från honom. Han sjönk omedelbart ned i skydd igen och ropade ut en varning till sina följeslagare. Will blickade mot vänster igen. Den snabba skuren hade haft önskat resultat. Männen där borta hade blivit så nervösa att det var osannolikt att de förflyttade sig särskilt snart.

Will nickade belåtet. ”Då fortsätter vi”, muttrade han och började springa längs vägen igen.

Jory Ruhl blickade mot sin orörlige kumpan från det höga gräset bredvid vägen. De hade känt varandra i två år, och om Ruhl någonsin hade haft en vän så var det den här mannen. Ruhl stirrade på den grå pilen i mannens strupe och försökte räkna hur många av hans medhjälpare som spejaren hittills hade skjutit. Mannen hade avlossat sina pilar med förbluffande snabbhet. Förr eller senare måste hans pilar ta slut.

Ruhl höll sig dold i gräset, men ropade till männen runt omkring:

”Grip honom levande! Döda honom inte! Jag vill att vi tar den här mannen levande!”

Solen hade gått ned bakom horisonten i väst och det började skymma över landskapet.

Maddie traskade vidare och drev barnen framför sig. Hon hade för länge sedan gett upp alla försök att få dem att springa. Det gick inte. Hon skrattade bittert vid tanken. Hon klarade det ju inte själv.

Hon tittade upp och räknade barnen. Hon hade gripits av en fruktansvärd skräck för att någon av dem skulle sjunka ihop i det höga gräset bredvid vägen utan att hon märkte det. Lyckligtvis var alla fortfarande med. Hon tvekade lite. Hade hon räknat tio eller nio?

Hon förstod att hennes trötta hjärna lurade henne. Hon hade blivit för utmattad för att tänka klart. Och om hon var så utpumpad måste det vara ännu värre för barnen. Hon mindes vad Will hade sagt: Leta upp ett bra gömställe en bit från vägen när det skymmer.

Det är lättare sagt än gjort, tänkte hon. Var kunde de gömma sig i det här öppna landskapet? Hon vände sig om och spanade längs vägen bakom dem. Några förföljare syntes inte till. Och inte Will heller. Hon ville gråta när hon mindes hur hon hade lämnat honom för att möta Ruhl och hans mannar ensam.

”Jag borde ha stannat med dig”, sa hon lågt — fastän hon visste att Will aldrig hade tillåtit det. Hon föreställde sig hur slavhandlarna spred ut sig på en lång rad så att de kunde omringa Will. De skulle förmodligen vänta tills han hade förbrukat sina pilar och sedan rusa fram för att döda honom.

Hon undrade om det hela skulle sluta där. Den som hade satt käppar i hjulet för Jory Ruhl riskerade enligt barnens berättelser att drabbas av hans vrede. Och Will hade definitivt grusat hans planer.

Kanske skulle de tortera honom innan de dödade honom. Kanske höll de på med det just nu.

Hon blickade åt vänster och såg en rad med låga klippor hon hade lagt märke till första gången de färdats längs den här vägen. Hon stannade och försökte minnas. Det var någonting speciellt med de där klipporna, men vad? På något sätt hängde det ihop med Wills instruktioner. Det var något med att gömma sig. Hon insåg att hon stod och svajade av utmattning. Även barnen hade stannat. Några av dem sjönk ned till vägen och somnade ögonblickligen på den hårda jorden och gruset. Tug och Bumper stannade till och såg nyfiket på henne i väntan på nya instruktioner.

Klippor. Gömma sig i skymningen. Vad var det nu igen? Sedan mindes hon. Det hade funnits något som liknade grottöppningar i de där klipporna. Det fanns grottor och stenbumlingar där borta. Där kunde de gömma sig under natten, och Ruhl och hans mannar skulle inte ha en chans att se dem från vägen om de passerade.

Ny energi fyllde henne och hon klev fram mellan barnen och ruskade eller petade på alla som hade lagt sig ned.

”Upp och hoppa!” ropade hon. ”Vakna! Vi ska lämna vägen nu!” Julia var givetvis ett av barnen som hade kollapsat och somnat. Hon jämrade sig när Maddie tryckte bågens ena ände mot henne.

”Sluta! Det gör ont! Låt mig vara!”

”Det skulle göra ännu mer ont om jag använde en pil”, sa Maddie surt. ”Upp med dig!” Hon gav Julia en lätt spark på knäet — inte hård nog för att skada henne, men tillräckligt hård för att den skulle göra lite ont. Julia ylade i protest, men tog sig upp på fötter precis som de andra.

Maddie pekade mot klipporna i fjärran. ”Där borta finns det grottor. Vi kan sova i dem. Ni kan sova så länge ni vill när vi väl kommer dit. Det enda som behövs är en sista kraftansträngning. Kom nu!”

Hon gick av vägen och de andra följde efter henne. När hon kom att tänka på att Ruhls spårare kanske fortfarande var i livet stannade hon dem. Tio personer som gick på led skulle lämna så stora spår i gräset att de gick att följa även i mörker.

”Sprid ut er”, sa hon. ”Det är inte bra att alla går efter mig. Sprid ut er på sidorna i stället.”

De lydde utan ett ord. Löftet om att de snart skulle få vila gav dem kraften de behövde för den sista etappen. Snart kämpade de sig fram på nytt genom gräset mot klipporna. Då och då snubblade någon eller ramlade raklång, men alla lyckades på något sätt fortsätta.

Till sist kom de fram till de skyddande nedfallna stenblocken vid klippornas fot. Maddie hade valt ut en öppning i klippväggen — ett stort hål som såg ut att leda till en rymlig grotta. Dessvärre visade det sig bara vara en två meter djup nisch i berget. För ett ögonblick var hon nära paniken. Tänk om alla grottöppningar var likadana? Hon provade med en annan och blev lika besviken. Grottan var knappt fyra meter djup och mycket smal. Det fanns absolut inte plats där inne för tio barn, två hästar och en utmattad spejarlärling.