John Flanagan: Den nya lärlingen

Det går inte. Jag måste fortsätta, annars tror de att de kan stanna.

Det darrade lite i huden och musklerna i Bumpers nacke. Maddie tyckte att det såg ut som en axelryckning, men visste förstås att hästar inte kunde rycka på axlarna. Hon sträckte sig efter vattenskinnet. Mindre än hälften av vattnet återstod, trots att hon hade varit så sparsam som möjligt när hon delat ut det under resan. Ytterligare ett vattenskinn hängde från Tugs sadel, men det var i stort sett tomt. Det var vattenskinnet hon hade använt först.

Hon tog en klunk av det ljumma, lädersmakande vattnet innan hon slängde skinnet över axeln och började gå omkring bland de trötta barnen. Hon gav dem vattenskinnet och lät dem dricka, men försäkrade sig om att ingen drack mer än sin ranson.

Hon hade precis fått tillbaka skinnet från en av de yngsta flickorna när Tim Stoker, som stod på ett litet krön mitt på vägen, ropade lågt till henne.

”Maddie, det kommer någon.”

Hennes hjärta hoppade över ett slag och hon skyndade fram till honom. Tim skuggade ögonen med högerhanden och spanade söderut. Hon tittade uppmärksamt åt samma håll.

Hon kunde urskilja en gestalt på horisonten. Den var på väg från samma riktning som Ruhl och hans gäng förmodligen skulle komma från — om de hade gett upp jakten på Will.

Det var också samma håll som Will skulle komma från. Hon mindes vad han brukade säga: Räkna alltid med det värsta, så slipper du bli besviken.

Hon såg på barnen. Förutom Tim verkade ingen intresserad av figuren i fjärran. De satt vid vägkanten med nedböjda huvuden och armbågarna stödda mot knäna.

Hon visste hur nära utmattningens rand de var. Om skepnaden i fjärran var en av Ruhls spanare skulle hon aldrig lyckas få iväg barnen snabbt nog. De skulle bli tillfångatagna på nytt.

Hon blickade återigen mot horisonten. Hon kunde inte se några fler personer än den första de hade sett och hoppet i hennes hjärta började växa. För säkerhets skull tog hon ändå fram bågen och spände den några gånger på prov för att värma upp musklerna. Dessutom drog hon undan fliken i manteln som skyddade hennes pilar från dåligt väder.

”Vem är det?” frågade Tim.

Hon kisade och försökte se figuren tydligare. Han var barhuvad, vilket inte var ett gott tecken. Will hade normalt sett huvan uppdragen. Hon förde automatiskt handen till kogret, drog en pil och lade den vant på strängen.

”Jag vet inte”, sa hon. Men när gestalten närmade sig kunde hon urskilja fler detaljer. Personen hade en kraftig långbåge och hon kunde ana pilar som stack upp ovanför hans högra axel. Hon kände spänningen avta, och när figuren stannade och vinkade med långbågen uppsträckt ovanför huvudet började hon skratta.

”Det är Will”, sa hon och andades ut. ”Nu kommer Will Treaty”, ropade hon till barnen. ”Han ska föra er hem!”

De flesta var för trötta för att reagera. Några tittade upp när de hörde ordet ”hem”. Men Tim log brett och såg märkbart lättad ut. Han var den ende som hade förstått hennes oro för att kidnapparna skulle följa efter dem, och han var lika lättad som hon nu när de hade förstått vem personen som närmade sig var.

Maddie gick fram till Tim och lade armen runt hans magra axlar. Hon skakade på huvudet och skrattade igen. Nu när Will var här skulle allt ordna sig.

”Du har skött dig bra som har fört dem så här långt”, sa Will uppskattande.

”Jag tycker inte det”, sa hon tveksamt. ”Vi har en lång bit kvar.”

De hade kommit överens om att låta de före detta fångarna vila en lite längre stund så att de kunde återhämta krafterna. De gjorde i ordning en enkel måltid bestående av ojäst bröd, rökt kött och torkad frukt som de delade ut till de hungriga barnen. De gjorde slut på hela förrådet, men det kunde inte hjälpas.

”Vi kan alltid köpa mer i Ambleton”, sa Will.

Maddie suckade förnöjt. Det var en lättnad att befrias från ansvaret över att föra barnen i säkerhet. Will var så skicklig och erfaren. Nu när han var här kändes allt bra. En stor börda lyftes från hennes axlar när hon kunde lägga över ansvaret på honom.

”Är du säker på att Ruhl och hans mannar inte är i närheten?” frågade hon.

Will skakade på huvudet. ”De är många kilometer bort. Jag avvek och började gå tillbaka i er riktning kort före gryningen. När jag såg dem senast var de fortfarande på väg söderut.”

Han bet i det sega, rökta köttet och tuggade lite för att mjuka upp det.

”Vi kan förstås inte utesluta att någon av dem kan spåra”, sa han tankfullt. ”Men att döma av hur klumpiga och fumliga de var under natten betvivlar jag det. Jag var tvungen att visa mig hela tiden för att de skulle förstå var jag var.”

Maddie lutade sig bakåt och kände de sista resterna av oro försvinna. Will verkade övertygad.

”Vi kan alltså ta det lugnt?” frågade hon. Han såg på henne.

”Vi kan ta det lite lugnare”, sa han. ”Att ta det för lugnt är farligt. Vi kan låta barnen vila i någon timme till, men sedan är det dags att fortsätta.”

” Jefe ! Titta här! Det måste ha varit här han avvek!”

Iberiern stod på ett knä och studerade marken. Han pekade på en rad så gott som osynliga fördjupningar i det höga gräset. Stjälkarna hade redan börjat hämta sig och räta på sig. Ruhl såg knappt skillnaden som spåraren hade lagt märke till med sin erfarna blick. Iberiern sträckte sig fram mot en buske där en grå tråd hade fastnat på en gren. Will hade varit så övertygad om att ingen lagt märke till honom att han hade slarvat lite.

Ruhl log. Det var ingen trevlig syn.

”Snyggt jobbat, Enrico”, sa han. ”Fortsätt att följa spåren. Du kommer att bli rikligt belönad när vi hittar honom.”

Enrico log. ” Sí, jefe ”, sa han. ”Enrico kommer att hitta honom. Följ mig.”

Ruhl viftade med armen och hans mannar följde efter. Framför dem skyndade Enrico vidare som en jakthund. Han lutade sig framåt och studerade marken efter de så gott som osynliga spåren deras byte hade lämnat efter sig. Mannen hade inte gjort några försök alls att dölja sina spår, tänkte Enrico. Inte för att han hade kunnat göra särskilt mycket i så här högt gräs. Och det krävdes ändå en skicklig perseguidor för att se var han hade varit.

För en kort stund tappade han spåret. Sedan hittade han det igen. Mannen hade svängt åt vänster. Enrico vinkade till Ruhl.

”Här, jefe . Nu har vi honom snart!”

”Dags att fortsätta”, sa Will. De hade vilat vid vägkanten i över en timme och både ätit och druckit. Maddie och Tim hade fyllt på vattenskinnen i en bäck som rann genom en liten trumma under vägen, och det fanns ingen anledning att ransonera vattnet mer.

Will misstänkte att de aldrig skulle få barnen att röra på sig igen om de stannade. Det höll på att bli varmare och varmare, och solen skulle snart nå sin högsta punkt.

Många barn grymtade och beklagade sig när Will och Maddie gick runt och hjälpte dem upp på vägen igen. De minsta barnen samt Rob fick precis som tidigare rida på Tug och Bumper.

När de höll på att samlas på vägen ropade en pojke som red på Tug till Will:

”Will Treaty, har du dödat Rövaren?”

Will gav Maddie en frågande blick.

Hon ryckte på axlarna. ”Jag sa att det var det du höll på med. Han är en blodtörstig rackare som gärna vill höra detaljer.”

Will vände sig om och blickade upp mot pojken som satt framför Rob på Bumper.

”Inte än”, sa han. ”Men snart”, tillade han när han såg besvikelsen i pojkens ansikte. ”Mycket snart.”