George Martin: Kampen om järntronen

Здесь есть возможность читать онлайн «George Martin: Kampen om järntronen» весь текст электронной книги совершенно бесплатно (целиком полную версию). В некоторых случаях присутствует краткое содержание. Город: Stockholm, год выпуска: 2005, ISBN: 978-91-37-12726-2, издательство: Forum, категория: Фэнтези / на шведском языке. Описание произведения, (предисловие) а так же отзывы посетителей доступны на портале. Библиотека «Либ Кат» — LibCat.ru создана для любителей полистать хорошую книжку и предлагает широкий выбор жанров:

любовные романы фантастика и фэнтези приключения детективы и триллеры эротика документальные научные юмористические анекдоты о бизнесе проза детские сказки о религиии новинки православные старинные про компьютеры программирование на английском домоводство поэзия

Выбрав категорию по душе Вы сможете найти действительно стоящие книги и насладиться погружением в мир воображения, прочувствовать переживания героев или узнать для себя что-то новое, совершить внутреннее открытие. Подробная информация для ознакомления по текущему запросу представлена ниже:

George Martin Kampen om järntronen
  • Название:
    Kampen om järntronen
  • Автор:
  • Издательство:
    Forum
  • Жанр:
    Фэнтези / на шведском языке
  • Год:
    2005
  • Город:
    Stockholm
  • Язык:
    Шведский
  • ISBN:
    978-91-37-12726-2
  • Рейтинг книги:
    3 / 5
  • Ваша оценка:
    • 60
    • 1
    • 2
    • 3
    • 4
    • 5
  • Избранное:
    Добавить книгу в закладки

Kampen om järntronen: краткое содержание, описание и аннотация

Предлагаем к чтению аннотацию, описание, краткое содержание или предисловие (зависит от того, что написал сам автор книги «Kampen om järntronen»). Если вы не нашли необходимую информацию о книге — напишите в комментариях, мы постараемся отыскать её.

I en svunnen tid inträffade en våldsam klimatförändring. Somrarna varar i decennier och följs av vintrar långa som en livstid. Längst upp i Norden ligger muren av is, ständigt bevakad av brödraskapet som vigt sitt liv åt uppgiften att skydda de sju konungarikena mot vålnader, kyla och okända faror. Men kusliga händelser vid muren förebådar en framtid av oro och krig. Robert Baratheon och Eddard Stark befriade en gång i tiden de sju konungarikena från den galne draklorden Aerys och det blev Robert som besteg järntronen medan Eddard drog sig tillbaka till sitt Vinterhed. Efter en lång tid av fred samlar sig kung Roberts fiender både i Norden och i Södern. Hans närmaste rådgivare har dött under mystiska omständigheter och till och med hans egen drottning smider i hemlighet onda planer. Kung Robert ber Eddard Stark om hjälp och Eddard och hans familj dras obönhörligt in i maktspelet kring de sju konungarikena. Intrigerna och maktkampen vid hovet leder till ett regelrätt krig mellan olika ätter och deras lorder. Men det största hotet mot kung Robert är den mördade draklordens två barn, en son och en dotter som nu har vuxit upp. De lever i exil och har fått en fristad hos hövdingen över Dothrakiens grässlätter. Med hjälp av hövdingen och hans fyrtiotusen krigare ska så småningom en ättling av drakens blod åter sitta på järntronen. Kampen om järntronen I vargens tid Kampen om järntronen

George Martin: другие книги автора


Кто написал Kampen om järntronen? Узнайте фамилию, как зовут автора книги и список всех его произведений по сериям.

Kampen om järntronen — читать онлайн бесплатно полную книгу (весь текст) целиком

Ниже представлен текст книги, разбитый по страницам. Система автоматического сохранения места последней прочитанной страницы, позволяет с удобством читать онлайн бесплатно книгу «Kampen om järntronen», без необходимости каждый раз заново искать на чём Вы остановились. Не бойтесь закрыть страницу, как только Вы зайдёте на неё снова — увидите то же место, на котором закончили чтение.

George R. R. Martin

Kampen om järntronen

Den här boken tillägnas Melinda

PROLOG

”Vi borde vända tillbaka”, sa Gared enträget då det började bli mörkt runt omkring dem i skogen. ”Rövarna är döda.”

”Skrämmer de döda dig?” frågade ser Waymar Royce med ett svagt leende.

Gared lät sig inte provoceras, för han var gammal, över femtio, och han hade sett många högättade ynglingar komma och gå. ”Är man död så är man, men vi har inget med de döda att skaffa”, sa han.

”Är de verkligen döda?” undrade Royce i silkeslen ton. ”Vad har vi för bevis?”

”Will såg dem”, svarade Gared, ”och om han säger att de är döda är det bevis nog för mig.”

Will hade vetat att de förr eller senare skulle dra in honom i grälet, och han hade helst sett att det varit senare. ”Min mor har berättat för mig att döda inte sjunger några visor”, insköt han.

”Min amma har berättat detsamma, Will”, sa Royce, ”men man ska aldrig tro på vad man får höra vid en kvinnas bröst. Även de döda kan ha saker att förtälja.” Hans röst ekade alltför högt i skogens skymningsljus.

”Vi har en lång ritt framför oss”, påpekade Gared. ”Åtta dagar, kanske nio, och mörkret faller.”

Ser Waymar Royce kastade en likgiltig blick på himlen. ”Det gör det varenda dag vid den här tiden. Är du rädd för mörkret?”

Will kunde se Gareds hopknipna mun och den nätt och jämnt återhållna ilskan i hans blick under mantelns tjocka svarta huva. Gared hade tjänstgjort fyrtio år i nattens väktare, ända sedan ungdomen, och han var inte van vid att bli respektlöst behandlad. Men det var inte bara det, för under den sårade stoltheten anade Will något annat hos den äldre mannen, och han kunde nästan känna lukten av det: en nervositet som kom farligt nära rädsla.

Will kände sig lika illa till mods själv. Han hade varit på muren i fyra år. Första gången han skickades ut bortom muren hade alla gamla historier gjort sig påminda och han hade drabbats av ett våldsamt diarréanfall. Efteråt hade han skrattat åt det hela. Vid det här laget var han veteran med hundratalet spaningsuppdrag bakom sig, och den ändlösa mörka vildmarken som sydlänningarna kallade spökskogen skrämde honom inte längre.

Eller hade åtminstone inte gjort det fram till i kväll, för i kväll var någonting annorlunda. Det fanns en skärpa hos mörkret som fick håret att resa sig i nacken på honom. I nio dagar hade de ridit mot norr och nordväst och sedan mot norr igen — längre och längre bort från muren — hack i häl på ett rövarband. Var dag hade varit värre än den föregående, och den här dagen var värst av alla. En kall vind som blåste från norr fick träden att prassla och röra sig som levande varelser. Hela dagen hade Will haft en känsla av att någonting iakttog honom, något kallt och oförsonligt som inte älskade honom, och Gared hade också känt det. Will ville inget hellre än rida i sporrsträck tillbaka till tryggheten innanför muren, men det var inte något man sa till sin kapten.

Särskilt inte till en kapten som den här.

Ser Waymar Royce var yngste sonen i en urgammal ätt med för många arvingar. Det var en stilig ung riddare på arton år, smärt som en kniv med grå ögon och behagfulla rörelser, och där han satt på sin stora svarta stridshäst tornade han upp sig över Will och Gared på deras små ponnyer. Han var klädd i svarta läderstövlar, svarta yllehosor, svarta handskar av mullvadsskinn och en elegant och smidig, glänsande svart ringbrynja ovanpå lager av svart ylle och härdat läder. Ser Waymar hade varit en edsvuren broder i nattens väktare i mindre än ett halvår, men ingen kunde påstå att han inte hade förberett sig för sin uppgift, åtminstone inte vad klädseln beträffade.

Manteln var kronan på verket, av tjock svart sobel och mjuk som synden. ”Jag kan slå vad om att vår tappre krigare dödade alla soblarna själv genom att vrida av deras små huvuden”, hade Gared sagt då de satt och hinkade vin i kasernen. Alla hade skrattat.

Det var inte lätt att ta order av en man som man skrattat åt i ruset, tänkte Will där han satt och huttrade på sin ponny. Gared måste ha känt samma sak.

”Mormont befallde oss att spåra dem och det har vi också gjort”, sa Gared. ”De är döda och kommer inte att besvära oss mer. Vi har en besvärlig ritt framför oss, och jag tycker inte om det här vädret. Om det snöar kan det ta oss fjorton dagar att komma tillbaka, och snö är det bästa vi kan hoppas på. Har ni någonsin sett en isstorm, ers nåd?”

Ser Waymar tycktes inte höra honom utan studerade den tätnande skymningen på sitt lite uttråkade, förströdda sätt. Will hade ridit tillräckligt länge i riddarens sällskap för att inse att det var bäst att inte störa honom då han hade det där uttrycket i ansiktet. ”Berätta vad du såg en gång till, Will. Alla detaljer och utelämna ingenting.”

Will hade varit jägare — eller rättare sagt tjuvjägare — innan han blev en av nattens väktare. Mallisters friryttare hade tagit honom på bar gärning i Mallisters egna skogar där han var i färd med att flå en dovhjortsbock, och Will hade ställts inför valet att ta den svarta dräkten eller förlora en hand. Ingen kunde röra sig så tyst i skogen som Will, och det hade inte tagit lång tid för de svarta bröderna att upptäcka denna förmåga.

”Lägret ligger tre kilometer längre fram, alldeles intill en bäck på andra sidan den där bergskammen”, började Will. ”Jag gick så nära jag vågade. Det är åtta stycken, både män och kvinnor, men inga barn såvitt jag kunde se. De hade byggt ett skydd vid en klippa. Nu är det säkert översnöat, men då kunde jag fortfarande se det. Det brann ingen eld, men eldgropen syntes tydligt, och ingen rörde sig trots att jag höll utkik en bra stund. Ingen levande människa kan hålla sig så stilla.”

”Såg du något blod?”

”Neej”, medgav Will.

”Såg du några vapen?”

”Några svärd och pilbågar, och en man hade en yxa. Den såg tung ut och var dubbelbladig, ett fruktansvärt vapen, och den låg på marken bredvid honom, alldeles vid hans hand.”

”Noterade du kropparnas position?”

Will ryckte på axlarna. ”Några sitter lutade mot klippan, men de flesta ligger på marken. Som fallna.”

”Eller sovande”, föreslog Royce.

”Fallna”, envisades Will. ”Uppe i en bok sitter en kvinna till hälften dold av grenarna. En utkik.” Han log svagt. ”Jag var noga med att hon inte skulle se mig, men då jag kom närmare upptäckte jag att hon inte heller rörde sig.” Mot sin vilja rös han till.

”Fryser du?” undrade Royce.

”Lite”, muttrade Will. ”Det är vinden, ers nåd.”

Den unge riddaren vände sig åter till den gråhårige mannen. Vissna löv virvlade runt i luften omkring dem och Royces stridshäst trampade oroligt. ”Vad tror du det var som dödade de här människorna, Gared?” frågade ser Waymar i lätt ton samtidigt som han rättade till den långa sobelmanteln.

”Det var kölden”, svarade Gared tvärsäkert. ”Jag såg män frysa ihjäl förra vintern och även vintern dessförinnan då jag var en liten pojke. Alla talar om snödjup på över tio meter och om hur isvinden tjuter från norr, men den verkliga fienden är kölden. Den smyger sig på en tystare än Will, och till en början huttrar man och hackar tänder och man stampar med fötterna och drömmer om glödgat vin och härliga varma brasor. Kölden bränner, det är vad den gör. Ingenting bränner som den, men bara ett tag. Sedan tränger den in i en och sprider sig i hela kroppen, och så småningom orkar man inte kämpa emot den, för det är lättare att bara sätta sig ner och somna. Det sägs att man inte känner någon smärta mot slutet. Först blir man svag och dåsig och allt börjar bli suddigt, och sedan är det som att sjunka ner i ett hav av varm mjölk. Fridfullt, om man säger så.”

Читать дальше

Похожие книги на «Kampen om järntronen»

Представляем Вашему вниманию похожие книги на «Kampen om järntronen» списком для выбора. Мы отобрали схожую по названию и смыслу литературу в надежде предоставить читателям больше вариантов отыскать новые, интересные, ещё не прочитанные произведения.


Джордж Мартин: Die Herren von Winterfell
Die Herren von Winterfell
Джордж Мартин
George Martin: Juego de tronos
Juego de tronos
George Martin
Morgan Rice: Förutbestämd
Förutbestämd
Morgan Rice
Selma Lagerlöf: Jerusalem
Jerusalem
Selma Lagerlöf
Отзывы о книге «Kampen om järntronen»

Обсуждение, отзывы о книге «Kampen om järntronen» и просто собственные мнения читателей. Оставьте ваши комментарии, напишите, что Вы думаете о произведении, его смысле или главных героях. Укажите что конкретно понравилось, а что нет, и почему Вы так считаете.