George Martin - Kampen om järntronen

Ryttarna tog sig försiktigt genom drivorna för att hästarna skulle få fotfäste på den ojämna marken. Jory Cassel och Theon Greyjoy kom först fram till pojkarna. Greyjoy skrattade och skämtade medan han red, men plötsligt hörde Bran hur han flämtade till. ” Vid alla gudar! ” utbrast han och kämpade för att få kontroll över hästen samtidigt som han drog svärdet.

Jory hade redan dragit sitt svärd. ”Gå därifrån, Robb!” ropade han i samma stund som hästen stegrade sig under honom.

Robb flinade och tittade upp från byltet han hade i famnen. ”Hon kan inte skada dig”, sa han, ”för hon är död, Jory.”

Vid det laget brann Bran av nyfikenhet, och han skulle helst ha velat sätta sporrarna i ponnyn, men fadern fick dem att sitta av bredvid bron och närma sig till fots. Bran hoppade av och sprang.

Både Jon, Jory och Theon Greyjoy hade nu suttit av. ”Vad i alla sju helveten är det?” undrade Greyjoy.

”En varg”, svarade Robb.

”Ett missfoster”, fnös Greyjoy. ”Titta så stor den är.”

Brans hjärta dunkade i bröstet då han trängde sig igenom en midjehög driva fram till sina bröder.

Till hälften begravd i blodfläckad snö låg en enorm mörk skepnad död. Det hade bildats is i dess raggiga grå päls och från den kom en svag lukt av förruttnelse, likt en kvinnas parfym. Bran såg en skymt av oseende ögon där det kryllade av maskar och ett stort gap fullt av gulnade tänder. Men det var vargens storlek som fick honom att dra efter andan, för den var större än hans ponny, dubbelt så stor som den största jakthunden i faderns hundgård.

”Det är inget missfoster”, upplyste Jon lugnt, ”utan en skräckvarg. De blir större än den andra sorten.”

”Det har inte siktats en skräckvarg söder om muren på två hundra år”, sa Theon Greyjoy.

”Jag ser en nu”, påpekade Jon.

Bran slet blicken från monstret, och det var då han fick syn på byltet i Robbs famn. Han skrek till av förtjusning och gick närmare. Vargungen var en liten boll av gråsvart päls och ögonen var fortfarande slutna. Den gned blint nosen mot Robbs bröst och letade med ett ömkligt gnällande efter mjölk bland hans skinnkläder. Bran sträckte tveksamt fram handen. ”Det är ingen fara”, försäkrade Robb, ”och du får klappa den.”

Bran gav ungen en snabb, nervös klapp och vände sig om då Jon sa: ”Varsågod.” Hans halvbror lade en unge i famnen på honom. ”Det finns fem stycken.” Bran satte sig ner i snön och tryckte ansiktet mot vargungen. Pälsen kändes mjuk och varm mot kinden.

”Skräckvargar lösa i riket efter så många år”, muttrade Hullen, stallmästaren. ”Jag tycker inte om det.”

”Det är ett tecken”, sa Jory.

Fadern rynkade pannan. ”Det är bara ett dött djur, Jory”, invände han, men ändå verkade han bekymrad. Snön knarrade under stövlarna då han gick runt kroppen. ”Vet vi vad som dödade henne?”

”Det sitter något i strupen”, sa Robb och var stolt över att ha funnit svaret redan innan fadern frågade. ”Där, alldeles under käften.”

Fadern knäböjde och kände under bestens huvud med handen. Han ryckte till och höll upp något så att alla kunde se det: en lång bit av ett hjorthorn med avbrutna taggar som var alldeles dränkt i blod.

En plötslig tystnad lade sig över sällskapet. Männen tittade illa till mods på hjorthornet och ingen vågade tala. Till och med Bran kunde känna deras rädsla trots att han inte förstod.

Fadern kastade hjorthornet åt sidan och tvättade händerna i snön. ”Det förvånar mig att hon levde tillräckligt länge för att föda ungarna”, sa han och hans röst bröt förtrollningen.

”Det kanske hon inte gjorde”, framkastade Jory. ”Jag har hört historier…kanske var varghonan redan död då ungarna kom.”

”Född av en död”, insköt en annan man. ”Det betyder otur.”

”Det spelar ingen roll, för de dör snart de också”, sa Hullen.

Bran gav ifrån sig ett ljudlöst skrik av förfäran.

”Ju förr dess bättre”, instämde Theon Greyjoy och drog svärdet. ”Ge hit besten, Bran.”

Den lilla vargungen tryckte sig intill honom som om den hörde och förstod. ” Nej! ” utropade Bran häftigt. ”Den är min.”

”Stoppa ner svärdet, Greyjoy”, beordrade Robb, och för ett ögonblick lät han lika myndig som deras far, som den lord han en dag skulle bli. ”Vi ska behålla ungarna.”

”Det kan du inte, pojk”, protesterade Harwin som var son till Hullen.

”Det är en barmhärtighetsgärning att döda dem”, tillade Hullen.

Bran vände sig till fadern för att få hjälp men möttes bara av en bistert rynkad panna. ”Det Hullen säger är riktigt, min son, för det är bättre med en snabb död än att långsamt svälta eller frysa ihjäl.”

” Nej! ” Han kände hur tårarna steg upp i ögonen och vände sig bort, för han ville inte gråta inför fadern.

Robb stod envist på sig. ”Ser Rodriks röda tik fick valpar igen förra veckan”, sa han. ”Det var en liten kull och bara två valpar överlevde. Hon har mjölk så det räcker.”

”Hon kommer att slita dem i stycken då de försöker dia.”

”Lord Stark”, började Jon. Det lät konstigt att höra honom tilltala fadern så formellt. Bran tittade på Jon fylld av ett desperat hopp. ”Det finns fem ungar”, fortsatte han, ”tre hannar och två honor.”

”Vart vill du komma med det, Jon?”

”Ni har fem äkta barn”, svarade Jon, ”tre söner och två döttrar, och skräckvargen är ert hus vapen. Det var meningen att era barn skulle ha de här vargungarna, ers nåd.”

Bran såg hur faderns ansiktsuttryck förändrades och hur de andra männen utbytte blickar. I det ögonblicket älskade han Jon av hela sitt hjärta, för trots att Bran bara var sju förstod han vad Jon gjort. Antalet hade blivit rätt tack vare att Jon utelämnat sig själv. Han hade tagit med flickorna och till och med Rickon, som bara var ett småbarn, men inte oäktingen som bar efternamnet Snö, det namn som av hävd gavs till alla i Norden som var olyckliga nog att födas utan ett eget namn.

Deras far förstod han också. ”Vill du inte ha någon vargunge själv då, Jon?” frågade han stilla och mjukt.

”Skräckvargen pryder huset Starks baner”, påpekade Jon, ”och jag är ingen Stark, far.”

Fadern betraktade tankfullt Jon, och i tystnaden som följde skyndade sig Robb att tillägga: ”Jag ska själv ge den mat, far”, lovade han. ”Jag ska dränka in en handduk med varm mjölk och låta ungen suga på den.”

”Jag med!” utbrast Bran.

Lorden gav sina söner en lång och värderande blick. ”Det är lättare sagt än gjort, och jag kan inte tillåta att ni tar upp tjänarnas tid med detta. Om ni vill ha de här ungarna måste ni mata dem själva. Förstått?”

Bran nickade ivrigt, och ungen snodde runt i hans famn och slickade honom i ansiktet med sin varma tunga.

”Dessutom måste ni dressera dem”, återtog fadern. ” Ni måste dressera dem, för jag kan garantera att hundgårdsmästaren inte kommer att vilja ha något med dessa monster att göra. Och gudarna hjälpe er om ni vansköter dem eller dresserar dem illa, för de är inte hundar som går och tigger godsaker och slinker i väg om man ger dem en spark. En skräckvarg kan slita av en mans arm från axeln lika lätt som en hund biter ihjäl en råtta. Är ni säkra på att ni klarar det här?”

”Ja, far”, svarade Bran.

”Ja”, instämde Robb.

”Och trots allt ni gör kan ungarna dö ändå.”

”De kommer inte att dö”, förkunnade Robb, ”för vi tänker inte tillåta det.”

”Behåll dem då. Jory, Desmond, ta hand om de andra ungarna. Det är på tiden att vi vänder tillbaka mot Vinterhed.”