George Martin: Kampen om järntronen

Det var inte förrän de hade satt upp och var på väg igen som Bran tillät sig att njuta av segerns sötma. Vid det laget låg hans vargunge innanför skinnkläderna där den var varm och trygg för den långa ritten hem. Bran funderade på vad han skulle kalla den.

Halvvägs över bron höll Jon plötsligt in hästen.

”Vad är det, Jon?” frågade fadern.

”Hör ni inte?”

Bran kunde höra vinden i träden, klappret av hovar mot träplankorna, gnället från sin hungriga unge, men Jon lyssnade till något annat.

”Hör”, upprepade Jon. Han vände hästen och galopperade tillbaka över bron. De såg honom sitta av där skräckvargen låg död i snön, såg honom falla på knä. En stund senare kom han leende ridande tillbaka mot dem.

”Den måste ha krupit i väg från de andra”, sa Jon.

”Eller blivit bortdriven”, sa fadern och tittade på den sjätte vargungen. Den hade vit päls medan de övriga i kullen var grå, och ögonen var lika röda som blodet hos trashanken som dött på morgonen. Bran tyckte att det var märkligt att bara den här ungen hade öppnat ögonen medan de andra fortfarande var blinda.

”En albino”, fnös Theon Greyjoy spydigt. ”Den kommer att dö ännu fortare än de andra.”

Jon Snö gav sin fars myndling en lång kylig blick. ”Det tror jag inte, Greyjoy”, sa han, ”för den här tillhör mig.”

Catelyn hade aldrig tyckt om den här gudaskogen.

Hon var av ätten Tully och född på slottet Flodvattnet som låg långt nere i Södern vid Röda floden, en av Treuddens armar. Gudaskogen där var en ljus och luftig trädgård där höga tallar kastade spräckliga skuggor över porlande bäckar, där fåglarna sjöng i sina bon och luften var fylld av blomdoft.

Gudarna på Vinterhed hade en annan sorts skog. Det var en mörk och primitiv plats, tre tunnland gammal skog som stått orörd i tio tusen år då det dystra slottet byggdes. Den luktade fuktig jord och förruttnelse, och här växte inga tallar. Den här skogen bestod av dystra granar med grågröna barr, av mäktiga ekar och bokar lika gamla som riket självt. Här stod tjocka mörka stammar tätt ihop medan sammanflätade grenar bildade ett tak och knotiga rötter slingrade sig under marken. Det här var en plats med djup tystnad och ruvande skuggor, och gudarna som bodde här hade inga namn.

Men Catelyn visste att hon skulle finna sin make här den här kvällen. Var gång han tog en mans liv sökte han alltid upp stillheten i gudaskogen efteråt.

Catelyn hade blivit smord med de sju oljorna och döpt i det regnbågsskimrande ljuset som fyllde kapellet i Flodvattnet. Hon hade den sanna tron, precis som sin far och farfar och hans far före honom. Hennes gudar hade namn och deras ansikten var lika välbekanta som hennes föräldrars ansikten. Gudsdyrkan innebar en kaplan med ett rökelsekar, doften av rökelse, en sjusidig kristall gnistrande av ljus och röster höjda i sång. Ätten Tully hade en gudaskog precis som alla förnäma hus, men det var bara en plats där man promenerade eller läste eller låg i solen, för det var i kapellet man dyrkade gudarna.

För hennes skull hade Ned byggt ett litet kapell där hon kunde sjunga till guds sju ansikten, men de första människornas blod flöt fortfarande i ådrorna på ätten Stark, och hans egna gudar var den gröna skogens gamla, namnlösa gudar som han delade med skogens försvunna barn.

Mitt i gudaskogen stod ett urgammalt ödesträd lutat över en liten damm där vattnet var svart och kallt. Hjärtträdet kallade Ned det. Ödesträdets bark var vit som ben och bladen var mörkröda som tusentals blodfläckade händer. Ett ansikte hade ristats in i stammen på det stora trädet, och dragen var långa och melankoliska och de djupt liggande ögonen röda av torkad kåda och förunderligt vaksamma. De var gamla, de där ögonen, äldre än själva Vinterhed. De hade sett Brandon byggaren lägga dit den första stenen, om historierna var sanna, och de hade sett slottets granitväggar växa. Det sades att skogens barn hade ristat in ansiktena i träden under gryningens århundraden innan de första människorna kom över Smala havet.

I Södern hade de sista ödesträden huggits ner eller bränts ner för tusen år sedan, utom på Ansiktenas ö där de gröna männen tyst höll vakt. Här uppe var det annorlunda. Här hade varje slott sin gudaskog och varje gudaskog sitt hjärtträd, och varje hjärtträd hade sitt ansikte.

Catelyn fann sin make sittande på en mossbevuxen sten under ödesträdet. Slagsvärdet Is låg tvärs över hans knä och han höll på att göra ren klingan i det nattsvarta vattnet. Tusen års mylla låg tjock på marken i gudaskogen och dämpade ljudet av hennes steg, men ändå tycktes ödesträdets röda ögon följa henne med blicken. ”Ned”, ropade hon lågt.

Han höjde huvudet och såg på henne. ”Catelyn”, sa han och rösten var reserverad och formell. ”Var är barnen?”

Det frågade han alltid. ”De är i köket och diskuterar namn på vargungarna.” Hon spred ut sin mantel på marken och satte sig ner vid dammen med ryggen mot ödesträdet. Hon kunde känna hur ögonen stirrade på henne men gjorde sitt bästa för att inte låtsas om dem. ”Arya är salig, Sansa glad och tacksam, men Rickon är inte riktigt säker.”

”Är han rädd?” frågade Ned.

”Lite”, erkände hon, ”men han är trots allt bara tre.”

Ned rynkade pannan. ”Han måste lära sig att tygla sin rädsla, för han kommer inte alltid att vara tre, och vintern närmar sig.”

”Ja”, höll Catelyn med. Orden fick henne att rysa, som de alltid gjorde, ätten Starks ord. Varje adelssläkt hade sina ord eller valspråk. De var som en sorts böner och de berömde sig av heder och ära, lovade lojalitet och sanning, svor tro och mod. Alla utom ätten Starks valspråk. Vintern närmar sig var deras ord, och det var inte första gången hon tänkte på vilka underliga människor dessa nordbor var.

”Mannen dog värdigt, det måste jag tillerkänna honom”, sa Ned. Han hade en bit oljat skinn i handen som han gned slagsvärdet med medan han pratade och polerade metallen så att den fick en mörk glans. ”Jag var glad för Brans skull. Du skulle ha varit stolt över Bran.”

”Jag är alltid stolt över Bran”, svarade Catelyn och betraktade svärdet medan han putsade det. Hon kunde se vågrörelserna djupt inne i stålet där metallen hade falsats hundratals gånger vid smidningen. Catelyn kände ingen kärlek till svärd, men hon kunde inte förneka att Is hade sin egen skönhet. Det hade smitts i Valyrien innan det gamla fria riket gick under, på den tiden då smederna bearbetade metallen med både trollformler och hammare. Svärdet var fyra hundra år gammalt och lika vasst som den dagen det smiddes. Namnet det bar var ännu äldre, ett arv från hjältarnas tidsålder då ätten Stark fortfarande var kungar i Norden.

”Han var den fjärde det här året”, sa Ned bistert, ”och den stackars karlen var halvgalen. Något hade skrämt honom så djupt att mina ord inte nådde honom.” Han suckade. ”Ben skriver att nattens väktare nu har mindre än tusen man, och det är inte bara folk som deserterar utan de förlorar män på sina spaningsuppdrag också.”

”Är det rövarna?” undrade hon.

”Vilka annars?” Ned lyfte upp Is och betraktade det hårda kalla stålet. ”Och det kommer bara att bli värre. Den dagen kan komma när jag inte har något annat val än att kalla mina vasaller under fanorna och rida norrut för att ta itu med den här kungen bortom muren en gång för alla.”

”Bortom muren?” Tanken fick Catelyn att rysa.

Ned såg fruktan i hennes ansikte. ”Mance Rayder behöver vi inte vara rädda för.”

”Det finns farligare saker bortom muren.” Hon kastade en blick på hjärtträdet bakom sig: den vita barken och de röda ögonen, som iakttog, lyssnade och tänkte sina egna långa, långsamma tankar.