George Martin - Kampen om järntronen

Hans leende var ömt. ”Du har hört för många av gamla Nans historier. Vålnaderna är lika döda som skogens barn och de försvann för åtta tusen år sedan. Mäster Luwin säger att de aldrig har funnits, och ingen levande människa har sett dem.”

”Fram till i morse hade ingen nu levande människa någonsin sett en skräckvarg heller”, påminde Catelyn.

”Jag borde veta bättre än att diskutera med en Tully”, sa Ned med ett beklagande leende. Han stack Is i skidan. ”Du kom inte hit för att berätta amsagor för mig och jag vet hur illa du tycker om den här platsen. Vad är det, min kära?”

Catelyn tog sin makes hand. ”Vi har fått sorgliga nyheter i dag, men jag ville inte störa dig förrän du fått rena dig.” Det fanns inget sätt att mildra slaget, så hon berättade det utan omsvep. ”Jag är så ledsen, älskade. Jon Arryn är död.”

Hans blick mötte hennes och hon kunde se hur hårt det tog honom, precis som hon vetat att det skulle göra. I sin ungdom hade Ned blivit fostrad på Örnnästet och den barnlöse lord Arryn hade blivit en andre far för honom och Robert Baratheon som också varit myndling till lord Arryn. När den galne kung Aerys II Targaryen krävde deras huvuden hade lorden av Örnnästet höjt upprorsfanan med månen och falken i revolt hellre än att överlämna dem som han lovat att beskydda.

Och en dag för femton år sedan hade denne andre far även blivit som en bror för Ned då han och Jon stod tillsammans i kapellet på Flodvattnet för att äkta två systrar, döttrarna till lord Hoster Tully.

”Jon…”, sa han. ”Är vi säkra på att det är sant?”

”Det var kungens sigill och Robert har själv skrivit brevet. Jag har det med mig. Han sa att det gick fort. Till och med stormäster Pycelle stod hjälplös, men han gav Jon vallmomjölk så att han slapp lida.”

”Det är alltid något att vara tacksam för”, mumlade Ned. Hon såg sorgen i hans ansikte, men ändå tänkte han först på henne. ”Din syster”, tillade han, ”och Jons pojke. Står det något om dem?”

”Bara att de mår bra och har återvänt till Örnnästet”, svarade Catelyn. ”Jag önskar att de hade begett sig till Flodvattnet i stället, för Örnnästet ligger högt och är så ödsligt, och det var hennes makes hem, inte hennes. Varje sten kommer att påminna om lord Jon. Jag känner min syster, och hon behöver ha familj och vänner omkring sig.”

”Din farbror är väl kvar i Arryndalen? Jon utnämnde honom till portens riddare, har jag hört.”

Catelyn nickade. ”Brynden kommer att göra vad han kan för henne och pojken, och det känns skönt att veta, men ändå…”

”Res till henne”, uppmanade Ned. ”Ta med barnen och fyll hennes salar med oväsen och skrik och skratt. Hennes pojke behöver träffa andra barn och Lysa borde inte vara ensam med sin sorg.”

”Jag önskar att jag kunde”, suckade Catelyn, ”men det fanns andra nyheter i brevet också. Kungen är på väg till Vinterhed för att hälsa på dig.”

Det tog en stund för Ned att begripa vad hon sa, men så ljusnade hans blick. ”Kommer Robert hit?” Då hon nickade spreds ett leende över hans ansikte.

Catelyn önskade att hon kunde dela hans glädje, men hon hade hört vad som sades på borggårdarna: en skräckvarg död i snön med ett avbrutet hjorthorn i strupen. Rädslan ringlade inom henne som en orm, men hon tvingade sig att le mot mannen hon älskade som inte trodde på tecken. ”Jag visste att du skulle bli glad”, sa hon, ”och vi borde skicka bud till din bror på muren.”

”Ja, naturligtvis”, instämde han, ”för Ben vill säkert vara här. Jag ska säga åt mäster Luwin att skicka sin snabbaste fågel.” Ned reste sig och drog upp henne på fötter. ”Tusan! Hur många år sedan är det? Och han ger oss inte mer förvarning än så här. Står det något om hur många det är i hans sällskap?”

”Jag skulle tro att det är minst ett hundratal riddare med deras följen och hälften så många friryttare. Cersei och barnen är också med.”

”Robert färdas säkert långsamt för deras skull”, sa han. ”Det är tur det, då får vi mer tid för förberedelserna.”

”Drottningens bröder ingår också i sällskapet”, berättade hon.

Ned gjorde en grimas, och Catelyn visste att han och drottningens familj inte hade mycket till övers för varandra. Ätten Lannister av Casterlyklippan hade anslutit sig till Robert först när segern nästan var vunnen, och Ned hade aldrig förlåtit dem. ”Om priset för att få träffa Robert är en invasion av klanen Lannister får jag väl stå ut med det. Det låter som om Robert har med sig halva sitt hov.”

”Dit kungen går går även riket”, påpekade hon.

”Det ska bli roligt att träffa barnen. Den yngste sög fortfarande på den där gräsliga kvinnans tutte sist jag såg honom. Han måste vara i femårsåldern vid det här laget.”

”Prins Tommen är sju”, talade hon om för honom, ”och lika gammal som Bran. Men snälla Ned, vakta din tunga. Den där gräsliga kvinnan är vår drottning och det sägs att hennes stolthet växer för varje år som går.”

Ned kramade hennes hand. ”Vi måste naturligtvis ställa till med en fest med musik och trubadurer och Robert vill säkert jaga. Jag ska skicka Jory söderut med en hedersvakt för att möta dem på kungsvägen och eskortera dem hit. Vid alla gudar, hur ska vi kunna utspisa dem allihop? Redan på väg, sa du? Förbannad vare den mannen. Förbannat vare hans kungliga skinn.”

Brodern höll upp klänningen för henne. ”Det här är vad jag kallar skönhet. Rör vid den. Se så, smek tyget.”

Dany rörde vid tyget. Det var så lent att det tycktes rinna genom fingrarna som vatten och hon kunde inte minnas att hon någonsin burit något så mjukt. Det skrämde henne och hon drog åt sig handen. ”Är den verkligen min?”

”En gåva från master Illyrio”, svarade Viserys och log, för han var på gott humör den här kvällen. ”Färgen kommer att framhäva dina violblå ögon, och du ska få guld och juveler också, det har Illyrio lovat. I kväll måste du se ut som en prinsessa.”

En prinsessa , tänkte Dany. Hon hade glömt hur det kändes, och kanske hade hon aldrig vetat det. ”Varför ger han oss så mycket?” frågade hon. ”Vad vill han ha av oss?” I nästan ett halvår hade de bott i guvernörens residens, ätit hans mat och blivit uppassade av hans tjänare. Dany var tretton år och gammal nog att veta att sådana gåvor sällan gavs utan ett pris här i den fria staden Pentos.

”Illyrio är inte dum”, sa Viserys. Det var en mager ung man med nervösa rörelser och en feberaktig glans i de ljust syrenfärgade ögonen. ”Guvernören vet att jag inte kommer att glömma mina vänner när jag har fått tillbaka min tron.”

Dany sa ingenting. Master Illyrio handlade med kryddor, ädelstenar, drakben och andra mindre tilltalande saker. Han hade vänner i alla de nio fria städerna, sades det, och även bortom dem i Vaes Dothrak och de sagoomspunna länderna vid Jadehavet. Det sades också att han aldrig någonsin haft en vän som han inte gladeligen skulle ha sålt för rätt pris. Dany lyssnade till skvallret på gatorna och hörde allt detta, men hon visste bättre än att ifrågasätta brodern då han vävde sina drömmar. Hans ilska var förfärlig att skåda då den väcktes. Viserys kallade det att ”väcka draken”.

Brodern hängde upp klänningen bredvid dörren. ”Illyrio skickar hit slavarna för att bada dig, och var noga med att tvätta bort stanken från stallet. Khal Drogo har tusen hästar, men i kväll letar han efter en annan sorts riddjur.” Han granskade henne kritiskt. ”Du har fortfarande dålig hållning. Stå rak i ryggen.” Han lade händerna på hennes axlar och förde dem bakåt. ”Låt dem se att du har en kvinnas former nu.” Fingrarna snuddade vid hennes knoppande bröst och klämde åt om en bröstvårta. ”Du får inte svika mig i kväll, för om du gör det blir det synd om dig. Du vill väl inte väcka draken?” Fingrarna vred om och nöp brutalt till genom det grova tyget i tunikan. ” Vill du det? ” upprepade han.