George Martin - Kampen om järntronen

Inne i palatset var luften tung av doften av citron och kanel. De eskorterades genom entréhallen där en mosaik av färgat glas skildrade Valyriens undergång. Det brann i svarta oljelampor av järn längs väggarna och under en valvbåge av flätade stenlöv annonserade en eunuck deras ankomst. ”Viserys av huset Targaryen, den tredje av hans namn”, ropade han med hög och välmodulerad röst, ”kung över andalerna och rhoynarerna och de första människorna, härskare över de sju konungarikena och rikets beskyddare. Hans syster Daenerys stormfödd, prinsessa av Draksten. Hans ärade värd, Illyrio Mopatis, guvernör i den fria staden Pentos.”

De gick förbi eunucken och in på en gård med pelare som var övervuxna av murgröna. Månskenet målade bladen i nyanser av benvitt och silver medan gästerna gick omkring. Många var dothrakiska ryttarhövdingar, stora män med rödbrun hud och hängmustascher med metallringar i, och deras svarta hår var oljat och flätat och behängt med bjällror. Bland dem rörde sig också banditer och soldenärer från Pentos och Myr och Tyrosh, en röd präst som till och med var fetare än Illyrio, håriga män från Ibbens hamn och lorder från Sommaröarna med hud svart som ebenholts. Daenerys tittade förundrat på dem alla…och ryckte till av rädsla då hon plötsligt insåg att hon var den enda kvinnan där.

”De där tre är Drogos blodsryttare”, viskade Illyrio till dem. ”Vid pelaren står khal Moro med sonen Rhogoro. Mannen med det gröna skägget är bror till guvernören i Tyrosh och mannen bakom honom är ser Jorah Mormont.”

Det sista namnet fångade Daenerys uppmärksamhet. ”En riddare?”

”Det är just vad han är.” Illyrio log genom skägget. ”Smord med de sju oljorna av överstekaplanen själv.”

”Vad gör han här?” slank det ur henne.

”Troninkräktaren vill ha hans huvud”, svarade Illyrio, ”till följd av en liten förolämpning. Han sålde några tjuvjägare till en slavhandlare från Tyrosh i stället för att ge dem till nattens väktare. Idiotisk lag. En man borde få göra som han själv vill med sina ägodelar.”

”Jag vill tala med ser Jorah innan kvällen är över”, sa brodern. Dany kom på sig själv med att nyfiket stirra på riddaren. Det var en äldre man, över fyrtio och tunnhårig, men fortfarande stark och i god form, och i stället för siden och bomull var han klädd i ylle och läder. Hans tunika var mörkgrön och broderad med något som liknade en svart björn stående på två ben.

Hon stod fortfarande och tittade på den främmande mannen från det hemland hon aldrig känt när master Illyrio lade en fuktig hand på hennes bara axel. ”Där borta, söta prinsessa”, viskade han, ”står khalen själv.”

Dany ville springa sin väg och gömma sig, men brodern iakttog henne och hon visste att om hon gjorde honom missnöjd skulle hon väcka draken. Ängsligt vände hon sig om och tittade på mannen som Viserys hoppades skulle be att få äkta henne innan kvällen var över.

Slavflickan hade inte haft fel, tänkte hon. Khal Drogo var huvudet högre än den längste mannen i rummet och ändå lätt på fötterna på något sätt, lika smidig som pantern i Illyrios menageri, och han var yngre än hon trott, inte mer än trettio. Hans hud hade samma färg som blankpolerad koppar och i de kraftiga mustascherna satt ringar av guld och brons.

”Jag måste gå fram och betyga khalen min vördnad”, förklarade master Illyrio. ”Vänta här så ska jag föra honom till er.”

Medan Illyrio vaggade över till khalen tog brodern henne i armen och hans fingrar kramade så hårt att det gjorde ont. ”Ser du hans fläta, söta syster?”

Drogos fläta var svart som natten och parfymerad med väldoftande oljor, och i den satt små bjällror som pinglade svagt då han rörde sig. Flätan nådde långt nedanför hans bälte, till och med längre ner än skinkorna, och änden slog mot baksidan av låren.

”Ser du hur lång den är?” frågade Viserys. ”När en dothrakier blir besegrad i strid skär han av sig flätan i vanära, så att omvärlden ska se hans skam. Khal Drogo har aldrig förlorat en strid, och han är Aegon draklorden pånyttfödd, och du ska bli hans drottning.”

Dany tittade på khal Drogo. Hans ansikte var hårt och grymt, ögonen lika kalla och mörka som onyx. Brodern gjorde henne illa ibland när hon väckte draken, men han skrämde henne inte så som den här mannen skrämde henne. ”Jag vill inte bli hans drottning”, hörde hon sig själv säga med en liten, tunn röst. ”Snälla, snälla Viserys, jag vill inte, jag vill fara hem.”

” Hem? ” Han höll rösten låg, men hon kunde höra raseri i hans tonfall. ”Hur ska vi kunna fara hem, söta syster? De tog vårt hem ifrån oss!” Han drog in henne i skuggorna, utom synhåll, och fingrarna grävde sig in i hennes hud. ” Hur ska vi kunna fara hem? ” upprepade han och menade Kungshamn och Draksten och hela riket som de förlorat.

Dany hade bara menat deras rum i Illyrios residens, inget riktigt hem naturligtvis, men det var allt de hade. Men brodern ville inte höra på det örat, för det fanns inget hem där för honom. Inte ens det stora huset med den röda dörren hade varit hemma för honom. Hans fingrar trängde djupt in i hennes arm och krävde ett svar. ”Jag vet inte…”, mumlade hon till sist. Rösten bröts och tårarna vällde upp i ögonen.

”Men det gör jag”, fräste han skarpt. ”Vi ska fara hem med en armé, söta syster, med khal Drogos armé. Det är så vi ska fara hem, och om du måste gifta dig med honom och gå till sängs med honom för den sakens skull ska du också göra det.” Han log mot henne. ”Jag skulle låta hela khalasaren rida dig om så behövdes, söta syster, alla fyrtio tusen männen och deras hästar också om det var vad som krävdes för att få min armé. Var tacksam för att det bara är Drogo, och med tiden kanske du lär dig att tycka om honom. Torka ögonen nu, för Illyrio kommer över med honom och han får inte se dig gråta.”

Dany vände sig om och såg att det var sant. Master Illyrio log och bockade medan han eskorterade khal Drogo fram till dem. Hon torkade tårarna med baksidan av handen.

”Le”, viskade Viserys nervöst medan handen sökte sig till svärdsfästet. ”Och stå rak. Låt honom se att du har bröst, för gudarna ska veta att du inte har mycket att komma med.”

Daenerys log och rätade på ryggen.

Besökarna vällde in genom slottsporten som en flod av guld och silver och blankt stål. Tre hundra var de, vasaller och riddare, både edsvurna och friryttare. Över deras huvuden vajade dussinet gyllene baner i nordanvinden prydda med huset Baratheons kronhjort.

Ned kände många av ryttarna. Där kom ser Jaime Lannister vars hår lyste som hamrat guld och där Sandor Clegane, Blodhunden kallad, med sitt fasansfulla brännskadade ansikte. Den långe pojken bredvid honom kunde inte vara någon annan än kronprinsen och den förkrymte lille mannen bakom dem var dvärgen Tyrion Lannister.

Men den väldige mannen som red först i kolonnen flankerad av två riddare i kungsvaktens snövita mantlar verkade nästan som en främling för Ned…tills mannen hoppade av stridshästen med ett välbekant tjut och gav honom en björnkram. ” Ned! Ah, det är underbart att se ditt frusna ansikte.” Kungen granskade honom från topp till tå och skrattade. ”Du har inte förändrats ett dugg.”

Ned önskade att han kunde säga detsamma. När de femton år tidigare red ut för att vinna en tron hade lorden av Stormens ände varit renrakad, klarögd och muskulös och sett ut som jungfruns bön. Han var nästan två meter lång och tornade upp sig över alla andra, och då han iförde sig rustning och sitt hus hornprydda hjälm blev han en riktig jätte. Han hade haft en jättes styrka också, och hans favoritvapen var en stridsklubba i järn som Ned knappt orkade lyfta. På den tiden hade doften av läder och blod häftat vid honom som en kvinnas parfym.