George Martin - Kampen om järntronen

Då hon var ren hjälpte slavarna henne upp ur badet och torkade henne. Flickan borstade hennes hår tills det glänste som smält silver medan den gamla kvinnan parfymerade henne med kryddblomsdoft från Dothrakiens slätter: ett stänk på varje handled, bakom öronen, på bröstvårtorna och ett sista stänk, svalt på läpparna där nere mellan benen. De klädde henne i de tunna underkläder som master Illyrio skickat upp och drog sedan på henne klänningen, som var av mörkt plommonfärgat siden och framhävde den violblå färgen på hennes ögon. Flickan trädde de förgyllda sandalerna på hennes fötter medan den gamla kvinnan satte tiaran i håret och guldarmband inlagda med ametister runt handlederna. Sist av allt kom den tunga halsringen i guld som var prydd med urgamla valyriska tecken.

”Nu ser ni verkligen ut som en prinsessa”, utbrast flickan andlöst när de var färdiga. Dany betraktade sin bild i den försilvrade spegeln som Illyrio så omtänksamt skänkt henne. En prinsessa , tänkte hon, men hon mindes vad flickan sagt, att khal Drogo var så rik att till och med hans slavar bar halsringar av guld. Hon genomfors av en rysning och fick gåshud på de bara armarna.

Brodern väntade i den svala entréhallen där han satt vid bassängkanten och lät handen dingla i vattnet. Han reste sig när hon närmade sig och inspekterade henne kritiskt. ”Stå still”, befallde han. ”Vänd dig om. Ja. Bra. Du ser…”

”…majestätisk ut”, avslutade master Illyrio som just kom in genom ett valv. Han rörde sig med förvånansvärd smidighet för att vara så stor. Under löst sittande plagg av brandgult siden guppade fettvalkarna då han gick. Ädelstenar glittrade på vartenda finger och hans betjänt hade oljat hans gula tveskägg tills det glänste som äkta guld. ”Må ljusets herre överösa er med välsignelser denna lyckliga dag, prinsessan Daenerys”, fortsatte guvernören och tog hennes hand. Han böjde på huvudet och visade en skymt av krokiga gula tänder genom det gyllene skägget. ”Hon är en uppenbarelse, ers höghet, en uppenbarelse”, sa han till brodern. ”Drogo kommer att bli hänförd.”

”Hon är för mager”, klagade Viserys. Hans hår, som hade samma silverblonda färg som hennes, var stramt bakåtkammat och hopfäst i nacken med en brosch av drakben. Det fick honom att se sträng ut och underströk de hårda, skarpa dragen i hans ansikte. Han vilade handen på fästet till svärdet som Illyrio lånat honom och frågade: ”Är ni säker på att khal Drogo tycker om så här unga kvinnor?”

”Hon har fått sin blödning och är gammal nog för khalen ”, svarade Illyrio, inte för första gången. ”Se på henne. Det silverblonda håret, de violblå ögonen…Hon är av det gamla valyriska blodet, utan tvekan, utan tvekan…och högättad, dotter till den gamle kungen, syster till den nye. Hon kan inte undgå att förtrolla Drogo.” När han släppte hennes hand fann Daenerys att hon darrade.

”Jag förmodar det”, sa brodern tveksamt. ”Vildarna har underlig smak. Pojkar, hästar, får…”

”Det är nog bäst att ni inte säger något om det där till khal Drogo”, avbröt Illyrio.

Ilskan flammade upp i broderns syrenfärgade ögon. ”Tar ni mig för en dumbom?”

Guvernören bugade lätt. ”Jag tar er för en kung, och kungar saknar vanliga mäns försiktighet, men jag ber om ursäkt om jag har förorättat er.” Han vände sig bort och klappade i händerna för att kalla på bärarna.

Gatorna i Pentos var beckmörka då de gav sig av i Illyrios konstfullt snidade bärstol. Två tjänare gick före för att lysa upp vägen bärande på utsirade oljelampor med rutor av blekblått glas medan ett dussin starka karlar hissade upp stängerna på sina axlar. Det var varmt och instängt innanför gardinerna, och Dany kunde känna stanken av Illyrios bleka hull genom hans tunga parfymer.

Brodern som vräkte sig på kuddarna bredvid henne märkte aldrig lukten, för han hade tankarna på andra sidan Smala havet. ”Vi kommer inte att behöva hela hans khalasar ”, sa Viserys. Fingrarna lekte med fästet på den lånade klingan, men Dany visste att han aldrig hade svingat ett svärd på riktigt. ”Tio tusen man, det borde räcka. Jag skulle kunna sopa rent i de sju konungarikena med tio tusen dothrakikrigare. Hela riket kommer att resa sig för sin rättmätige konung. Tyrell, Redwyne, Darry, Greyjoy — de älskar inte troninkräktaren mer än jag gör. Dorniens män brinner av lust att hämnas Elia och hennes barn, och vi kommer att ha folket med oss, för de längtar efter sin konung.” Han kastade en ängslig blick på Illyrio. ”För det gör de väl?”

”Det är ert folk och de tycker bra om er”, försäkrade master Illyrio förbindligt. ”I fästningar över hela riket skålar männen i hemlighet för er hälsa medan kvinnorna syr drakbaner och gömmer dem för den dag då ni återvänder tvärs över vattnet.” Han ryckte på sina kraftiga axlar. ”Det är i alla fall vad mina spioner berättar.”

Dany hade inga spioner och ingen möjlighet att veta vad folk gjorde eller tänkte på andra sidan Smala havet, men hon misstrodde Illyrios fagra ord på samma sätt som hon misstrodde allt hos honom. Men brodern nickade ivrigt. ”Jag ska själv döda troninkräktaren”, lovade han som aldrig hade dödat någon, ”precis som han dödade min bror Rhaegar, och Lannister också, kungamördaren, för vad han gjorde min far.”

”Det skulle vara synnerligen passande”, instämde master Illyrio. Dany såg att ett aldrig så litet leende spelade kring den fylliga munnen, men brodern märkte ingenting. Han nickade, förde gardinen åt sidan och stirrade ut i mörkret, och Dany visste att han än en gång utkämpade slaget vid Treudden i sina tankar.

Khal Drogos palats med nio torn låg vid bukten och de höga tegelmurarna var övervuxna med ljus murgröna. Det hade skänkts till khalen av styresmännen i Pentos, berättade Illyrio för dem, för de fria städerna var alltid generösa mot ryttarhövdingarna. ”Det är inte det att vi är rädda för de där barbarerna”, brukade Illyrio leende förklara. ”Ljusets herre skulle kunna hålla våra stadsmurar mot en miljon dothrakier, det försäkrar åtminstone de röda prästerna…men varför ta risker när det är så billigt med vänskap?”

Deras bärstol hejdades vid porten och gardinerna drogs bryskt åt sidan av en livvakt. Han hade dothrakiernas kopparfärgade hud och mörka mandelformade ögon, men ansiktet var hårlöst och han bar de obefläckades pickelhuva i brons. Han granskade dem kallsinnigt. Master Illyrio morrade något till honom på dothrakiernas kärva språk. Vakten svarade och vinkade igenom dem.

Dany lade märke till att broderns hand höll hårt om fästet på det lånade svärdet. Han såg nästan lika rädd ut som hon själv kände sig. ”Oförskämde eunuck”, muttrade Viserys då bärstolen gungande bars upp mot palatset.

Master Illyrios ord var som honung. ”Många betydelsefulla män kommer att delta i festen i kväll, och sådana män har fiender. Khalen måste skydda sina gäster och ni är själv den främste bland dem, ers höghet. Troninkräktaren skulle utan tvekan betala bra för ert huvud.”

”O ja”, sa Viserys mörkt. ”Han har försökt, Illyrio, det kan jag försäkra er. Hans lejda mördare följer oss överallt. Jag är den siste draken och han kommer inte att sova lugnt så länge jag lever.”

Bärstolen saktade in och stannade. Gardinerna drogs åt sidan och en slav räckte handen till Daenerys för att hjälpa henne att stiga ur. Hans halsring var av vanlig brons, noterade hon. Brodern följde efter med ena handen fortfarande hårt knuten om svärdsfästet, och det krävdes två starka män för att få master Illyrio på benen igen.