George Martin - Kampen om järntronen

”Jag är er ödmjuke tjänare, ers höghet, som alltid.” Det var ord han måste säga, och han sa dem, men han fasade för vad som skulle komma.

Robert tycktes knappt höra honom. ”De där åren vi bodde på Örnnästet… vid alla gudar , det var härliga år. Jag vill ha dig vid min sida igen, Ned, jag vill ha dig nere i Kungshamn och inte här uppe vid världens ände där du inte är till nytta för någon.” Robert stirrade in i mörkret och såg för ett ögonblick lika melankolisk ut som någon av ätten Stark. ”Jag svär att det är tusen gånger svårare att sitta på en tron än att vinna den. Det är urtrist att hålla på med lagar och förordningar och räkenskaperna är ännu värre. Och människorna…det är ingen ände på dem. Jag sitter i den där fördömda järnstolen och hör dem klaga tills det går runt i huvudet och baken är skinnflådd. Alla vill ha någonting: pengar eller land eller rättvisa, och alla lögner de kommer med…och mina lorder och deras hustrur är inte bättre de. Jag är omgiven av smickrare och dumbommar, och det kan driva en man till vansinne, Ned. Hälften av dem vågar inte tala om sanningen för mig och den andra hälften vet inte ens hur den ser ut. Det finns nätter då jag önskar att vi hade förlorat vid Treudden. Nej, inte egentligen, men…”

”Jag förstår”, sa Ned lågt.

Robert betraktade honom. ”Jag tror att du gör det, och i så fall är du den ende, gamle vän.” Han log. ”Lord Eddard Stark, härmed utser jag dig till kungens hand.”

Ned föll ner på ett knä. Erbjudandet förvånade honom inte, för vilket annat skäl kunde Robert haft för att resa så långt? Kungens hand var den näst mäktigaste mannen i de sju konungarikena, för han talade med kungens röst, förde befälet över kungens arméer och avfattade kungens lagar. Ibland satt han till och med på järntronen för att skipa kungens rättvisa då kungen var borta eller sjuk eller på annat sätt indisponerad. Robert erbjöd honom ett ansvar stort som hela riket.

Det var det sista i världen han ville ha.

”Ers höghet, jag är inte värdig den äran”, invände han.

Med godmodig otålighet stönade Robert. ”Om jag hade velat ära dig skulle jag låtit dig träda tillbaka, men jag planerar att låta dig styra kungariket och utkämpa alla krig medan jag äter och dricker och horar mig till en förtidig grav.” Han klappade sig på magen och flinade. ”Du känner väl till talesättet om kungen och hans hand?”

Det gjorde Ned. ”Det kungen drömmer bygger handen”, svarade han.

”Jag gick i säng med en fiskarflicka en gång som berättade att de lågättade har ett mer träffande sätt att uttrycka saken på. Kungen äter, säger de, och handen tar hand om skiten.” Han kastade huvudet bakåt och tjöt av skratt. Ekon skallade i mörkret och runt omkring dem tycktes Vinterheds döda se på med kalla och ogillande blickar.

Skrattet avtog och upphörde slutligen. Ned stod fortfarande på ett knä med uppåtvänd blick. ”Tusan också, Ned”, klagade kungen, ”du kunde åtminstone bevärdiga mig med ett leende.”

”Det sägs att det blir så kallt här uppe på vintern att en mans skratt fryser i strupen och kväver honom till döds”, sa Ned lugnt. ”Kanske är det därför ätten Stark inte har någon humor.”

”Följ med mig söderut, så ska jag lära dig att skratta igen”, lovade kungen. ”Du hjälpte mig att vinna den här fördömda tronen, och nu får du ta mig tusan också hjälpa mig att sitta på den. Det är ödets mening att vi ska regera tillsammans, och om Lyanna hade fått leva skulle vi ha varit bröder, förenade av både blodsband och tillgivenhet. Men det är inte för sent än. Jag har en son och du har en dotter. Min Joff och din Sansa ska förena våra hus såsom Lyanna och jag en gång kunde ha gjort.”

Det här erbjudandet kom däremot som en överraskning för honom. ”Sansa är bara elva.”

Robert viftade otåligt med handen. ”Gammal nog för trolovning. Giftermålet kan vänta några år.” Kungen log. ”Tusan också, res dig nu och säg ja.”

”Ingenting skulle bereda mig större glädje, ers höghet”, svarade Ned. Han tvekade. ”Alla dessa hedersbetygelser kommer så oväntat. Kan jag få lite tid att fundera på saken? Jag måste tala med min hustru…”

”Ja, ja, naturligtvis, tala med Catelyn och sov på saken om du absolut måste.” Kungen sträckte sig efter Neds hand och drog upp honom på fötter. ”Men låt mig inte vänta för länge, för jag är inte den tålmodigaste av män.”

Med ens fylldes Eddard Stark av onda aningar. Hans plats var här , i Norden. Han betraktade statyerna av sten runt omkring dem och andades djupt i den kalla tystnaden i kryptan. Han kunde känna de dödas blickar, och han visste att de lyssnade, och vintern närmade sig.

Det fanns tillfällen — inte många, men en del — då Jon Snö var glad över att vara oäkting. När ett vinkrus gick runt och han än en gång fyllde bägaren slog det honom att det här förmodligen var ett av dem.

Han satte sig till rätta på sin plats på bänken bland de unga väpnarna och drack. Den söta, fruktiga smaken hos sommarvinet fyllde munnen och lockade fram ett leende på läpparna.

I den stora salen på Vinterhed var luften tjock av rök och tung av doften av stekt kött och nybakat bröd, och på de grå stenväggarna hängde baner i vitt, guld och karmosinrött: ätten Starks skräckvarg, Baratheons kronhjort och Lannisters lejon. En trubadur spelade luta och deklamerade en ballad, men i den här änden av salen hördes knappt hans röst över den sprakande elden, klirret av tallrikar och tennbägare och det låga mumlet från flera hundra berusade gäster.

Välkomstfesten för kungen hade hållit på i fyra timmar. Jons syskon var placerade tillsammans med de kungliga barnen nedanför podiet där lord och lady Stark presiderade tillsammans med kungen och drottningen. Dagen till ära skulle fadern förmodligen tillåta varje barn ett glas vin, men inte mer. Här nere på bänkarna där de ringare gästerna satt fanns det ingen som kunde hindra Jon att dricka sig otörstig.

Och han fann att han hade en mans törst, till glädje för ynglingarna som satt runt omkring honom och högljudda hejade på honom var gång han tömde en bägare. De var trevliga och Jon uppskattade historierna de berättade om slag och kvinnor och jakt. Han var säker på att hans sällskap var mer underhållande än kungens barn. Han hade tillfredsställt sin nyfikenhet på besökarna då de gjorde entré i salen, för de hade tågat rakt förbi den plats Jon fått på bänken och han hade kunnat studera dem allihop.

Fadern hade gått först tillsammans med drottningen, och hon var lika vacker som det sades. En juvelbesatt tiara glänste på det långa gyllene håret och smaragderna matchade perfekt hennes gröna ögon. Fadern hjälpte drottningen uppför trappan till podiet och förde henne till hennes plats, men hon gav honom aldrig så mycket som en blick ens. Redan vid fjorton års ålder kunde Jon genomskåda hennes leende.

Därefter kom kung Robert med lady Stark vid armen, och kungen blev en stor besvikelse för Jon. Fadern hade ofta talat om honom: den ojämförlige Robert Baratheon, demonen från Treudden, rikets tappraste krigare, en jätte bland prinsar. Jon såg bara en fet man med rött ansikte och svart skägg som svettades genom sidenkläderna, och det såg ut som om han redan var berusad.

Efter dem kom barnen. Lille Rickon gick först och klarade av det långa intåget med all den värdighet en treåring kunde uppamma. Jon var tvungen att mana på honom då han stannade för att prata. Alldeles bakom kom Robb i grått ylle kantat med vitt, ätten Starks färger, och han hade prinsessan Myrcella vid armen. Det var en spenslig flicka på snart åtta år med ett svall av gyllene lockar under ett juvelprytt nät. Jon märkte de skygga blickarna hon gav Robb då de passerade mellan borden och hennes blyga sätt att le mot honom. Han avgjorde att hon var tråkig, men Robb hade inte ens förstånd nog att inse hur dum hon var utan log som en idiot.