”På benen, Will”, befallde ser Waymar. ”Det finns ingen här, och jag vägrar att låta dig ligga gömd under en gran.”
Motvilligt lydde Will.
Ser Waymar betraktade honom med öppet ogillande. ”Jag tänker inte komma hem till Svarta slottet med svansen mellan benen på mitt första spaningsuppdrag. Vi ska hitta rövarna.” Han såg sig omkring. ”Klättra upp i det där trädet, snabbt. Titta efter en eld.”
Will vände sig stumt bort, för det var ingen idé att protestera. Vinden ven och blåste rakt igenom honom. Han gick fram till trädet, en hög grågrön gran, och började klättra. Snart var händerna klibbiga av kåda och grenarna med sina vassa barr slog honom i ansiktet. Rädslan fick det att vända sig i magen på honom, som om han ätit något han inte tålde. Han viskade en bön till skogens namnlösa gudar, drog dolken ur slidan och tog den mellan tänderna för att ha bägge händerna fria. Smaken av kallt stål i munnen fick honom att känna sig lite tryggare.
Där nere ropade plötsligt ser Waymar: ”Vem där?” Will hörde osäkerhet i anropet. Han slutade klättra och lyssnade, spanade.
Skogen svarade: prasslet av löv, klirrande isflak i bäcken, en fjällugglas avlägsna hoande.
Vålnaderna rörde sig ljudlöst.
Will uppfattade något ur ögonvrån. Bleka gestalter gled genom skogen och han vred på huvudet och skymtade en vit skugga i mörkret. Så var den borta. Grenarna vajade mjukt i vinden och skrapade spöklikt mot varandra. Will öppnade munnen för att ropa en varning, men orden tycktes fastna i halsen. Kanske hade han tagit fel. Kanske hade det bara varit en fågel, en reflex i snön eller månskenet som spelat honom ett spratt. Vad hade han egentligen sett?
”Will, var är du?” ropade ser Waymar. ”Ser du någonting?” Han rörde sig långsamt i cirkel och var med ens på sin vakt med svärdet i handen. Han måste ha känt dem precis som Will kände dem, men det fanns inget att se. ”Svara! Varför är det så kallt?”
Det var kallt. Huttrande klängde sig Will hårdare fast vid granen med ansiktet tätt tryckt mot stammen. Han kunde känna den söta, klibbiga kådan mot kinden.
En skugga dök upp ur skogens mörker och stannade framför Royce. Den var lång och utmärglad och hård som gamla benknotor med hud blek som mjölk. Dess rustning tycktes ändra färg då den rörde sig. Än var den vit som nyfallen snö, än svart som en skugga och hela tiden fläckades den av trädens mörka grågröna nyanser. Mönstren skiftade som månsken på vatten för varje steg den tog.
Will hörde ser Waymar Royce andas ut med en lång väsning. ”Kom inte närmare”, varnade han, och rösten bröts som en pojkes. Han slängde den långa sobelmanteln bakåt över axlarna för att få armarna fria för strid och tog svärdet i båda händerna. Vinden hade lagt sig och det var mycket kallt.
Vålnaden gled fram på tysta fötter och i handen höll den ett långsvärd vars make Will aldrig sett. Ingen vanlig metall hade använts då det bladet smiddes, för det var som levande månsken, genomskinligt, en klinga av kristall så tunn att den nästan tycktes försvinna då man bara såg eggen. Det fanns ett svagt blått skimmer hos svärdet, ett spökljus som spelade runt de skarpa kanterna, och på något sätt visste Will att det var vassare än något rakblad.
Ser Waymar mötte modigt vålnaden. ”Dansa med mig då.” Utmanande lyfte han sitt svärd högt över huvudet, och händerna darrade under tyngden, eller kanske av kylan. Ändå var han i det ögonblicket inte längre någon pojke utan en av nattens väktare, tänkte Will.
Vålnaden hejdade sig och Will såg dess ögon: blå, mörkare och blåare än några mänskliga ögon, en blå färg som brann som is. De fästes på långsvärdet som darrade högt uppe i luften, såg månljuset löpa längs den kalla metallen, och för ett kort ögonblick vågade Will hoppas.
Ljudlöst dök de upp ur skuggorna, dubbelgångare till den förste. Tre…fyra…fem…Ser Waymar kanske kände kölden som följde med dem, men han såg dem aldrig, hörde dem aldrig. Will måste varna honom, för det var hans plikt — och döden om han gjorde det. Han rös, tog ett fastare tag om trädet och höll tyst.
Det bleka svärdet skar genom luften.
Ser Waymar mötte det med stål. När klingorna träffade varandra hördes ingen klang av metall mot metall utan bara ett högt, sprött ljud på gränsen till det hörbara, som ett djur som skrek av smärta. Royce parerade ett andra hugg och ett tredje och backade sedan ett steg. Huggen haglade över honom och han backade igen.
Bakom honom, till höger och vänster, överallt, stod vålnaderna tålmodigt, skoningslösa och tysta, medan de skiftande mönstren på deras spröda rustningar nästan gjorde dem osynliga i skogen. Ändå visade de ingen vilja att ingripa.
Gång på gång brakade svärden samman tills Will ville sätta händerna för öronen för att utestänga det otäcka, isande ljudet. Ser Waymar flämtade av ansträngning nu och andedräkten ångade i månskenet. Hans klinga var vit av frost och vålnadens dansade med ett blekblått ljus.
Så kom Royces parering bråkdelen av en sekund för sent, och det bleka svärdet skar igenom ringbrynjan under armen. Den unge riddaren skrek till av smärta och blodet vällde fram mellan ringarna. Det ångade om det i kylan och dropparna verkade röda som eld där de träffade snön. Ser Waymar kände på sidan med handen och handsken av mullvadsskinn blev genomvåt av blod.
Vålnaden sa någonting på ett språk som Will inte förstod. Rösten lät som när isen brister på en sjö och orden var hånfulla.
Ser Waymar Royce blev rasande. ”För Robert!” ropade han och lyfte med ett morrande det frostiga långsvärdet med bägge händerna och svingade det av alla krafter i ett våldsamt hugg med bredsidan. Vålnadens parering var nästan lättjefull.
Då klingorna träffade varandra splittrades stålet.
Ett skri ekade i den mörka skogen och långsvärdet gick i tusen bitar medan skärvorna spreds likt ett regn av barr. Royce föll tjutande ner på knä och höll för ögonen. Blodet vällde fram mellan fingrarna.
Vålnaderna rörde sig framåt som på en given signal. Svärd höjdes och sänktes under dödstystnad. Det var rena slakten. De bleka bladen skar genom ringbrynjan som vore den gjord av siden, och Will slöt ögonen. Långt under sig hörde han deras skarpa röster och skratt som klirrade som istappar.
När han äntligen efter en lång stund tog mod till sig och tittade var bergskammen där nere tom.
Will stannade kvar i trädet och tordes knappt andas medan månen långsamt kröp över den svarta himlen. Till slut, när han hade fått kramp i musklerna och fingrarna var stela av köld, klättrade han ner.
Royces kropp låg med ansiktet i snön och ena armen utsträckt åt sidan. Den tjocka sobelmanteln var sönderskuren på en mängd ställen, och när han låg död så där såg man hur ung han var, bara en pojke.
Will fann resterna av svärdet några meter därifrån, och fästet var kluvet och vridet som ett träd träffat av blixten. Han knäböjde, såg sig vaksamt omkring och ryckte till sig det. Det trasiga svärdet skulle bli hans bevis. Gared skulle dra sina slutsatser av det, och om inte han kunde det skulle säkert den där gamle björnen Mormont eller mäster Aemon klara det. Stod Gared fortfarande kvar och vaktade hästarna? Han måste skynda sig.
Will reste sig. Ser Waymar Royce stod lutad över honom.
De praktfulla kläderna var i trasor och ansiktet såg fasansfullt ut. En skärva från hans svärd genomborrade den blinda vita pupillen på vänster öga.
Читать дальше