John Flanagan - Den nya lärlingen

”Får jag titta på?”

Will sneglade på Maddie.

”Som sagt… han är ett litet monster”, sa hon lågt.

Will skakade på huvudet och såg på pojken. ”Det vore nog inte så lämpligt. Men jag lovar att berätta allt för dig efteråt.”

”Jaha… jag förstår.” Pojken såg missnöjd ut.

Will skakade på huvudet och ropade till gruppen som hade samlats på vägen. ”Kom igen, rör på påkarna! Dags att fortsätta!”

Barnen var fortfarande trötta efter att ha vilat i solen, men började traska vidare. Will gick fram till täten och petade lätt med långbågen på barnen som gick främst.

”Kom igen! Ni måste röra er fortare! Snabba på! Öka takten lite!”

Maddie log. Det var samma tillrop han hade använt när hon sprungit hinderbanan i Redmont. Och han hade petat på henne med bågen på exakt samma sätt. Det var märkligt tillfredsställande att titta på medan andra fick utstå samma behandling.

Den var effektiv. Barnen kom långsamt ur sin dvala och började vandra vidare längs vägen. Will rörde sig fram och tillbaka utmed ledet och upprepade sina uppmaningar. Några av barnen grymtade eller klagade fortfarande. Julia var, förutsägbart nog, den som hördes mest.

”Det är orättvist”, gnällde hon. ”Jag har ont i fötterna! Jag har gått hela dagen och har fått en blåsa!”

Hon snyftade högt och torkade bort en tår. Men om hon hade hoppats att Will skulle visa större medlidande med henne för att han var man så blev hon besviken.

”Torka tårarna, prinsessan!” röt han. ”Vi har inte tid att gråta. Vill du hellre att vi lämnar dig här?”

Av en ren tillfällighet råkade de vara på väg genom ett landskap som var fullt av kullar och små högar liknande den som Maddie hade pekat ut tidigare. Julia kastade en blick på dem, bleknade och ökade farten tills hon gick bland barnen i täten. Will förvånades lite av den plötsliga reaktionen. Maddie sa inget. Hon skämdes fortfarande över att hon hade skrämt Julia och var rädd att Will skulle ogilla det.

Den ursprungliga snabbheten och entusiasmen avtog långsamt under eftermiddagen. Will och Maddie hade fullt upp med att mana barnen framåt och be dem gå fortare.

”Hur länge kan vi driva dem så här hårt?” frågade Maddie när hon och Will stod vid vägkanten och tittade medan barnen gick förbi. De hade nedböjda huvuden och hopsjunkna axlar. ”De ser helt färdiga ut.”

Will skakade på huvudet. ”De har stora kraftreserver kvar”, sa han. ”Allihop är lantbor och de är vana vid hårt arbete. Problemet är att de inte längre tycker att de har bråttom. De känner sig inte längre hotade och försöker anstränga sig så lite som möjligt.”

”Barn”, sa hon kritiskt och skakade på huvudet.

Han såg roat på henne. Hon var själv bara ett år äldre än den äldsta av fångarna och var inte mycket mer än ett barn själv. Men hon hade visat att hon var uthållig, beslutsam och klarade av att ta ansvar.

Han tänkte inte på att det också fanns ett starkt samband mellan hennes beteende och hennes träning — och hennes stora respekt för Will.

”Kom igen!” röt han. ”Rör på påkarna, era latmaskar!”

Barnen som gick närmast de två spejarna tittade surt upp. Men kolonnen började snart röra sig lite fortare under Tim Stokers ledning. Will nickade uppskattande mot honom.

”En bra grabb”, sa han och Maddie höll med.

”Han var till stor hjälp innan du kom”, sa hon. ”Det var han som vågade trotsa Sagofarbrorn när han hann ifatt oss.”

Hon hade redan berättat det viktigaste om vad som hade hänt Sagofarbrorn, men hade inte gått in på detaljer. Hon hade ingen lust att tänka mer än nödvändigt på att hon hade dödat honom. Eller på den hemska känslan av tillfredsställelse hon hade känt. Sådana känslor fick henne fortfarande att känna sig ganska illa till mods.

”Maddie! Will Treaty!”

Det var Rob, som satt på Bumper. Han hade vänt sig om när Will ropat att de skulle gå fortare. Nu stirrade han förbi de två spejarna mot horisonten söderut.

”Vad är det, Rob?” frågade Maddie. Robs gälla tonfall fick henne att befara det värsta.

”Någon är på väg hit”, sa han.

Det var Rob som först hade sett dem från sin upphöjda position på Bumpers rygg. Men efter bara några sekunder kunde även Maddie, Will och resten av barnen se dem.

För tillfället såg de bara ut som mörka silhuetter mot himlen bakom. Maddie försökte räkna dem, men det var svårt eftersom de rörde sig. De verkade vara minst ett dussin stycken, och gruppen var på väg söderifrån.

En av dem gick lite framför de andra och vinkade då och då till de övriga. Trots att de var långt borta tyckte Maddie att det såg ut som om han pekade mot platsen där hennes eget sällskap stod.

Barnen började ropa förfärat. De hade trott att de var säkra. De hade faktiskt varit övertygade om att de var säkra. Nu var de återigen i fara, och de kastade misstänksamma blickar mot Will och Maddie. De förstod vem som förföljde dem.

”Det är Rövaren!” ropade en, och de andra gnydde av skräck.

”Du sa att han var borta!” ropade en av de äldre pojkarna till Will.

Spejaren mötte hans anklagande blick.

”Jag trodde det, ja”, sa han lugnt. ”Men det verkar som om jag hade fel.” Han vände sig om igen för att iaktta förföljarna. Han spanade med rynkad panna mot mannen som ledde dem. Han mindes att den mannen hade hukat sig ned lite och studerat marken för en liten stund sedan.

”Jag hade nog fel i det där om att de inte har med sig en spårare”, sa han till Maddie. ”Jag tror att mannen som leder dem har följt våra spår.”

Maddie såg på honom med stigande panik. ”Vad ska vi göra?” frågade hon. Hennes röst höll på att bli väldigt gäll och var nära att svika henne. Hon kämpade för att hålla huvudet kallt. Will tog hennes handled i ett stadigt grepp. Det hade en lugnande effekt. Hon tog ett djupt andetag och såg honom i ögonen.

”Ingen fara”, sa hon.

Will nickade. ”Bra. Nu ska jag berätta vad du behöver göra. Du måste springa. Du måste få barnen att springa så fort de bara kan. Själv stannar jag här och håller Ruhl och hans banditer på avstånd.”

Hon såg sig oroligt omkring på det öppna landskapet.

”Här?” sa hon bestört. ”Du kan inte stoppa dem här! Det är ju öppen mark överallt! Du kan inte skydda dig från sidorna. De kommer att omringa dig och döda dig!”

Det var en god uppskattning av situationen, och Will nickade gillande. ”Du har lärt dig mycket om hur man bedömer terrängen”, konstaterade han. ”Men jag tänker inte försöka hejda dem. Och jag tänker absolut inte låta dem omringa mig. Jag tänker bara sakta ned dem lite — och kanske fälla några av dem. Därefter förflyttar jag mig en bit och gör om det en gång till. Jag tänker upprepa mönstret tills ni har tagit er härifrån.”

Han hade gått fram till Tug medan han pratat. Nu lossade han fodralet med pilar som hängde från sadeln. Han tog ut ett dussin extrapilar och tryckte ned dem i kogret han bar på ryggen.

Tug frustade nervöst. Jag tycker inte om det här.

”Det kommer att gå bra”, sa Will lågt. Maddie trodde att det var henne han pratade med och försökte lugna.

”Jag kan stanna med dig”, sa hon impulsivt. ”Tillsammans kan vi kanske hålla dem på avstånd.”

Men Will skakade på huvudet. ”De kommer ändå att omringa oss. Och det är dubbelt så svårt för två personer att ta sig härifrån obemärkt. Det är dessutom viktigt att barnen förs i säkerhet. Om vi lämnar dem här kommer de att ge upp efter några kilometer. Du måste vara med och driva på dem, Maddie. Få dem att springa. Hota dem och vråla åt dem. Gör vad som måste göras för att de ska fortsätta.”