George Martin - Kampen om järntronen

När hon var ren hjälpte tjänarinnorna henne upp ur badet. Irri och Jhiqui fläktade henne torr medan Doreah borstade håret tills det föll som en flod av flytande silver längs ryggen på henne. De parfymerade henne med kryddblomsdoft och kanel: ett stänk på varje handled, bakom öronen och på de mjölktunga bröstvårtorna, och ett sista stänk nere mellan benen. Irris finger kändes lätt och svalt som en älskares kyss då det försiktigt gled in mellan läpparna.

Sedan skickade Dany bort dem, så att hon i enrum fick förbereda khal Drogo för hans ritt till nattens länder. Hon tvättade hans kropp ren och borstade och oljade in hans hår, körde fingrarna genom det för sista gången och kände tyngden, mindes första gången hon rört vid det på bröllopsrittens natt. Hans hår hade aldrig blivit klippt. Hur många män kunde dö utan att ha fått sitt hår klippt? Hon begravde ansiktet i det och andades in oljornas starka doft. Han luktade gräs och varm jord, rök och sädesvätska och häst. Han luktade Drogo. Förlåt mig, mitt livs måne , tänkte hon. Förlåt mig för allt jag har gjort och allt jag måste göra. Jag betalade priset, mitt livs måne, men det var för högt, alldeles för högt.

Dany flätade hans hår, satte silverringarna i mustaschen och hängde en i taget bjällrorna i håret. Så många bjällror i guld och silver och brons, bjällror för att hans fiender skulle höra honom komma och bli svaga av rädsla. Hon klädde honom i benläder av hästhår och höga stövlar och knäppte ett bälte med guld- och silvermedaljonger om hans midja. Över hans ärriga bröst drog hon en gammal och urblekt målad väst, den Drogo tyckt bäst om. Åt sig själv valde hon löst sittande sidenbyxor, sandaler som snördes halvvägs upp på benen och en likadan väst som Drogos.

Solen höll på att gå ner när hon ropade på krigarna i sin khas för att de skulle bära Drogos kropp till bålet. Dothrakierna såg på under tystnad medan Jhogo och Aggo bar honom ut ur tältet. Dany gick bakom dem. De lade honom på kuddarna och sidenfiltarna med huvudet mot Bergens moder som låg långt bort mot nordost.

”Olja”, befallde hon och de kom med krukor och hällde olja på bålet. Den trängde igenom sidenet och riset och knippena med torkat gräs tills det sipprade olja från stockarna och luften var fylld av väldoft. ”Ge mig mina ägg”, befallde Dany tjänarinnorna. Något i hennes röst fick dem att springa.

Ser Jorah tog henne i armen. ”Drottning, Drogo har ingen användning för drakägg i nattens länder, och det är mycket bättre att sälja dem i Asshai. Om vi säljer ett kan vi köpa ett skepp som ska föra oss tillbaka till de fria städerna, och om vi säljer alla tre blir ni en rik kvinna för återstoden av era dagar.”

”Det var inte meningen att de skulle säljas”, svarade Dany.

Hon klättrade själv upp på bålet för att placera äggen runt sitt livs måne: det svarta under armen vid hans hjärta, det gröna vid huvudet med flätan lindad om det, och det gräddfärgade med strimmor av guld lade hon mellan hans ben. När Dany kysste Drogo för sista gången kunde hon känna den söta smaken av olja på hans läppar.

Då hon klättrade ner från bålet såg hon att Mirri Maz Duur iakttog henne. ”Ni är galen”, sa gudsfrun hest.

”Är det så långt mellan galenskap och vishet?” frågade Dany. ”Ser Jorah, bind maegin vid bålet.”

”Vid…drottning, nej, hör på mig…”

”Gör som jag säger.” Han tvekade fortfarande och hon ilsknade till. ”Ni svor att lyda mig vad som än hände. Hjälp honom, Rakharo.”

Gudsfrun sa inte ett ord då de släpade henne till khal Drogos likbål och placerade henne mitt bland hans tillhörigheter. Dany hällde själv oljan över kvinnans huvud. ”Jag tackar dig, Mirri Maz Duur, för den läxa du lärt mig.”

”Ni ska inte få höra mig skrika”, förkunnade Mirri medan oljan droppade från håret och ner på kläderna.

”Det ska jag”, sa Dany, ”men det är inte dina skrik jag vill ha utan bara ditt liv. Jag minns vad du sa till mig. Bara döden kan betala för livet.” Mirri Maz Duur öppnade munnen men svarade inte. När Dany klättrade ner såg hon att föraktet försvunnit från maegins svarta ögon och i dess ställe fanns något som kunde ha varit fruktan. Sedan fanns det inget mer att göra utom att titta på solen och spana efter den första stjärnan.

När en ryttarhövding dör dödas även hans häst, så att han stolt kan rida in i nattens länder. Kropparna bränns under bar himmel och khalen stiger uppåt på sin vilda hingst för att ta sin plats bland stjärnorna, och ju starkare mannen brann i livet, desto klarare ska hans stjärna lysa i mörkret.

Det var Jhogo som först fick syn på den. ”Där”, utbrast han med dämpad röst, och Dany tittade och såg den lågt på himlen i öster. Den första stjärnan var en komet som lyste röd, blodröd, eldröd som en draksvans. Hon kunde inte ha önskat sig ett bättre tecken.

Dany tog facklan ur Aggos hand och körde in den mellan stockarna. Oljan fattade genast eld och riset och det torkade gräset omedelbart efter. Lågorna slog upp mellan träet som snabba, röda möss som åkte kana över oljan och hoppade från bark till gren och kvist. Den stigande hettan slog henne i ansiktet, mjuk och eldig som en älskares andedräkt, men på bara några sekunder blev den för stark att uthärda. Dany tog ett steg bakåt. Det sprakade i träet, högre och högre, och Mirri Maz Duur började sjunga med gäll, tjutande röst. Lågorna virvlade och dansade och hade kapplöpning mot plattformen. Skymningen skimrade och hettan tycktes göra själva luften flytande. Dany hörde hur det fräste och knastrade om stockarna och elden svepte över Mirri Maz Duur. Hennes sång blev högre, gällare…så kippade hon efter andan, gång på gång, och sången blev till ett fasansfullt jämmerskri, tunt och högt och fyllt av smärta.

Så nådde lågorna Drogo, och nu flammade de upp runt omkring honom. Kläderna tog eld och ett kort ögonblick var khalen klädd i slöjor av flytande orange siden och virvlande grå och oljiga rökstrimmor. Dany öppnade munnen och upptäckte att hon höll andan. En del av henne ville gå till honom, precis som ser Jorah fruktat, ville rusa in i lågorna och be honom om förlåtelse och ta honom inuti sig en sista gång, så att elden fick smälta bort köttet från deras ben tills de för evigt var ett.

Hon kunde känna lukten av brinnande kött, och det luktade likadant som när man stekte en häst över en eldgrop. Likbålet dånade i den tätnande skymningen likt en stor best, dränkte det allt svagare ljudet av Mirri Maz Duurs skrik och skickade upp höga eldstungor i natten. Då röken blev tjockare backade dothrakierna hostande undan. Jättelika orange eldkvastar slog upp och stockarna fräste och sprakade medan gnistregn steg upp med röken och flög i väg i mörkret som nyfödda eldsflugor. Hettan slog ut i luften som stora, röda vingar och drev bort dothrakierna och även Mormont, men Dany stod kvar, för hon var av drakens blod och elden fanns i henne.

Hon hade för länge sedan anat sanningen, tänkte Dany då hon tog ett steg närmare den enorma brasan, men fyrfatet hade inte varit tillräckligt varmt. Lågorna virvlade och snodde sig framför henne på samma sätt som kvinnorna som dansat på hennes bröllop, de sjöng och snurrade sina gula, orange och karmosinröda slöjor, fasansfulla att se men ändå ljuvliga, så ljuvliga och levande av hetta. Dany öppnade famnen för dem med huden röd och glödande. Det här är också ett bröllop , tänkte hon. Mirri Maz Duur hade tystnat. Gudsfrun trodde att hon var ett barn, men barn växer upp och barn lär sig.

Ännu ett steg och till och med genom sandalerna kunde Dany känna hettan mot fotsulorna. Svetten rann längs låren och mellan brösten och i små rännilar nedför kinderna där tårarna en gång runnit. Ser Jorah skrek bakom henne, men han spelade inte längre någon roll, för det var bara elden som hade någon betydelse. Lågorna var så vackra, det vackraste hon någonsin sett, och varenda en var en trollkarl, klädd i gult och orange och scharlakansrött med långa, virvlande mantlar av rök. Hon såg karmosinröda eldslejon och stora gula ormar och enhörningar gjorda av blekblå eld. Hon såg fiskar och rävar och monster, vargar och fåglar i starka färger och blommande träd, och varje ny syn var vackrare än den förra. Hon såg en häst, en stor grå hingst, avteckna sig mot röken, och dess böljande man var en gloria av blå eld. Ja, min älskade, mitt livs måne, ja, sitt upp nu, rid nu.