George Martin - Kampen om järntronen

Catelyn log, för hon visste att det var sant. ”Jag kan inte se Robb någonstans.”

”Jag tror att han gick till stora salen tillsammans med Greyjoy.”

Theon Greyjoy satt på en bänk i Flodvattnets stora sal och njöt av ett horn öl medan han underhöll hennes fars garnison med en redogörelse för slakten i viskande skogen. ”Några försökte fly, men vi hade knutit ihop dalen som en säck i båda ändarna och kom ridande ut ur mörkret med svärd och lansar. Klanen Lannister måste ha trott att vålnaderna var över dem när Robbs varg började härja bland dem. Jag såg honom slita armen av en man och deras hästar blev alldeles vilda då de kände hans lukt. Jag kunde inte ens räkna alla män som…”

”Theon”, avbröt hon, ”var kan jag hitta min son?”

”Lord Robb gick till gudaskogen, ers nåd.”

Det var vad Ned skulle ha gjort. Han är sin fars son lika mycket som min, och det får jag inte glömma. Å, Ned…

Hon fann Robb i gudaskogen under ett grönt lövtak av höga tallar och jättelika gamla almar. Han låg på knä och han hade långsvärdet framför sig med spetsen nerstucken i marken och de behandskade händerna runt fästet. Runt omkring honom knäböjde andra: Storjon Umber, Rickard Karstark, Maege Mormont, Galbart Glover och många fler. Till och med Tytos Blackwood var där med den stora korpmanteln utbredd bakom sig. Dessa män håller fast vid de gamla gudarna , tänkte hon och frågade sig vilka gudar hon själv tillbad nu för tiden utan att finna något svar.

Det gick inte an att störa dem i bönen, för även gudarna måste ha sitt, till och med de grymma gudarna som tagit ifrån henne Ned och även skulle ta fadern, så Catelyn väntade. Vinden från floden fick de höga grenarna att röra sig och till höger om sig kunde hon se hjultornet där murgrönan klättrade uppför muren. Medan hon stod där vällde alla gamla minnen över henne. Det var här fadern lärt henne rida och från den där almen hade Edmure fallit ner och brutit armen, och där borta i bersån hade hon och Lysa lekt kysslekar med Petyr.

Det var åratal sedan hon tänkte på det. Så unga de varit allihop — hon själv lika gammal som Sansa, Lysa yngre än Arya och Petyr ännu yngre men ändå ivrig. Flickorna hade turats om att kyssa honom, omväxlande allvarliga och fnissande. Minnet stod plötsligt så klart för henne att hon nästan kunde känna hans svettiga fingrar på axlarna och smaken av mynta i hans andedräkt. Det växte alltid mynta i gudaskogen och Petyr tyckte om att tugga på den. Han hade varit en djärv liten pojke som alltid råkade i klistret. ”Han försökte sticka tungan i munnen på mig”, hade Catelyn erkänt för systern efteråt då de blev ensamma. ”På mig med”, hade Lysa viskat, blyg och andlös. ”Jag tyckte om det.”

Robb reste sig långsamt och stack svärdet i skidan, och Catelyn kom på sig med att undra om hennes son någonsin kysst en flicka i gudaskogen. Det måste han ha gjort, för hon hade sett Jeyne Poole ge honom smäktande blickar och även en del av tjänsteflickorna, till och med några i artonårsåldern. Han hade varit ute i strid och dödat män med sitt svärd, nog måste han ha blivit kysst. Hon fick tårar i ögonen och torkade ilsket bort dem.

”Mor”, sa Robb då han fick se henne stå där, ”vi måste kalla till rådslag, för det är en del saker som bör diskuteras.”

”Din morfar vill träffa dig”, sa hon, ”och han är mycket sjuk, Robb.”

”Ser Edmure har berättat det, och jag är ledsen, mor, för lord Hosters skull och för din, men vi måste ha rådslaget först, för vi har fått nyheter från Södern. Renly Baratheon gör anspråk på sin brors tron.”

”Renly?” utbrast hon förvånat. ”Jag trodde det var lord Stannis…”

”Det gjorde vi allihop, ers nåd”, insköt Galbart Glover.

Krigsrådet samlades i stora salen vid fyra långa bockbord som ställts upp i en bruten fyrkant. Lord Hoster var för svag för att närvara, och han låg och sov på sin balkong och drömde om solen på ungdomens floder. Edmure satt i ätten Tullys högsäte med Brynden svartfisken vid sin sida och vasallerna utspridda till höger och vänster vid borden. Nyheten om segern vid Flodvattnet hade spritts och lockat tillbaka Treuddens flyende lorder. Karyl Vance, som nu var lord sedan fadern dött nedanför Guldtand, steg in. Ser Marq Piper var med honom och med sig hade de även en Darry, ser Raymuns son, en pojke i Brans ålder. Lord Jonos Bracken kom från ruinerna av Stone Hedge och slog sig ilsket blängande ner så långt som möjligt från Tytos Blackwood.

Nordens lorder satt mitt emot, och Catelyn och Robb hade Edmure rakt framför sig. De var färre. Storjon satt på Robbs vänstra sida med Theon Greyjoy bredvid sig och Galbart Glover och lady Mormont till höger om Catelyn. Lord Rickard Karstark, som var utmärglad och hålögd av sorg, slog sig frånvarande ner. Han såg ut som en skugga av sitt forna jag och det långa skägget var okammat och otvättat. Han hade lämnat kvar två döda söner i viskande skogen och inte hört något om sin tredje son, den äldste, som lett ätten Karstarks spjutbeväpnade trupp mot Tywin Lannister vid Gröna floden.

Diskussionerna gick höga till långt in på natten. Alla lorderna hade rätt att göra sina röster hörda och det gjorde de med besked. De skrek och förbannade, resonerade och övertalade, skojade och köpslog, dunkade sejdlarna i bordet och hotade, lämnade salen i ilska och kom tillbaka sura eller leende. Catelyn satt tyst och lyssnade.

Roose Bolton hade åter formerat spillrorna av deras andra här vid änden av brovägen. Ser Helman Tallhart och Walder Frey höll fortfarande Tvillingborgarna. Lord Tywins armé hade korsat Treudden och var på väg mot Harrenhal och det fanns två kungar i riket.

Många av vasallerna ville omedelbart marschera mot Harrenhal för att möta lord Tywin och en gång för alla göra slut på klanen Lannisters makt. Den unge och hetlevrade Marq Piper menade att man i stället borde bege sig mot Casterlyklippan. Ytterligare andra förespråkade tålamod. Flodvattnet skar av proviantleveranserna för ätten Lannister, påpekade Jason Mallister, och det var bättre att bida tiden och hindra lord Tywin från att få nytt manskap och färsk proviant medan de själva stärkte sitt försvar och lät de trötta trupperna vila. Lord Blackwood ville inte höra på det örat. De borde avsluta det verk de påbörjat i viskande skogen, marschera till Harrenhal och även ta med sig Roose Boltons armé. Det Blackwood föreslog motsatte sig Bracken, som vanligt, och lord Jonos Bracken reste sig och envisades med att de borde svära kung Renly tro och huldhet och förena sina styrkor med hans i Södern.

”Renly är inte kung”, förkunnade Robb. Det var första gången hennes son yttrade sig, för precis som fadern kunde han lyssna.

”Ni tänker väl inte stödja Joffrey, ers nåd?” frågade Galbart Glover. ”Han lät ju mörda er far.”

”Det var en vidrig handling”, svarade Robb, ”men det gör inte Renly till kung. Joffrey är fortfarande Roberts äldste, äkta son, så enligt alla rikets lagar är tronen rätteligen hans. När han dör, och det tänker jag se till att han gör, övergår kronan till hans yngre bror Tommen.”

”Tommen är lika mycket en Lannister han”, fräste ser Marq Piper.

”Det är riktigt”, medgav Robb bekymrat, ”men även om ingen av dem är kung så kan det ändå inte bli lord Renly. Han är Roberts yngre bror. Bran kan inte bli lord av Vinterhed före mig och Renly kan inte bli kung före lord Stannis.”

Lady Mormont höll med honom. ”Lord Stannis har störst rätt till tronen.”

”Renly är krönt ”, påpekade Marq Piper. ”Höggården och Stormens ände stödjer honom och det kommer inte att dröja länge förrän Dorniens män gör detsamma. Om Vinterhed och Flodvattnet ansluter sina styrkor till hans har han fem av de sju stora husen bakom sig. Sex om ätten Arryn lämnar sin Dal! Sex hus mot Casterlyklippan! Mina herrar, inom ett år har vi alla deras huvuden spetsade på pålar: drottningens och pojkkungens, lord Tywins, dvärgens, kungamördarens, ser Kevans, allas ! Det är vad vi vinner om vi ställer oss på kung Renlys sida. Vad har lord Stannis att sätta emot det?”