George Martin - Kampen om järntronen

Bunden till händer och fötter stod Mirri Maz Duur i dammet och såg på med oro i de svarta ögonen. ”Det räcker inte med att döda en häst”, sa hon till Dany, ”för blodet i sig är ingenting. Ni känner inte till de ord som behövs för att läsa en trollformel och har inte den kunskap som krävs för att komma på dem. Tror ni blodmagi är en barnlek? Ni kallar mig maegi som om det vore en förbannelse, men allt det betyder är visdom . Ni är ett barn med ett barns okunnighet, och vad ni än tänker göra kommer det inte att fungera. Befria mig från dessa bojor så ska jag hjälpa er.”

”Jag är trött på maegins pladder”, sa Dany till Jhogo. Han gav gudsfrun en klatsch med piskan och därefter höll hon tyst.

Ovanpå hästkroppen byggde de en plattform av stockar: stammar från mindre träd och grenar från större, de tjockaste och rakaste de kunde hitta. De lade stockarna i riktning från öster till väster, från soluppgång till solnedgång, och på plattformen travade de upp khal Drogos ägodelar: hans stora tält, hans målade västar, hans sadlar och seldon, piskan fadern gett honom då han blev man, arakhen han använt för att döda khal Ogo och hans son, en väldig pilbåge av drakben. Aggo ville lägga dit vapnen som Drogos blodsryttare skänkt Dany som brudgåvor, men hon förbjöd det. ”De är mina”, förklarade hon, ”och jag tänker behålla dem.” Ännu ett lager ris lades ovanpå khalens tillhörigheter och över det spreds knippen av torrt gräs.

Då solen kröp mot zenit drog ser Jorah Mormont henne åt sidan. ”Prinsessa…”, började han.

”Varför kallar ni mig det?” frågade Dany utmanande. ”Min bror Viserys var väl er kung?”

”Det var han, ers nåd.”

”Viserys är död, och jag är hans arvinge, den sista av huset Targaryens blod. Det som var hans är mitt nu.”

”Min…drottning”, sa ser Jorah och föll på knä. ”Mitt svärd som var hans är ert, Daenerys, och mitt hjärta också, som aldrig tillhörde er bror. Jag är bara riddare och jag har inget annat än exil att erbjuda er, men jag bönfaller er att lyssna på mig. Glöm khal Drogo. Ni ska inte bli ensam, och jag lovar er att ingen ska föra er till Vaes Dothrak och dosh khaleenen om ni inte själv vill dit. Följ med mig österut till Yi Ti, Qarth, Jadehavet, skuggländerna bortom Asshai. Vi ska se alla underverk som ännu inte skådats och dricka de viner gudarna finner för gott att servera oss. Jag ber er, khaleesi , jag vet vad ni tänker göra. Gör det inte. Gör det inte. ”

”Jag måste”, förklarade Dany. Hon rörde tillgivet men sorgset vid hans ansikte. ”Ni förstår inte.”

”Jag förstår att ni älskade honom”, sa ser Jorah med en röst som var tjock av förtvivlan. ”Jag älskade min hustru en gång, men jag dog inte tillsammans med henne. Ni är min drottning, mitt svärd är ert, men be mig inte stå och titta på medan ni klättrar upp på Drogos likbål. Jag vägrar att se er brinna.”

”Är det vad ni befarar?” Dany gav honom en lätt kyss på den breda pannan. ”Ett sådant barn är jag inte, min gode ser Jorah.”

”Ni tänker inte dö med honom? Svär ni på det, min drottning?”

”Det svär jag på”, svarade hon på de sju konungarikenas gemensamma språk som rätteligen också var hennes.

Den tredje nivån på plattformen bestod av fingertjocka grenar som täcktes med torra löv och kvistar. De lade dem från norr till söder, från is till eld, och travade mjuka kuddar och sidenfiltar ovanpå, och solen hade börjat sjunka i väster då de var klara. Dany kallade till sig dothrakierna; det var mindre än hundra kvar. Hur många hade Aegon börjat med? undrade hon, men det spelade ingen roll.

”Ni ska bli min khalasar ”, sa hon till dem. ”Jag ser slavars ansikten. Jag friger er, så ta av er era halsringar. Ni får ge er av om ni vill, och ingen ska göra er illa, men om ni stannar kvar blir det som bröder och systrar, män och hustrur.” De svarta ögonen vilade på henne, vaksamma, uttryckslösa. ”Jag ser barn, kvinnor, gamla med rynkiga ansikten. I går var jag själv ett barn, men i dag är jag kvinna och i morgon blir jag gammal. Till var och en av er säger jag: ge mig dina händer och ditt hjärta och det ska alltid finnas en plats för dig.” Hon vände sig till de tre unga krigarna i sin khas . ”Jhogo, till dig ger jag läderpiskan med silverhandtaget som var min brudgåva, utnämner dig till ko och ber om din ed, att du ska leva och dö som blod av mitt blod och rida vid min sida för att skydda mig.”

Jhogo tog piskan ur hennes händer, men hans ansikte var förbryllat. ”Khaleesi” , började han tvekande, ”så här kan man inte göra, och det skulle vara en skam för mig att vara blodsryttare till en kvinna.”

”Aggo”, ropade Dany utan att bry sig om Jhogos ord. Om jag ser mig om är jag förlorad. ”Till dig ger jag pilbågen av drakben som var min brudgåva.” Den var utsökt, glänsande svart och högre än hon. ”Jag utnämner dig till ko och ber om din ed, att du ska leva och dö som blod av mitt blod och rida vid min sida för att skydda mig.”

Aggo tog emot pilbågen med sänkt blick. ”Jag kan inte säga de orden, för bara en man kan leda en khalasar eller utse en ko .”

”Rakharo”, fortsatte Dany och låtsades inte om hans vägran, ”du ska ha den stora arakhen med fäste och klinga infattade i guld som var min brudgåva. Även dig utnämner jag till ko och ber att du ska leva och dö som blod av mitt blod och rida vid min sida för att beskydda mig.”

”Ni är khaleesi ”, svarade Rakharo och tog arakhen , ”och jag ska rida vid er sida till Vaes Dothrak nedanför Bergens moder och skydda er tills ni tar er plats bland häxorna i dosh khaleenen . Mer än så kan jag inte lova.”

Hon nickade lugnt som om hon inte hört hans svar och vände sig slutligen till den siste av sina krigare. ”Ser Jorah Mormont”, sa hon, ”den främste och störste av mina riddare, jag har ingen brudgåva att ge er, men jag svär att en dag ska ni ur mina händer få motta ett långsvärd vars like världen aldrig skådat, smitt av drakben och valyriskt stål, och jag ber även om er ed.”

”Den har ni, min drottning”, försäkrade ser Jorah, föll på knä och lade sitt svärd för hennes fötter. ”Jag svär att tjäna er, lyda er och dö för er om det behövs.”

”Vad som än händer?”

”Vad som än händer.”

”Jag tackar er och hoppas att ni aldrig ska behöva ångra er ed”, sa Dany och drog upp riddaren på fötter. Hon ställde sig på tå för att nå hans läppar, gav honom en lätt kyss och tillade: ”Ni är den förste i min drottningvakt.”

Dany kunde känna khalasarens blickar på sig då hon steg in i tältet. Dothrakierna muttrade och gav henne konstiga sidoblickar med sina mörka, mandelformade ögon. De trodde att hon var galen, insåg Dany. Kanske var hon det, och det skulle hon snart få veta. Om jag ser mig om är jag förlorad.

Badet var skållhett då Irri hjälpte henne ner i bronsbaljan, men Dany ryckte varken till eller skrek, för hon tyckte om hettan och den fick henne att känna sig ren. Jhiqui hade parfymerat vattnet med oljorna hon funnit på marknaden i Vaes Dothrak och ångan steg upp, fuktig och väldoftande. Doreah tvättade hennes hår, redde ut tovorna och kammade det, och Irri skrubbade henne på ryggen. Dany slöt ögonen och lät sig uppslukas av doften och värmen. Hon kunde känna hettan tränga in mellan låren där hon fortfarande var öm och söndertrasad efter förlossningen, och smärtan och såret tycktes lösas upp. Hon flöt.