Morgan Rice: Vapengåvan

De kunde inte göra det i strid. De skulle vara glada om de ens kunde strida sig ur detta levande. Det fanns helt enkelt inget sätt att ta med sig svärdet. Och ändå, samtidigt visste Reece att de inte bara kunde lämna det här, de kunde inte återvända tomhänta. Och de kunde inte lämna det i händerna på Fawsarna, som skulle låta den ta sig till andra sidan kanjonen, och sänka skölden. Reece övervakade frenetiskt sin omgivning, och letade desperat efter en lösning. Och då, plötsligt, hade han en. Reece såg den glödande lavagropen, i mitten av stridsfältet, och hur ont det än gjorde, så hade han inget val. Om han inte kunde ta med sig svärdet tillbaka, så var han tvungen att förgöra det. Men förstörde det Ringen då också? Skulle det förgöra skölden? Han visste inte. Men han hade inget val. Det var en desperat situation, och allt han visste var att om han inte gjorde något, så skulle Svärdet definitivt hamna i fel händer, och Skölden skulle definitivt sänkas, och Ringen skulle definitivt förgöras. Han var tvungen att riskera osäkerheten.

”TILL LAVAN!” befallde Reece. Med en sista, desperat knuff, bar Reece och de andra stenen på sina axlar och marscherade mot gropen, medan Elden och O´Connor slog bort alla Fawsar runt om dem. Varje steg var en kam på den leriga marken i kanjonen. En fot i taget halkade sig framåt, och snart, var Reeces ansikte varmt av den glödande lavan. De stod där, vid kanten, med skakande armar, och Reece kollade ner i lavan. De andra insåg, med skräck, vad han skulle göra. ”Är du säker på att du vill göra detta?” skrek O´Connor. Reece var inte säker. Men det fanns inget annat sätt. ”IN I LAVAN!” befallde Reece. De andra gjorde som de blev tillsagda, och började att kasta över den. Reece kände en massiv vikt på sina axlar och armar när de kastade stenen, med Svärdet i sig, över kanten, ner i lavan. När den sjönk, kom det ett jordskalv under dem, det största jordskalv Reece någonsin hade känt, stark nog att få dem alla att trilla. Och när Reece såg den smälte, så stirrade han in i flammorna, och allt han kunde tänka var: Vad har jag gjort?

Thor stod där, med svärdet i sin hand, mot Gwendolyn, som stod på knä framför honom, med ögon svullna av tårar. Han försökte att komma ihåg. Han såg hennes ansikte, och i någon del av honom, så betydde det något för honom. Men han kunde inte komma ihåg vad. Kände han henne? Runt om dem, i öppningen, slutade soldater på båda sidorna att slåss, alla stirrade, och kriget stod stilla där, när Thor stod mot Gwen, drottningen av MacGils. Thor kollade in i hennes ögon, vackra ögon, undersökte hennes ansikte, och han försökte samla allt. Någonting kom tillbaka till honom, det blixtrade, han var inte säker på vad. Han kunde inte pussla ihop det. ”Thorgrin, det är jag,” sa Gwen gråtandes. ”Kom tillbaka till mig. Det är Gwendolyn. Jag älskar dig. Jag är så ledsen för allt jag har sagt. Du är inget som din far. Jag älskar dig. Jag älskar dig.”

Thor stod där, svetten rullade ner i hans ögon, och hans händer skakade när han höll svärdet över henne. En del av honom förstod henne; men en annan del av honom kände inte igen henne. ”THORNICUS MIN SON!” brummade Andronicus. ”Tro inte på henne! Hon är fienden. Fienden till din far. Hon är fylld med lögner. Hon har kommit för att svika dig. Om du är min enda son, så måste du svara mig nu. Döda denna kvinna. Döda henne för mig. Döda henne, och bevisa din lojalitet till mig en gång för alla denna gång.” Thor hörde sin fars ord, och de resonerade genom honom, som en order som kontrollerade hans lemmar, som han inte kunde skaka bort. Det var som om han hade sagt orden själv. Det var mer än en order. Det var som om hans egen vilja pratade högt. Thor stod där med skakande armar, och tillslut visste han vad han skulle göra. Hans far hade talat, och det var allt som betydde något nu.

Plötsligt morrade Krohn och hoppade mot Thor. Thor snurrade och reagerade med sina talanger; han slog till Krohn med baksidan av handsken. Krohn gnydde och flög i sidled genom luften. Gwendolyn skrek när Krohn landade på sidan flera meter ifrån och gnydde. Thor höjde sitt svärd igen, och denna gången för att slå det avslutande slaget. För hans far. Det var dags att bli hans enda sanna son, för alltid. Vad som än krävdes. Gwen grät, men det betydde inte något för honom. Thor var tvungen att gör detta. ”THORGRIN!” En röst skar genom luften, och tvingade Thor att stanna. Det var en kvinnlig röst, en han inte kände igen. En han aldrig hade hört, men som ändå verkade djupt familjär. Thor vände sig om och såg en kvinna komma fram bland folket. Hon gick sakta fram till honom, med sina breda blåa ögon låsta i hans, när hon gick genom öppningen utan att blinka, och stirrade på honom.

Hon stod bredvid Gwendolyn. Hon la en mjuk hand på Gwendolyns axel, och fortsatte att stirra på Thor med intensitet, hennes ögon sken rakt genom honom. ”Du kan inte skada henne,” sa kvinnan lugnt, självsäkert, med auktoritet. ”Du kan inte skada henne för att jag befaller dig. Jag, Alistair, befaller dig. Thor kollade in i hennes ögon, och ljudet av hennes röst resonerade genom Thors kropp, och slogs inom honom, det kontrade mot Andronicus röst. Det var det mest intensiva ljud han hade hört i hela sitt liv, och vibrationerna gjorden något med honom som han inte förstod. På något sätt så bröt det honom, bröt hans fars förbannelse. För första gången så började han att få klarhet. Det kändes som om en dimma lyfte, som om många lager sakta skalades av. Thor ville att hon skulle prata mer, han krävde att hon skulle prata mer.

”Alistair,” repeterade han. På något sätt så ringde namnet i hans huvud. Han visste inte varför. ”Thorgrin,” sa Alistair, ”Du kommer inte att skada henne, för det är inte den du är. Det är den Andronicus vill att du ska vara. Men du är inte din far. Du är Thorgrin, från det västra kungariket. Du är inte din far, och du är inte din mor. Du är din egen man. Jag vet detta, för att jag känner dig.” Thor blinkade, svetten stack i hans ögon, och han hade en strid inom sig. Desto mer hon pratade, desto mer kände han Andronicus försvinna inom sig. Thor stod där, svingade med svärdet, och hans händer skakade våldsamt. ”Thorgrin,” sa hon och gick fram, och la en varsam han på hans vrist. Och när hon gjorde det, så kunde Thor inte motstå. Sakta, kände han att han sänkte sitt svärd, och slappnade av sitt grepp. På något sätt så var hon den enda. Den enda som kunde ta sig in i honom. Hon hade någon slags energi, som han inte kunde förstå. Med varje ord hon sa, så fick det honom att bli mer till sig själv, för att se den riktiga situationen framför honom. Thor kollade runt, och för första gången blev han överväldigad av klarhet. Han såg Gwendolyn, en enda sanna kärleken i hans liv, på knä framför honom, gråtandes. Han såg sig själv, med skräck, hållandes i ett svärd som pekade rakt mot henne. Han såg Krohn, som gnydde och låg på sidan. Han såg sig själv stå mot sitt eget folk. Det var mer än han kunde ta. Thor hatade sig själv. Han ville hugga svärdet genom sitt eget hjärta; han skulle hellre döda sig själv än att någonsin peka ett svärd mot Gwendolyn. Han kände en tår rinna ner för hans kind, en hemsk skuldkänsla började att välla upp inom honom.

Det kände som om han hade svikit dem alla, alla i sitt folk, alla som han älskade mest. Mest av allt, Gwendolyn. Kvinnan som han älskade mer än han någonsin kunde förklara. Han ville gå ner på sina knän och be henne om förlåtelse, att be alla om förlåtelse. Thor vände sig om och kollade på Alistair, och när hans ögon låstes med hennes, så kände han ett nytt lager av klarhet. Tillslut var det borta. Tillslut var Thor sig själv. Vem var denna kvinna? ”Thorgrin, du kommer inte att skada någon,” sa hon, ”För du är inte en av dem. Du är en av oss. Jag vet detta, för jag känner dig. Jag vet det ,för att du och jag, vi har samma far. Och samma mor.” Hon kollade djupt in i hans ögon och han kände sig i trans. Det kändes som om han fick en uppenbarelse, en som skulle förändra hans liv för alltid.