Morgan Rice: Vapengåvan

Gwendolyn rusade djupare och djupare in i det tjocka stridsfältet, höjde sin sköld för att skydda sig från slag, och hennes händer skakade. Men hon slutade aldrig att rusa framåt. Rikets soldater pressade sig in från alla sidor, och insåg att en viktig person hade kommit och försökte att attackera henne. En kom rusade mot Gwendolyn med sitt svärd höjt högt, och tog sig genom hennes soldater, och kom fram till henne; Gwen väntade och duckade; och han flög förbi henne. En annan kom mot henne, tog sig genom raderna av soldater, och denna gång rusade Steffen framåt och släppte lös en pil som träffade han i halsen innan han kunde hugga henne med yxan i hennes huvud. Han föll i sidled av sin häst, död.

En annan gled igenom, och denna dödade Gwen själv, genom att höja sin kniv och hugga honom i halsen innan han kunde hugga henne med sin yxa. Han släppte sin yxa på sitt eget huvud och kollapsade på sin häst. Men folkmängden blev tjockare och tjockare desto närmre hon kom till Thor, och fler och fler av Rikets män rusade mot henne. Hennes män och Steffen gjorde det bästa de kunde, och dödade flera av dem. Men hon kände snart att det var så trångt på båda sidorna, och plötsligt så blev hon slagen i axeln av en sköld, och föll av sin häst. Gwen landade hårt och rullade. Hon tog sig upp på knäna, hennes mage dödade henne, och hon hade lera i ansiktet och i sin näsa. Flämtande vände sig Gwen om och kollade upp för att se en av Rikets Soldater grimasera, och komma mot henne med en krigshammare. Utan att kunna försvara sig, så höjde Gwen sin hand och samlade sig.

Hammaren stod mitt i luften, och han som svingade den verkade förvirrad. Gwen kollade bort och såg Alistair, nära, som höll ut en hand, och det kom ett blått sken mellan henne och vapnet. Alistair höjde sedan sin hand och dirigerade ljuset mot soldaten. Soldaten flög då plötsligt baklänges, flera meter i luften, och hans hammare föll ofarligt ner till marken. Alistair sträckte ut en hand och hjälpte Gwen att resa sig. Gwen vände sig om för att se flera soldater rusa mot henne för att attackera, med svärden höjda högt, och hon höjde sin sköld och räddade sig själv och Alistair från slagen. Det kom ett morrande ljud, och Krohn sprang förbi henne, hoppade upp i luften, och högg den ena soldaten i halsen. Krohn högg ner den, och skakade våldsamt på sitt huvud, tills han var tillfredsställd och alla var döda.

Krohn som stod framför dem, morrade, och skrämde bort de soldater som vågade närma sig, och skapade en öppning åt henne. Gwendolyn såg sin chans. Hon visste att det var nu eller aldrig. Gwen sprang, rusade genom mängden av män, med Thorgrin i syne mellan de stridande soldaterna. Hon slog i männen och slogs i riktningen mot Thor, och hon duckade undan från mer än ett slag, men hennes hastighet fungerade för henne. Hon var snabbt, inte nertyngt av rustning, och hon klarade av att springa genom. Gwen kom fram i öppning med Krohn framför sig, och Steffen och Alistair precis bakom henne, som hjälpte till att slå emot slagen. Där var han, knappast sju meter ifrån henne. Thorgrin. Gwen kunde knappast andas, hon var så överväldigad av glädje över att se honom och att få vara så nära honom. Hon ville rusa fram och ge honom en kram. Hon kände för att skratta och gråta på en och samma gång. Ändå var hon livrädd för honom. Thor slogs mot Erec som om han var besatt. Att se dem slåss, de två största krigarna i alla tider, var som att kolla ett verk av skönhet, det gick fram och tillbaka, svärden klingade, och blixtrade till i ljuset, och smidigheten, kraften, den perfekta formen. De var två mästare i deras konst, deras svärd gnistrade som om de var förlängda, som om de levde. Dussintals soldater slutade slåss och stod bara och kollade förtrollat på. Argon kom fram bredvid Gwendolyn, och när han gjorde det sa han ett enda ord: ”Rafi.” Gwendolyn följde hans blick, och såg en trollkarl i rock så på andra sidan av öppning, som kollade på händelsen, och sto bredvid Andronicus och McCloud. Hon hade aldrig sett en varelse se så ond ut. Han höll ut två händer mot Thor, och ett rött ljus sken från dem, och omringade honom. Plötsligt, var allt så enkelt. Thor var under den onda trollkarlens kontroll.

Argon gick fram, orädd, ut i öppningen, och höll ut sina händer mot Rafi. Ett blått ljus flåg över öppningen. Rafi vände sig om och såg Argon, och hans ansikte fylldes med rädsla. Rafi skakade sitt huvud och såg både chockad och förvirrad ut. ”Argon,” sa Rafi mörkt. ”Det kan inte vara sant.” De två gick fram, ut i öppningen, gick mot varandra, och båda höll fram en hand, mot den andra medan de kom närmare. Det var en syn att se, två trollkarlar, två titaner, som stod mot varandra, som två berg som kolliderade. Det var en monumental strid, och Argons händer skakade, och även Rafis. Båda skrockade, och flämtade efter luft. De gick båda ner på knä, och dränkte varandra med olika färger från deras sken. Tillslut skrek Argon ett mäktigt stridsrop, och höjde sin hand högt, och när han gjorde det, lyftes Rafi plötsligt upp i luften.. Argon svingade med båda sina armar, och Rafi flög genom luften, flög flera hundra meter, och försvann i horisonten. Argon kollapsade av utmattning.

Under en stund, pausade Thor i sin strid med Erec. Han stod där, som om han var förvirrad, som om en förbannelse hade brutits över honom. Thor stirrade tillbaka på Erec med glansiga ögon. Erec, som insåg vad som hade hänt, pausade också. Han stod där, andades tungt, och höll ut sitt svärd. ”Thorgrin, det är jag, Erec,” sa han. ”Lägg ner dina vapen. Det är inte för sent.” ”THORNICUS!” skrek Andronicus och gick fram. ”Du är min son! DU ÄR MIN SON!” skrek han. Thors ögon blev glansiga igen, och plötsligt så kastade han in sig i striden igen, stred mot Erec med den dubbla kraften, och dubbla snabbheten. De utbytte slag efter slag, och Erec snubblade bakåt, landade på ett knä, och var övermannad. Thor fortsatte att slå mot honom, och högg med en sådan ilska, så att han högg Erecs svärd på mitten. Han slog sedan bort Erecs sköld från hans hand. Thor stod över Erec, med en demonisk blick i hans ögon. Han andades tungt, och torkade blodet från sin mun, och höjde sitt svärd för att hugga in det i Erec.

Gwendolyn kunde inte stå ut med att kolla mer. Hon rusade fram, ut i öppningen och ställde sig mellan Thor och Erec. ”Thorgrin!” ropade hon högt, med tårar i sin röst. ”Det är jag, Gwendolyn!” Hon stod inte ens en meter ifrån honom, och grät, tårarna rann ner för hennes kinder. Hon kände sig överväldigad av en miljon känslor. Hela stridsfältet stannade för att kolla. Thor stod där, med svärdet högt, och stirrade tillbaka på henne. Hans ögon var inte de ögon som hon lände igen och älskade. Han såg förlorad ut, förlorad i en annan värld, en annan plats, en annan tid. När hon stod där, så kände hon sig rädd för honom, för första gången i sitt liv. ”Thorgrin?” frågade hon osäkert. Thor grimaserade och drog sitt svärd längre. Krohn rusade plötsligt fram, morrande och stod bredvid Thor och Gwen. Han morrade till Thor som om det var en främling.

Gwen kunde knappast tro det: hon hade aldrig sett Krohn morra åt honom. Hon hade en ond aning. ”Thor, det är jag,” b ad hon med tårar i ögonen. ”Gwendolyn, din älskade.” Thor blinkade, men ändå verkade hans ögon ha samma, blanka och förvirrade blick. Gwen bad att Thor skulle komma tillbaka till henne, och sänka sitt svärd. Det verkade som om han kanske skulle göra det. Men plötsligt, så skrockade han och höjde sitt svärd igen, och Gwen visste att i den stunden så skulle hon dö i hans händer. Hennes sista tanke, innan slaget kom, var att hon önskade inget annat än att dö i denna värld.