Morgan Rice: Vapengåvan

Med tanke på att den var på McClouds sida av Ringen, så hade Selese aldrig varit där, och hon var även från en liten by, så hon hade aldrig sett något så stort och skrämmande i hela hennes liv. Bron korsade kanjonen, och det verkade som att den fortsatte i en hel evighet, till en annan värld. Kanjonen fick henne mållös. Hon hade aldrig sett något i naturen som liknande den. Ett stort hål ner i jorden, fylld med virvlande dimma av alla färger. Selese kände en magisk energi som kom från den: Hon funderade på hur något så stort och vackert kunde existera i denna värld. Selese kom fram till början på bron, stannade sin häst, och gick av, Illepra också. De två stod där, och andades tungt bredvid sina hästar. Selese kollade ut och undrade. Hon såg inga direkta tecken på Reece, och hennes hjärta sjönk. ”Kanske har de redan gått över?” frågade Illepra. Selese skakade på axlarna. Hon hade ingen aning. Selese kollade på bron, och hon såg något som hon kände igen med sina väl tränade ögon: blod. Hon följde nervöst spåret, med Illepra bredvid henne. Klart hade en strid tagit plats här. Hon bara bad över att Reece inte var en av dem inblandade. När de kom längre ut på bron, så såg Selese lik på marken, och hennes hjärta hoppade. Hon bad att ingen av dem var Reece. Selese rusade fram, och grät nästan när hon satte sig på knä och vände på varenda lik. Hon andades djupt, så lättad över att se att ingen av ansiktena tillhörde Reece. Hon kände inte igen ett enda av dessa ansikten.

”De bär Rikets markeringar,” observerade Illepra. ”Rikets soldater, allihop,” sa hon och vände på dem med skon. ”De blev dödade av någon. ”Av Reece,” sa Selese hoppfullt. ”Jag är säker på att han dödade dem. Dessa män tänkte säkert ta Svärdet. Och han stoppade dem. Som en bra knekt borde.” ”Och var är han då?” frågade Illepra. Selese stod där och kollade runt, undrande. Kunde Reece ha vänt och gått hem med svärdet? Det skulle vara tragiskt, om hon hade ridit hela denna väg för inget. Selese gick till kanten, la sina händer på den, och stod där och kollade ut. Hon suckade, kollade ner i dimman och undrade. Var Reece där ute någonstans? När Selese gled med sina händer längs den breda stenräcket på bron, så kände hon något som fick henne att stanna och kolla ner. Där var, märkte hon, ett hack i räcket. Hon såg blod, och hon såg att en bit av räcket hade gått av. Selese vände sig om och kollade på de döda soldaterna, och kollade tillbaka på hacket i räcket, och plötsligt så fattade hon.

”Stenen,” sa hon. ”Här var en strid. Den kastades över kanten. Kolla.” Illepra skyndade sig fram, och Selese lutade sig över och pekade ut markeringarna som stenen hade lämnat efter sig. ”Då måste de ha övergivit uppdraget,” sa Illepra. ”Han måste han vänt tillbaka. Kanske är han vid lägret redan nu.” Selese stirrade ner länge, och tillslut tyngde något henne. ”Nej,” sa hon. ”Reece skulle aldrig överge ett uppdrag. Det är inte den han är. Han återvände inte tillbaka till säkerheten. Han är där nere.” Illepra pausade förvirrat. ”Vart nere?” frågade hon. ”Där nere!” sa Selese och pekade. ”Han klättrade ner till botten av kanjonen. Han gick ner för att leta efter den. ”Det är galenskap!” sa Illepra. ”Vem skulle göra något sådant galet?” Selese log, och var stolt över honom. ”Reece är en man av ära. Han skulle göra vad som helst för Ringen.” Hon tänkte, och en annan idé kom fram till henne. ”Han klättrade antagligen ner snabbt, för att skynda sig, men utan plan att klättra upp. Han är fångad. Vi måste gå ner dit. Vi måste hjälpa honom!”

Illepra skakade på huvudet. ”Det skulle vara omöjligt. Det finns ingen väg ner, förutom de väggarna, och jag kan inte klättra. ”Det finns en annan väg,” sa en röst. De vände sig om och såg en man stå vid början av bron, och lutade sig mot sin käpp. Han var gammal, krokig med ett långt vitt skägg och sjabbigt hår. Han hade en trasig mantel och det såg ut som om han hade sett en annan värld. ”Ni är modiga flickor. Det kan jag inte förneka. Så jag kommer berätta för er. Det finns en annan väg ner, för att rädda de ni älskar.” Selese vände sig om och gick mot honom, och frågade. ”Vilken annan väg?” ”Jag är vaktaren över kanjonen. Jag ser alla som går här. Jag såg dem klättra ner.” ”Gjorde du?” frågade Selese med breda ögon. Han nickade. De klättrade ner, utan några rep. Du har rätt. Det finns ingen väg ut för dem. Inte utan Linden-repet.” ”Linden-repet?” frågade hon. Den gamla mannen nickade tillbaka långsamt. ”Ett sätt att ta sig ner till botten av kanjonen, och att ta sig upp igen. Det har inte använts sedan jag var ung. Men jag vet var den ligger; de har den fortfarande i min by. Jag kan leda er till den. Resten är upp till er.”

Selese övervakade honom. Han stirrade tillbaka med genomskinliga, vetande ögon. Han verkade vara nästan blind. ”Varför skulle du hjälpa oss?” frågade Illepra misstänksamt. Han log och avslöjade ett par få tänder. ”Jag beundrar mod,” sa han. ”Oavsett om det är en man eller kvinna. Jag är för gammal för det själv. Jag ger er vad ni behöver för att uttrycka det själva. Dessutom så hatar jag Riket.” Selese kollade på Illepra, som om hon frågade henne om de skulle lita på honom, och hon nickade tillbaka. Men han hade redan börjat gå, med huvudet lågt, och gick med sin stav, som om han förväntade sig att de skulle följa efter.

Reece kämpade med all sin makt när han stod där, bunden till posten, med sina vrister och anklar knutna bredvid varandra, och han kunde inte ta sig fri. Han kämpade desperat, och när han kollade över så såg han att alla hans bröder från legionen också kämpade, och lyckades inte de heller. Alla stod på rad, bundna vid en tall, 3 meter ifrån varandra, i en halvcirkel, så att de kunde se varandra. Framför dem, knappast sju meter, så stod det gigantiska, glödande hålet av lava. Små och stora bitar av lava spottades ibland ut ur hålet, och Reece kunde känna hettan ända därifrån, som sjöng i hans ansikte. När han kollade, så kom en liten gnista av lava och flög i en hög båge och landade på hans underarm och brände honom. Han vred sig och skrek, när den brände ett litet hål i hans hud. Reece, som svettades, visste att de var tvungna att göra någonting snabbt.

Fawsarna hade varit smartare än dem, och nu var de alla deras fångar, och stod mot en säker död. Centra var också fångad, men de måste ha känt igen honom, för de höll honom ifrån de andra, och två Fawsar höll hårt hans armar, som var bundna, medan en tredje höll en liten kniv mot hans hals. När Reece stod där och kollade deras omgivning, så sökte han efter Ödets svärd. Den satt fortfarande i stenen, och stenen, som var knuten med ett långt rep, drogs upp, med ett drag i taget, mot andra sidan kanjonen. Den gick upp för fem sida av kanjonen, den östra sidan. Reece visste att om den kom till toppen, så skulle svärdet korsa kanjonen. Skölden skulle vara nere och Ringen skulle vara förintad. Han hade ingen tid. Han var tvungen att stoppa dem. Men Reece hade större problem: det verkade som om de inte skulle kunna ta sig härifrån levande. Fawsarna pratade med Centra snabbt, i ett språk som Reece inte kände igen, och när de gjorde de, så gjorde de frenetiskt gester mot Reece.

”De säger att de vill meddela dig en sak,” sa Centra. ”De vill att du ska veta, med glädje och lättnad, att du ska dödas. Du ska bli offret för idag. De vill att du ska veta det före du dör, så att du kan njuta från maten från deras gud. Och de vill att du ska lida av din död innan du upplever den.” Reece grimaserade av smärtan. ”Det var väldigt snällt av dem,” svarade han. ”Vad pratar de om?” frågade O´Connor högt. ”Vad för slags offer?” Centra pratade tillbaka till Fawsarna i deras språk, och de svarade han omedelbart. Centra tvekade, och kollade sedan på hålet med onda aningar. ”De planerar att kasta ner er i lava hålet,” Centra pausade, och ville klart inte säga reste, med de, var oglada, och petade honom med kniven. Han fortsatte: ”och kolla på när det sakta bränner av huden från era kroppar.” Gruppen av Fawsar ljöd i ett glädjefyllt skratt, klart lättade över det spektakel som skulle komma. Deras skratt var som kvittrande från små fåglar, och det gick på Reeces nerver.’