Morgan Rice: Vapengåvan

Hans far snubblade och landade skadad på sin rygg, och försökte sakta att ta sig upp. Bronson stod över honom, andades tung och placerade en fot på sin fars hals. McCloud flämtade efter luft, och Bronson höjde sin svärdsspets och höll den mot han fars vrist. ”Du tog min hand, far,” sa Bronson. ”Jag ska ta din. Jag borde faktiskt döda dig.” Bronson suckade. ”Men jag kommer inte att sjunka så långt. Jag har mer ära än dig. Jag kommer istället att ta dig, oskadad, som min fånge. Retirerar du?” McCloud kämpade, flämtade efter luft, och tillslut nickade han ett ja. Bronson flyttade svärdet från hans vrist. ”Vänd dig om och sätt dina händer på ryggen,” befallde Bronson. McCloud gjorde så, och när ha gjorde det, så sträckte Bronson sig ner för att sätta fast honom, och tog bort sina extra bojor vid midjan.

Men när han sträckte sig ner, så vände sig McCloud plötsligt om, tog tag i en hand med jord, och kastade de i Bronsons ögon. Bronson skrek, höjde sina händer till sina ögon och släppte bojorna. McCloud svingade runt och armbågade Bronson i skrevet så hårt han bara kunde. Bronson föll till marken i smärta. McCloud stod över honom, och höll upp honom i håret. ”Kul att se dig igen, min son,” sa McCloud höjde sitt knä, och sänkte Bronsons ansikte, och en knäck hördes i luften när han bröt sin sons näsa. Bronson kände smaken av blod, och det sista han såg var marken som kom mot honom snabbt, alldeles för snabbt för att välkomna honom.

Thor rusade genom stridsfältet, ostoppbar, och dödade flera McClouds son red för att attackera hans far. Han skar genom dem, snabbare än någon av dem kunde reagera, fast besluten att skydda honom. Det var allt som betydde något nu. Andronicus, och att krossa alla dessa motståndare i Ringen. Thor kunde inte stoppa sig själv. Han kände sig besatt, i kontroll av en makt större än han själv. Hans svärd svingade nästan sig självt. Thor kollade runt och såg sin far, inte långt ifrån, slå ner Kendrick från hans häst, och för första gången, blinkade Thor. Under en kort stund, så rördes en länge förlorad del inom honom; för en stund, kände en del av honom igen Kendrick. Han kunde inte komma ihåg varifrån. Men under en stund, så var en del av honom förvirrad, över vad han slogs för. Men sedan kände Thor en blixt av energi, och vände sig om och såg Rafi rida nära bakom, och höjde sina fingrar i hans riktning. Thor kände en intensiv våg av energi sluka honom, och gjorde det omöjligt för honom att tänka. Han kämpade inom sig för att få kontroll, för att få fri vilja. Och sedan kände han hur allt blev suddigt. När Thor kollade tillbaka på Kendrick, så kände han inte igen honom längre. Han var bara en av hans fars oändliga motståndare, ytterligare en av de rebeller som inte gav efter Ringen. Det kom ett våldsamt stridsrop, ett efter ett annat, och Thor vände sig om för att se en krigare rusa mot honom. Andra soldater delade på sig, och skapade en bred öppning för dem, och knekten stannade framför Thor för att slåss mot honom. Det blev en paus i striden, då flera kom för att kolla. Denna knekt, vem han än var, var klart en viktig människa på MacGils sida. ”Thorgrin! Det är Erec!” sa knekten, som satt stolt på sin häst. ”Du är inte dig själv. Jag vill inte slåss mot dig. Jag ber att du lägger ner dina vapen. Lägg ner dina vapen och gå med oss!”

Thor kände hur han fylldes med ilska. Vem var denna främling som sa till honom vad han skulle göra? ”Jag lägger inte ner mina vapen för någon!” skrek Thor trotsigt tillbaka. Thor slösade ingen tid: han rusade framåt med sitt svärd högt upp, och det kom ett högt kling från svärden, när han och Erec sparrade våldsamt, framåt och tillbaka, slag efter slag, och ingen gav vika. Tillslut duckade Thor från ett av Erecs slag, och dök sedan ner från sin häst och tacklade ner honom till marken. De rullade på marken, brottades, och ingen gav den andra fördel. Tillslut rullade Thor undan från under Erec, och de kom upp på fötter igen. De stod mot varandra, och en bred öppning skapades runt dem, och alla de andra krigarna stannade för att kolla. ”Thorgrin, jag ber dig!” ropade Erec som andades tungt, med blod på sin läpp. ”Det är jag, Erec!”

Thor skrek och attackerade, och höjde sitt svärd högt. Deras svärd slog i varandra igen, när de kämpade hand mot hand, slag efter slag, och sköldarna slog i svärden, fram och tillbaka, i perfekt matchning. Ingen gav den andra fördel. Thor var överraskad över knektens kraft och smidighet; han hade aldrig mött någon som honom. ”Det är jag, Erec!” sa han på nära håll, morrande, när svärden möttes och låstes. ”Du känner mig, Thorgrin.” Thor grymtade och skrockade. ”Mitt namn är Thornicus!” skrek Thor och drog bort sitt svärd. De högg och parerade fram och tillbaka, tills Thors armar blev trötta, och ingen gav vika. ”Du var en gång min väpnare, Thorgrin,” sa Erec. ”Jag hjälpte till att träna dig. Jag skulle göra vad som helst för dig. Vad som helst. Thorgrin, det är jag, Erec,” Thor tog en paus, och han kände igen något i hans ord.

Under en kort stund blev han förvirrad, röster i hans huvud kämpade mot varandra, medan Thor försökte att förstå, för att veta var han var, vem han var. Men var mannen han slogs mot? ”Erec?” frågade Thor. Plötsligt dök Rafi upp bredvid Thor, och han släppte ut ett hemskt, gurglande ljud från sin hals, när han höjde sina händer och riktade dem på Thor. Thor kände hur han blev fylld av en hemsk energi, och en desperat ilska kom när han vände sig om och såg Erec. Denna gång kände han inte igen Erec. Inte alls. Han var en fiende, och inget mer. Thor höjde sitt svärd högt och attackerade, med blod i sina ögon, beslutsam över att ta döda på denna man.

Romulus galopperade längs landsbygden, österut, bort från alla soldater, bort från hela Rikets armé. Luanda satt på sin häst, och kämpade fortfarande, trots att hans muskulära armar satt hårt runt hennes midja. Han var överraskad över hennes styrka. Till och med, med rep runt henne, till och med, med hans starka armar, så hade han problem med att få henne att vara stilla. Hon var som en bockande häst. Hon ville desperat vara fri, men han kunde inte släppa henne. Romulus red ännu snabbare, kickade hästen tills den protesterade i smärta, och visste att han behövde ta sig till den östra korsningen, och ta tillbaka Luanda med honom. Hans magiska mantel låg redo vid hans midja. Romulus störde sig fortfarande på sin förlust mot Andronicus män, något han aldrig hade varit beredd på. Han hade varit säker på att han skulle överraskat Andronicus och ta över Ringen.

Men Romulus hade tur att han kom därifrån levande, trots att han hade vänt om och flytt, ensam, mot säkerheten vid kanjonen. Men han hade sitt pris nu, och det var allt om betydde något. Luanda. En MacGil. Den förstfödde, inget annat. Romulus bad att legenden om manteln var sann, att så snart han korsade Kanjonen med henne, så skulle skölden spricka, och miljoner av hans män väntade utanför Kanjonen, och kunde då rusa in. Denna gång skulle han leda dem in i en total seger mot Andronicus, och krossa Ringen. Romulus skulle då vara den store befälhavaren, och det skulle inte vara någon kvar som kunde stoppa honom. Romulus var så nära nu, han kunde smaka det. De red och red, över den frusna slätterna, tills de äntligen kom till den östra korsningen kom inom synhåll, och de höga pelarna från ingången markerade horisonten. Romulus häst var nära utmattning, men han sparkade den ännu hårdare, grävde in sina hälar. Hans öde var nära, och han skulle ta tag i det.

Romulus började tänka på, att om manteln skulle fungera, så var han tvungen att korsa kanjonen med MacGil på fötterna. När han kom fram till basen på kanjonen, ingången på bron, så stannade han abrupt, hoppade av, tog tag i Luanda och drog ner henne med sig. På något sätt, även med hennes händer bundna, så lyckades Luanda att glida undan honom, och innan han kunde reagera så började hon att springa över landskapet. I rasa, så reagerade Romulus snabbt, och tog tag i piskan från sin sadel och kastade ut den mot henne, och den virade sig runt hennes anklar. Luanda skrek när den slog ihop hennes anklar, och hon föll med ansiktet före ner i leran. Romulus drog henne hårt mot sig, längs marken. Han sträckte sig ner, tog tag i en av hennes händer och lyfte upp henne i luften, och skrockade åt henne.