Morgan Rice: Vapengåvan

Gwen samlade sin sista energi, gick mot den snabbt hon kunde, när hon plötsligt föll ner till knäna i smärta, och kände ett hemskt huggande i sin mage. Hon skrek av smärta, och kunnat knappast andas när den intensiva smärtan sköt genom henne. Hon andades och andades, och ville bara gråta, mer för hennes barn än för sig själv. Hon bad över att han mådde bra. Gwen kände en bekväm hand bakom hennes armar, och kollade runt för att se Alistair hjälpa henne upp på en sida, och Steffen på den andra. Aberthol skyndade sig för att komma ikapp, då han var flera meter bakom. Krohn kom fram, och slickade hennes ansikte medan han gnydde. Denna vandring hade klart krävt en stor kraft från henne, från alla. Alla såg mer döda ut än levande. Och Gwendolyn hade sådan smärta, så hon önskade nästan att hon var död.

”Är du okej, min lady?” frågade Alistair. Gwendolyn höll hårt i henne, och ville att smärtan skulle försvinna, så hon skulle kunna andas igen. Tillslut, i sakta takt, gjorde den det. Alistair la en arm över hennes axlar, och de började att gå igen. När Gwendolyn tog ett steg efter ett annat, genom fältet, så började smärtan sakta att försvinna. Hon kollade upp och såg Estopheles i horisonten, och var beslutsam över att ta sig dit. Tillslut, när de hade gått förbi kapslarna, så nådde de fram till den som Estopheles satt på. Hon satt där stolt, och spridde sina vingar samtidigt som hon skrek ner mot dem. Gwendolyn lät sina ögon falla, hennes hjärta slog med upprymdhet, och hennes hjärta rusade när hon såg vem som var fångad inuti. Ståendes där, innanför isen, med ögonen stängda och händerna vid sidan, var Argon. Gwen kunde knappast andas. Hon hade hittat honom. Gwen gick närmare, tills hon stod en meter ifrån, och långsamt så sträckte hon fram sin hand och la den på isen. Hon kände den iskalla energin rusa genom henne. En tår rullade ner för hennes kind när hon kollade upp och stirrade in i Argons stängda ögon, på hans frusna kropp. Argon, en av den mäktigaste människan hon någonsin träffat. Han hade varit rådgivare till Kungar i flera hundra år, och nu hade han förpassats till detta. Det kändes hemskt för Gwen att se honom på detta viset, som ett fångat djur, tack vare henne. ”Argon,” ropade hon. ”Svara mig.” Gwens röst var fylld med sorg. När hon grät, så visste hon inte längre om det var för Argon, eller för hennes ofödda son, eller sin far, eller Thorgrin, eller henne själv.

Sorgen omfamnade henne och hon kunde inte längre tänka klart. Argon svarade inte. Han rörde sig inte ens. Han verkade frusen för alltid. ”Du måste komma tillbaka till oss,” sa hon. ”Han svarade fortfarande inte. Han stod bara där, fastfrusen, som om han var förlorad i en annan värld. ”Argon, jag behöver dig!” ropade hon på ett mer desperat sätt. ”Ringen behöver dig. Thorgrin behöver dig. Snälla. Prata med mig. Gwendolyn pressade sitt ansikte mot isen, och tryckte sina händer mot den, och när hon gjorde det, så kände hon babyn vände sig igen och igen. Ändå hände inget. Det verkade som om Argon var förlorad för allt. Hade det varit ett misstag att ta sig hit? Gwen, som var beslutsam, backade och drog sitt svärd från bältet. Hon höjde det högt och högg i isen med all sin kraft, beslutsam över att få honom fri. Men den studsade bara ifrån, ofarligt, och isen fick inte ens en spricka.

Steffen följde det hon gjorde, gick fram, och sköt pilar mot den. Men de studsade också ofarligt av. Gwendolyn vände sig desperat mot Alistair. ”Gör någonting,” bad hon. ”Du är en druid. Du har makt. Jag har sett d ina krafter.” ”Vad vill du att jag ska göra?” frågade hon. ”Ta sönder kapseln. Mält isen. Gör någonting!” Alistair gick fram, stängde sina ögon och höll ut sina händer. Hon muttrade någonting på ett språk som Gwendolyn inte förstod, med ett långt, hummande ljud, och siktade med sin hand mot isen. Ett gult ljus kom från hennes händer, rakt mot is-kapseln. Men till Gwens överraskning, så studsade det tillbaka, och ljuset försvann. Alistair drog tillbaka sin hand, som om hon blev stucken. ”Jag är ledsen,” sa Alistair. ”dessa krafter är mer kraftfulla än jag någonsin har sett. De är mycket mäktigare än mig:” Gwen stod där, stirrade, helt förkrossad. Hon hade kommit hit helt i onödan. Det fanns inget mer hon kunde göra. Argon var fångad för evigt. Och hon skulle aldrig kunna frita Thor.

Estopheles skrek, flaxande med vingarna och flög upp. Snart hade hon också försvunnit. Gwen kände hela hennes liv glida iväg från henne. Gwen, som var svag av utmattning, hon hade inget hopp kvar, föll ner på knäna framför kapseln. Hon stängde sina ögon och bad. Gud, om du hör mig, så ber jag till dig. Inte till Argon. Inte till landet. Inte till himlen. Inte till många gudar. Till dig, och dig endast. Det finns bara en Gud, och jag vänder mig till dig nu, i min tid av nöd. Jag ber till dig, jag ber dig, släpp Argon. Du kan ta mig istället, bara du släpper Argon, och räddar Thorgrin. G wendolyn satt där på nä, med sina ögon stängda, väldigt tyst och stilla. Landet var väldigt stilla och tyst, och man hörde inget annat än vinden som ylade förbi. Långsamt så hörde hon en svag röst i sitt huvud. G wendolyn, Gud har hört dig. Det var Argons röst.

Gwen öppnade sina ögon och kollade tillbaka på Argon. Han var kvar där, frusen, rörde sig inte, och med sina ögon stängda. ”Hörde ni det där?” frågade Gwen Alistair. ”Hörde vad?” sa Alistair. Gwen insåg att ingen annan hade hört det. Det var en röst endast för henne. Höll hon på att bli galen? Eller var det på riktigt? Gwen lutade sitt ansikte och sina händer mot isen, stängde sina ögon och lyssnade. Jag är förlorad i en annan värld nu, s a Argon till henne. Jag kan bli fri, men endast för ett stort pris. Det är inte ditt lvi som kommer att vara priset. Utan livet från någon väldigt nära dig. Antingen livet från din blivande make, eller livet av din son. Vem väljer du? Gwendolyn började att gråta, överväldigad av sorg. ”Hur skulle jag kunna göra ett sådant val?” ropade hon tillbaka. Alla saker måste man offra för. Gwen stängde sina ögon och grät, och långsamt så blev hon väldigt tyst och stilla. Hon var tvungen att välja. Hon måste. Inom henne, gjorde hon sitt val. Hur smärtsamt det än var, så svarade hon tyst, i sitt eget huvud. Det kom ett plötsligt krasande ljud, och Gwen öppnade sina ögon och kollade upp i chock. Hon tog ett steg bak, då isen som hon hade lutat sig mot började att gå sönder i hennes händer. Kapseln började att spricka, på hundra olika platser, runt Argon. Snart, så sprack den, och föll till golvet. Gwen stod där, utan ord, medan hon kollade på. Alla backade av vördnad, medan krasandet lät ännu högre. Snart var isen borta. Inget stod mellan henne och Argon, som stod där, med händerna i sidan, helt perfekt stilla. Hans ögon var öppna. Han stirrade tillbaka på henne, med ett ljus som var mer intensivt än någon hon någonsin hade sett. Det var som att stirra in i solen. Argon hade återvänt. Hon kunde inte tro det. Argon var vid liv.

Godfrey rusade in i strid med ett högt stridsrop, med Akorth och Fulton bredvid sig, och tusentals av hans män bakom honom. Han red ansvarslöst in i hjärtat av faran, och följde tjurarna mot Kendrick, Erec, Bronson och Srog, beslutsam att hjälpa dem. Godfreys hjärta stampade med rädsla, men han var stolt över sig själv för att han inte vände. Han hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv; allting runt om honom blev suddigt, och han kunde känna smaken av sin egen svett när den rullade ner för hans kinder. Om det var såhär strider kändes som, så hatade han det. Han ville aldrig uppleva det igen. Till honom kändes det som kontrollerad panik. Hans händer skakade när han höjde sitt svärd med en hand och rusade mot fienden, och skrek ännu mer för att dölja sin egen rädsla. Varför utsätter sig män för detta? Undrade han. Han skulle hellre sitta hemma, dricka öl, jaga kvinnor och göra narr av andra krigare som slösade sina dagar på stridsfältet.