Morgan Rice: Vapengåvan

Reece vände sig om och kollade på Centra. ”Vi vänder inte om för något, min vän.” Reece drog sitt svärd han också, och när han hade gjort det, så förändrades allt. Det kom ett plötsligt ljud av skummande vatten, och Reece kände att hans fötter började att vingla när han kollade ner. ”LERKANA!” ropade Centra, den första som reagerade, och dök snabbt ur vägen. Men han var inte snabb nog. Reece kände hur hans ben slogs undan under honom,, och han skrek, som de andra också gjorde, och de fångades i en stor flod av lera, som skickade iväg dem ner för backen, rakt in i byn, snabbare än han kunde reagera, och rakt mot Fawsarna. När Reece kollade framåt, så såg han ett dussin av Fawsar närma sig, och de bar ett gigantiskt nät. Det var då Reece insåg att de var de som hade startat Lerkanan, att de hade kollat på den hela tiden, och att de hade trillat rätt ner i fällan. Och att han hade underskattat fienden. Han skulle ha lyssnat på Centra hela tiden. Det var alldeles för sent nu. Han gled i full fart med de andra, rakt mot mitten av lägret, och samlade sig själv för det stora nätet som skulle svälja dem alla.

Thor hoppade mot Andronicus, drog sitt svärd och siktade på att döda honom. Andronicus ögon öppnades brett av överraskning; klart hade han inte förväntat sig det från sin son. Ändå slog hans reflexer in, och när Thor attackerade, så duckade Andronicus, och flyttade sig ur vägen precis innan svärdet skulle spetsa honom. Thorgrin fortsatte att göra utfall, mitt i publiken av de oanade Rikets soldater, och dödade dem till vänster och höger med ett högt stridsrop. Han högg en efter en annan, och snart, så låg högarna på hög, och soldaterna sprang ut ur hans väg. Kaos började i lägret. Rikets soldater, som var förvirrade, rusade bort för att hämta vapen, för att försvara sig. Men ingen hade en chans mot Thor. Det var det vackra i det, en enmans-maskin som dödade alla. ”DÖDA HONOM!” skrek Rafi till Andronicus. ”Varför står du bara där?” Men Andronicus stod där, frusen och ville inte döda sin son. För första gången i sitt liv var han osäker på vad han skulle göra.

Rafi, som grymtade i frustration, gick fram själv. Han kastade bak sin luva, sträckte sig fram, och höjde båda händerna mot Thorgrin. Ett rött sken sköts från hans händer och vred sig mot Thor, och höll om honom. Rafi skrek, och skakade sina händer våldsamt, och ljuset blev starkare och starkare. Tillslut, saktade Thor ner sitt dödande, och föll, och låg ner medvetslös. Andronicus kom fram och ställde sig över honom, med Rafi bredvid sig. Trots allt, så gjorde det ont att se honom ligga där. ”Håller du honom levande?” frågade Andronicus. Det var mer än varning en än fråga. ”Motvilligt,” svarade Rafi. ”Är han tillbaka på vår sida?” frågade Andronicus hoppfullt. ”För nu,” sa Rafi. ”Det var ett glapp i hans vilja. Han har en väldigt stark vilja, starkare än någon jag har någonsin mött. Jag vet inte hur länge jag kan kontrollera honom. Det är farligt att hålla honom levande. Jag har redan sagt det till dig. Du måste döda honom nu.”

Andronicus skakade på huvudet. ”Han är tillbaka på vår sida,” sa han, ”han kommer inte att glappa igen.” Rafi skrockade. ”Din svaghet för din son kommer att få oss dödade. Jag varnar dig: om du inte dödar honom själv, så kommer jag att göra det någon dag.” Andronicus vände sig mot Rafi helt röd i ansiktet. ”Jag bryr mig inte om vilka krafter du har,” sa han. ”Tala till mig på det sättet igen, och jag kommer själv att kasta ner dig till den lägsta Ringen i helvetet.” Rafi vände sig om och sprang iväg. Andronicus stod irriterat över sin son, och kollade ner på honom och funderade. Var Thors kärlek mot honom äkta? Eller var det tack var Rafis förbannelse? ”Ska vi binda honom, min lord?” frågade en av Rikets generaler som kom fram, och höll i rep. Andronicus knuffade generalen hårt i bröstet, vilket slog han tillbaka. ”Döda honom,” beordrade Andronicus och pekade på generalen.

Flera av Rikets soldater kom springande fram och drog iväg Rikets general, som stirrade förvirrat tillbaka. Andronicus gick ner på knä, plockade upp sin son, och bar honom försiktigt i sina armar. ”Det är okej Thornicus,” sa han mjukt medan han bar honom. ”Du är med din far igen.” Andronicus skulle bära honom till det finaste tältet och ge han de finaste lakanen att sova i. Han var säker på att Rafis förbannelse skulle hålla denna gång. Imorgon skulle vara den sista striden med Thors folk, och Andronicus behövde honom. När Thor väl dödat sina egna, så var Andronicus säker på att det inte skulle kunna gå att vända tillbaka. Thor skulle vara hans, för alltid.

Kendrick höjde sin sköld och gick ner på knä, medan slag efter slag regnade ner på honom. Han stod mitt i striden, helt omringad av Rikets män, medan tre av dem, stora män, stod och slog på honom och hans sköld med deras stridsyxor och hammare. Ringandet av metall vibrerade i hans öron, och hans vrister fick blåmärken medan han höll tillbaka alla slag, som vällde ner, en efter en. De var våldsamma, och hans armar skakade. Kendrick försvarade många som stred här idag, men dessa män var alldeles för få mot Rikets förstärkning Just nu försökte han bara att överleva; han hade knappast styrkan för att parera. Han visste att han inte skulle kunna hålla i mycket längre. Inte långt ifrån, så kämpade Erec, Bronson och Srog modigt de också, och ändå var de i samma situation: alla höll på att bli trötta, och de blev mer och mer omringade av Rikets män, och kunde inte samla kraft för att slåss tillbaka. De försvarade sig nu, och stred för att överleva.

Alla runt Kendrick började att falla, deras skrikande hördes i luften, MacGils, Silvers, Silesianer och McClouds. Striden hade vänt sig mot dem, och Kendrick stängde för en kort stund sina ögon, svetten droppade in i dem, och kände att hans tid i livet var räknad. Han visste att han skulle vara tacksam: han hade i alla fall fått sin önskan: han skulle dö i strid, på sina fötter, som en sann krigare, som försvarade sitt hemland. Det skulle vara en nobel död, en som vilken krigare som helst skulle önska. När Kendrick höll tillbaka slagen, så tyckte han att han hörde ett ljud på håll; först trodde han att han föreställde sig. Det lät som ett rusande, som hästar. Snart blev ljudet ännu högre. Ljudet började att skaka. Och sen kom ljudet av skrikande män. Men inte hans män, utan Rikets män. Runt om honom började Rikets män att vända och fly. Och snart slutade slagen att regna ner på Kendrick, för de män som slogs mot honom vände sig om och sprang.

Kendrick var förvirrad. Han vände sig om för att se vad det var för uppståndelse, och när han kollade upp på kullen, så såg han en syn han aldrig skulle glömma så länge som han levde. Han blinkade flera saker, och försökte att förstå. Där, rusande ner för kullen, var minst tusen tjurar, gigantiska röda djur, som rusade ner, ilskna, och rusade rakt in i Rikets soldater. De stångade män till höger och vänster, och stridsfältet blev rött av blod. Alla Rikets soldater på utkanterna av stridsfältet, hade otur och dödades av djuren. Det fortsatte att rusa ner djur, det slutade aldrig, och de trampade ner männen och rusade djupare och djupare in i striden, och trampade ner så många soldater som de kunde. Vissa av hans egna män föll, men eftersom de var så många färre, så var de mest Rikets soldater som drabbades. Kendrick kunde knappast tro det: av alla sjuka saker han hade sett i strid, så var detta det sjukaste. De hade alla fått en andra chans.

När Kendrick kollade upp för den stigande solen, så såg han en annan syn som förbluffade honom, och lite till: där, som ledde en attack med tusen män, var ingen annan än hans lillebror, Godfrey, tillsammans med Akorth och Fulton De red klumpigt, som krigare som inte var vana vid strid, men ändå red de, rakt ner för backen, följde tjurarna och tog med sig tusental män. Kendrick log bredd. Hans bror hade kommit trots allt. Detta var tillfället som Kendrick hade väntat på, och han var beslutsam över att fånga det. Kendrick, tillsammans med Erec, Bronson och Srog, vände sig om och rusade mot Riket, med nya krafter, och skrek sitt stridsrop. Bakom honom rusade hans män, och tiden i striden hade förändrats åter igen, när alla rusade framåt in i den tjocka strömmen av Rikets män som flydde, och slog tillbaka, dödade flera hundra, medan de gjorde sitt bästa med att akta sig från tjurarna. Godfreys män gick med, och de stred tillsammans, och tryckte tillbaka Rikets män.