Morgan Rice: Vapengåvan

Ett dussin av dessa orangea varelser rusade fram och stod mot deras ledare, som var större än alla andra och satt på en trästol. Deras ledare sa någonting i språket som Reece inte förstod, och då vände sig de andra om och stirrade på Krog. ”De har bestämt sig för att döda Krog först,” sa Centra. ”De säger att de svaga alltid måste offras först.” Krog svalde, och vred sig för att försöka ta sig fri. ”Tycker du fortfarande att det var en bra idé att gå hit?” ropade Krog till Reece. Reece kunde inte tillåta detta; han visste att han behövde göra något snabbt. ”Ta mig först!” skrek Reece. Fawsarna var tysta medan Centra översatte. ”Varför skulle de ta dig?” översatte Centra tillbaka. ”Berätta att deras gudar har fel,” ropade Reece. Centra översatte, och det kom ett högt flämtande. En Faws gick fram och petade sin kniv i Reece mage, hårt nog för att orsaka smärta. Men Reece lät sig inte avskräckas.

”Säg till dem att deras stora gudar kräver offer från de starka!” ropade Reece desperat. ”Inte de svaga! Då gör man en stor vanära att ge dem de svaga. Jag är den starkaste här. Ta mig först!” Centra översatte rasande. Det kom en lång paus när deras ledare stirrade kallt tillbaka på Reece. Tillslut nickade han mot honom med en blick som gav respekt. ”Kanske har du rätt i detta,” översatte Centra. ”Ja, du kommer att bli bra.” Fawsarna släppte Krog och vände sig istället mot Reece. ”Låt honom vara!” skrek Krog. Men Fawsarna ignorerade honom, och gick mot Reece. ”Psst!” Reece hörde ett väsande ljud, och han vände sig om för att se Indra, cirka 3 meter ifrån. Hennes vrister rörde sig bakom hennes rygg, försiktigt, och han kunde se att hon hade en liten kniv gömd i sin hand. När hon gnuggade sina vrister upp och ner, så släppte ett snöre i taget och hon förstörde repet. De hade inte bundit hennes anklar, som de andra, antagligen för att hon var en kvinna. Indra gav Reece en vetande blick, och han gav henne en tillbaka. När tiden är rätt, viskade han till henne. Hon nickade vetande tillbaka. Fawsarna kom upp bakom Reece och drog ur hans påle ur marken med honom fortfarande knuten till den, och bar han genom luften. De marscherade med Reece och pålen över sina axlar, och kom närmare och närmare till gropen med lava.

När de kom dit, bara någon meter ifrån, så kände Reece hur värmen blev så stark så att han var tvungen att vända bort sitt ansikte. Reece drogs närmare och närmare kanten, och när de höjde honom högt, så kände han att de skulle kasta han över kanten. ”Det har varit kul att ha dig som vår gäst!” översatte Centra. Kören av skratt, som kvittrande fåglar, kom igen. Plötsligt kom det ett skrik, och Reece blev förvånad över att det inte var hans. Reece såg en kniv som satt i huvudet på en av Fawsarna bredvid honom, som kollapsade vid Reeces fötter. Reece kollade runt och såg att Indra hade tagit sig loss, och kastade kniven och dödat den. Nu var hans chans. Reece snurrade runt, och slog Fawsarna hårt i revbenen med pålen som fortfarande var hårt bunden mot hans rygg, och skickade iväg dem skrikandes ner i lavan.

Reece sjönk till sina knän och lutade sig bakåt mot kniven som satt i Fawsens huvud. Han drog ut den med sina fingertoppar och snabbt skar han av repen som band hans vrister och anklar, och friade sig själv från pålen. Flera Fawsar rusade fram för att ta tag i honom, men de var överraskade när Reece reste sig upp, fri, med en kniv i sin hand. Han stod och attackerade dem, skar av halsarna, och högg dem i hjärtat. Indra agerade hon också. Hon sprang bort och friade de andra, och skar av deras rep, en i taget, med sin extrakniv. De andra i legionen ödslade ingen tid: de tog tag i sina vapen och kämpade argsint tillbaka. Fawsarna, trots sitt stora antal, var hälften så stora, och inga farliga krigare. Deras styrka var i antal, men inte i strid. De vällde ut ur alla håll, som arga myror, och hoppade upp på deras ryggar med sina klor och vassa tänder, och bet och rev dem.

Men Reece och hans män var inte rädda, modiga krigare som dem hade sett värre, och de klarade av att slåss och knuffa tillbaka alla. Dussintals av Fawsar föll runt om dem. Fortfarande fortsatte de att komma, tusentals av dem, vällde fram från alla sidor av klipporna, från grottor. Det kom en oändlig ström, och Reece insåg att detta inte skulle vara lätt. Trots styrkan, så var de inte alls lika många. Han var tvungen att agera fort. Han var tvungen att ta svärdet, så de alla kunde ta sig därifrån så fort de kunde. Reece vände sig om, letade efter svärdet, och såg att stenen var en bra bit upp på andra sidan kanjonen, och blev fortfarande knuffad. Han var tvungen att hindra det. Han kunde inte låta den nå toppen. ”Täck mig!” ropade Reece. Elden, O´Connor, Indra, Serna och Conven rusade fram, och skapade en cirkel runt om honom, och skapade en väg åt honom med sina svärd när Reece rusade mot kanjonens vägg. Reece släppte ut ett mäktigt stridsrop och högg vildsint med sitt svärd när han högg genom dussintals av Fawsar, och det blev tjockare att ta sig igenom.

Reece nådde tillslut fram till kanjonens vägg, och när han gjorde det, så hoppade han upp till ett fotfäste i den hala stenen, och klättrade långt upp för kanjonen för att Fawsarna inte skulle kunna nå honom. Stenen med svärdet i var kanske tio meter ovanför honom, och Reece insåg att han behövde hugga av repet. Han drog sitt svärd, lutade sig bakåt och förberedde sig för att hugga ner det. Plötsligt, klättrade en Faws upp för väggen, tog tag i hans ankel och drog Reece bakåt. Reece halkade; han föll genom luften och landade på marken, på sin rygg. Reece kollade bortåt och såg att stenen nu var alldeles för långt för att nå, och repen för högt upp för honom för att hugga av. Och nu var väggen full av Fawsar. Han hade förlorat sin chans. Han fick en idé. ”O´Connor, din båge!” ropade Reece medan han slog bort sina attackerare. O´Connor sparkade bort två Fawsar och följde Reeces blick och såg hur han tänkte. O´Connor sträckte sig efter sin båge och siktade. Han sköt ett skott, och siktade på repet som Reece hade menat. Den missade med tre decimeter. O´Connor attackerades av mer Fawsar, som slog ner honom till marken, och Reece och Elden rusade fram och dödade dem. ”Hjälp!” ropade Krog. Reece vände sig om för att se Krog göra sitt bästa för att slå bort dem, men han haltade tungt på ett ben. Två Fawsar var på hans rygg och försökte bita av hans nacke. Reece rusade framåt, även Indra, och samtidigt slog de av varsin Faws. Krog kollade tillbaka på Reece med tacksamhet. Reece rusade tillbaka till O´Connors sida, och hjälpte honom att slå bort Fawsarna och hjälpte honom upp på fötter.

O´Connor tog tag i sin båge, siktade igen med skakande händer, och sköt tre skott till, med sina sista tre pilar. PÅ den tredje och sista pilen, som det ett ljud av rep som gick av, när pilen landade perfekt efter det omöjliga skottet. Det kom ett högt svischande ljud, och plötsligt kom stenen tumlande neråt, som en meteor från himlen, och kraschade ner på kanjonens mark med en högljudd duns. Reece var lättad. De hade stoppat den från att komma högra upp på fel sida av kanjonen. Nu var de tungan att ta den, och ta sig ut. ”Svärdet, snabbt!” ropade Reece. Han och hans män kämpade sin väg mot den, genom Fawsarna, som attackerade från vänster och höger, tills de äntligen tog sig fram till stenen. Elden och O´Connor höll frontlinjen, och slog bort Fawsarna, medan Reece och de andra sträckte sig ner och försökte lyfta stenen. Men den var för tung. De vägrade flytta på sig.

Runt om dem kom det fler och fler Fawsar. ”Pålarna!” sa O´Connor. ”Jag såg dem lyfta den innan. Vikten i svärdet är tungt, men endast om den rörs vid direkt. Om vi använder en barriär, som pålarna, så blir den lättare.” Reece gick med Conven, Indra, Serna och Krog när de slog i pålarna under stenen. Direkt började en att röra sig. Reece blev chockad; O´Connor hade rätt. Svärdet var inte menat att röras av den mänskliga handen, utan med en mellanhand, som träpålar, de kunde lyfta den som vilken annan sten som helst. De lyften stenen upp deras axlar med pålarna, och började att marschera iväg med den. Reece såg att de var i trubbel. De hade, trots alla odds, uppnått det omöjliga; men nu fanns det ingen väg ut. Där var tusentals Fawsar framför dem, mer och mer vällde fram, och det var en lång vandring till andra sidan kanjonen, och en ännu svårare vandring att ta sig upp. Om de någonsin kunde få upp svärdet.