Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Minns du när du var hemma hos Penelope senast? frågar Joona efter en stund.

– Det var förra veckan, på tisdagen. Hon hjälpte mig att lägga upp ett par byxor till Viola.

Joona nickar och ser Claudias mun darra av tillbakahållen gråt.

– Tänk efter noga nu, Claudia, säger han och lutar sig sedan framåt. Satt det ett fotografi på hennes glasdörr då?

– Ja.

– Vad föreställde det? frågar Joona och försöker hålla rösten lugn.

– Jag vet inte, jag tittade inte.

– Men du minns att det fanns en bild, det är du säker på?

– Ja, nickar Claudia.

– Kan det ha varit människor på bilden?

– Jag vet inte, jag trodde nog att det hade med hennes jobb att göra.

– Var fotografiet taget inomhus eller utomhus?

– Ingen aning.

– Försök att se det för din inre syn.

Claudia sluter ögonen men skakar sedan på huvudet:

– Jag kan inte.

– Försök, det är viktigt.

Hon sänker blicken, tänker efter och skakar på huvudet igen.

– Jag kommer bara ihåg att jag tyckte att det var märkligt att hon hängt upp ett fotografi på dörren, det ser ju inte trevligt ut.

– Varför trodde du att det hade med hennes jobb att göra?

– Jag vet inte, viskar Claudia.

Joona ursäktar sig när telefonen ringer i hans kavaj, han tar upp den, ser att det är Carlos och svarar:

– Ja.

– Jag pratade precis med Lance på sjöpolisen ute på Dalarö och han säger att de ska organisera en skallgångskedja i morgon. Trehundra personer har anslutit sig och nästan femtio båtar.

– Bra, säger Joona och ser Claudia gå ut i hallen.

– Och så ringde jag och pratade med Erixon för att höra hur han mådde, säger Carlos.

– Han verkar återhämta sig, säger Joona neutralt.

– Joona, jag vill inte veta vad ni gör … men Erixon varnade mig för att jag skulle bli tvungen att erkänna att du hade rätt.

När samtalet är avslutat går Joona ut i hallen och ser att Claudia har tagit på sig en jacka och ett par gummistövlar.

– Jag hörde det han sa i telefonen, säger hon. Och jag kan hjälpa till att leta, jag kan leta hela natten …

Hon öppnar dörren.

– Claudia, du måste låta polisen sköta sitt arbete.

– Min dotter ringer till mig och behöver hjälp.

– Jag förstår att det är hemskt att bara vänta …

– Men snälla, kan jag inte få följa med dig? Jag kommer inte vara i vägen, jag kan laga mat och svara i telefon så slipper du tänka på det.

– Finns det ingen som kan vara här med dig, någon släkting eller vän eller …

– Jag vill inte ha någon här, jag vill bara ha Penny, avbryter hon.

I knäet har Erixon en mapp och ett stort kuvert som budats till hans rum på sjukhuset. Han håller en liten surrande handfläkt framför ansiktet medan Joona kör honom i rullstolen genom sjukhuskorridoren.

Hans hälsena är hopsydd och istället för gips är hans fot fixerad i ett slags specialstövel med tårna pekande nedåt. Han hade muttrat att han skulle behöva en tåspetssko till den andra foten också om de ville se Svansjön.

Joona nickar vänligt åt två gamla kvinnor som sitter i en soffa och håller varandras händer. De fnissar, viskar till varandra och vinkar sedan åt honom som skolflickor.

– Samma morgon som de åkte ut med båten, berättar Erixon. Så köpte Björn ett kuvert och två frimärken på Centralen. Han hade ett kvitto från Pressbyrån i plånboken som låg på båten och jag tvingade säkerhetsbolaget att mejla övervakningsfilmen. Det handlar utan tvekan om ett fotografi som du har sagt hela tiden.

– Så han skickar bilden till någon? frågar Joona.

– Det går inte att se vad han skriver på kuvertet.

– Kanske skickar han brevet till sig själv.

– Men hans lägenhet är utbränd, det finns inte ens en dörr, säger Erixon.

– Ring och hör med posten.

Så fort de kommer in i hissen börjar Erixon göra ett slags underliga simrörelser med armarna. Joona tittar på honom med lugn blick och ställer inga frågor.

– Jasmin säger att det är bra för mig, förklarar Erixon.

– Jasmin?

– Min sjukgymnast … hon ser ut som en tårtsmula, men är helt underbart sträng: Håll tyst, sitt rakt, sluta gnäll. Hon kallade mig till och med för tjocksmock, ler Erixon blygt. Vet du hur lång deras utbildning är?

De lämnar hissen och svänger in i ett andaktsrum med ett slätt träkors på ett meterhögt stativ och ett enkelt altare. På väggen sitter en bonad med en Kristusgestalt i ett antal ljusa triangulära färgfält.

Joona går ut i korridoren, öppnar ett förrådsrum och hämtar ett stort ställ med blädderblock och tuschpennor. När han kommer tillbaka till andaktsrummet ser han hur Erixon obekymrat rycker ner bonaden och hänger den över korset som han placerat i ett hörn.

– Vad vi vet är att fotografiet är värt människoliv för någon, säger Joona.

– Ja, men varför?

Erixon sätter upp utskrifter på Björn Almskogs kontoutdrag på väggen med häftstift, listor på alla telefonsamtal, kopior på bussbiljetter, kvitton från deras plånböcker och avskrifter av de röstmeddelanden som lämnats.

– Fotografiet måste avslöja något som någon vill hemlighålla, det måste innehålla viktig information, kanske företagshemligheter, konfidentiellt material, säger Joona och börjar anteckna de olika tiderna på blädderblocket.

– Ja, svarar Erixon.

– Nu ser vi till att hitta fotografiet så att vi får ett slut på det här, säger Joona.

Han tar en tuschpenna och skriver på det stora blocket:

06.40 Penelope hämtas med taxi i sin lägenhet.

06.45 Björn kommer till Penelopes lägenhet.

06.48 Björn lämnar lägenheten med fotografiet.

07.07 Björn skickar fotografiet från Pressbyrån på Centralen.

Erixon rullar fram och tittar på punkterna medan han skalar av papperet och folien kring en chokladbit.

– Penelope Fernandez lämnar tevehuset och ringer Björn fem minuter senare, säger han och pekar på listan med telefonsamtal. Hennes rabattremsa är stämplad klockan 10.30. Lillasyster Viola ringer Penelope 10.45. Då är Penelope antagligen redan tillsammans med Björn i småbåtshamnen på Långholmen.

– Men vad gör Björn?

– Det ska vi ta reda på, säger Erixon nöjt och torkar av fingrarna med en vit näsduk.

Han förflyttar sig utmed väggen och pekar på en av rabattremsorna:

– Björn lämnar Penelopes lägenhet med fotografiet. Han tar omedelbart tunnelbanan och redan klockan 07.07 köper han kuvertet och två frimärken på T-centralen.

– Och postar brevet, säger Joona.

Erixon harklar sig och fortsätter:

– Nästa markör är också en transaktion på hans Visakort, tjugo kronor på Dreambow internetcafé på Vattugatan, klockan 07.35.

– Fem minuter över halv åtta, säger Joona och skriver in händelsen i kronologin.

– Var i söta helvetet ligger nu Vattugatan?

– Det är en ganska liten gata, svarar Joona. Den ligger nere i de gamla Klarakvarteren.

Erixon nickar och fortsätter:

– Jag gissar att Björn Almskog åker vidare på samma biljett till Fridhemsplan. För efter det här har vi ett telefonsamtal från hans fasta telefon, i lägenheten på Pontonjärgatan 47. Det är ett obesvarat samtal till hans pappa, Greger Almskog.

– Vi får prata med pappan om det här.

– Nästa markör är en ny stämpel, klockan 09.00 på rabattremsan. Antagligen tar han fyrans buss från Fridhemsplan till Högalidsgatan på Södermalm och går till båten på Långholmen.