Lars Kepler - Paganinikontraktet

Han sätter sig på en stol framför två datorer.

– Gillar?

– Hon har vår respekt, säger han.

– Varför, frågar Saga förvånat. Varför skulle …

– Ni fattar inte hur hatad hon är … jag menar, börja med att googla på hennes namn, det är ganska brutalt det som sägs … och nu är det ju några som har gått över gränsen.

– Vad menar du med att gå över gränsen?

Daniel ger dem en prövad blick.

– Ni känner väl till att hon är försvunnen?

– Ja, svarar Saga.

– Bra, säger han. Det är bra, men av någon anledning så litar jag inte riktigt på att polisen kommer att anstränga sig för att hitta Penelope. Det var därför jag hälsade på hos henne, jag behövde kolla hennes dator för att få veta vem som ligger bakom. Jag menar, Svenska motståndsrörelsen gjorde ett medlemsutskick nu i april, inofficiellt … med en uppmaning om att kidnappa kommunisthoran Penelope Fernandez och göra henne till sexslav för hela rörelsen. Men kolla på det här …

Daniel Marklund knappar på en av datorerna och vänder sedan skärmen mot Joona.

– Det här är kopplat till Ariska brödraskapet, säger han.

Joona flyger hastigt med blicken över en fruktansvärt vulgär chatt, om ariska kukar och hur de ska avliva Penelope.

– Fast de här grupperna har ingenting med Penelopes försvinnande att göra, säger Joona.

– Har de inte? Vilka är det då? Nordiska förbundet? frågar Daniel uppjagat. Kom igen! Det är ju inte för sent ännu.

– Vad menar du med att det inte är för sent? frågar Joona.

– Att det är det vanliga, att det brukar vara för sent när man väl reagerar … men så fångade jag upp ett meddelande på mammans telefonsvarare. Jag menar, det verkade vara jävligt bråttom, men inte för sent, jag var tvungen att kolla hennes dator och …

– Fångade upp? avbryter Joona.

– Hon försökte ringa sin mamma i går morse, svarar den unge mannen och kliar sig stressat i det smutsiga håret.

– Penelope?

– Ja.

– Vad sa hon? frågar Saga snabbt.

– Det är inte bara Säpo som vet hur man avlyssnar telefoner, säger han med ett snett leende.

– Vad sa Penelope? upprepar Joona med höjd röst.

– Att hon är jagad, svarar Daniel Marklund sammanbitet.

– Vad sa hon exakt? frågar Joona.

Daniel ger Saga Bauer en kort blick och frågar sedan:

– Hur lång tid har vi på oss innan ni stormar våra lokaler?

Saga tittar på klockan:

– Mellan tre och fyra minuter, svarar hon.

– Då hinner ni lyssna på det här, säger Daniel Marklund, knappar in ett par snabba kommandon på den andra datorn och spelar sedan upp ett ljud.

Det susar i högtalaren och sedan klickar det till och svarsmeddelandet till Claudia Fernandez röstbrevlåda spelas upp. Tre korta toner hörs och sedan sprakar och hackar det kraftigt på grund av mycket dålig mottagning. Någonstans långt bortom störningarna hörs en svag röst. Det är en kvinna som talar, men orden är omöjliga att urskilja. Efter bara några sekunder hörs en man säga ”Skaffa ett jobb” och sedan klickar det till och blir tyst.

– Förlåt, mumlar Daniel. Jag måste lägga på några filter.

– Tiden går, mumlar Saga.

Han klickar på datorn, flyttar ett reglage, tittar på korsande ljudkurvor, ändrar några siffror och spelar sedan upp ljudupptagningen igen:

Du har kommit till Claudia – jag kan inte svara just nu, men om du lämnar ett meddelande så ringer jag upp så snart jag kan.

De tre tonerna låter annorlunda och sprakandet som tar över påminner nu om ett svagt, metalliskt klirrande.

Plötsligt hörs Penelope Fernandez röst tydligt:

– Mamma, jag behöver hjälp, jag är jagad av …

– Skaffa ett jobb, säger en man och sedan blir det tyst.

Saga Bauer tittar snabbt på klockan och säger att de måste gå. Daniel Marklund mumlar på skämt något om att han stannar på barrikaderna, men hans ögon är rädda.

– Vi kommer att slå till mycket hårt mot er. Lägg undan kniven, gör inget motstånd, ge upp direkt, inga häftiga rörelser, säger Saga snabbt innan hon och Joona lämnar det lilla kontoret.

Daniel Marklund sitter kvar på kontorsstolen, blickar efter dem, tar sedan bajonettkniven och slänger den i papperskorgen.

Joona och Saga lämnar Brigadens labyrintiska lokaler och kommer ut på Hornsgatan. Saga ansluter sig till Göran Stones civilklädda grupp som sitter på Nagham Fast Food och äter pommes frites under tystnad. Deras ögon är blanka och tomma i väntan på order från den operativa ledningen.

Två minuter senare rusar femton tungt utrustade säkerhetspoliser ut ur fyra svarta skåpbilar. Insatsstyrkan forcerar samtliga ingångar och tårgas sprider sig mellan rummen. Fem ungdomar, däribland Daniel Marklund, hittas sittande på golvet med händerna över huvudena. De förs hostande ut på gatan, med armarna bakom ryggen, låsta med handfängsel av plast.

Säkerhetspolisens beslag av vapen visade egentligen bara Brigadens låga militanta nivå: en gammal militärpistol av märket Colt, ett salongsgevär, ett krokigt hagelgevär, en kartong sluggpatroner, fyra knivar och två kaststjärnor.

I bilen längs Söder Mälarstrand tar Joona upp sin telefon, slår numret till chefen för Rikskriminalpolisen och efter två signaler svarar Carlos genom att trycka på högtalarknappen med en penna:

– Hur trivs du ute på Polishögskolan, Joona? frågar han.

– Jag är inte där.

– Jag vet det eftersom …

– Penelope Fernandez lever, avbryter Joona. Hon är jagad och flyr för sitt liv.

– Vem säger det?

– Hon talade in ett meddelande på sin mammas svarare.

Det blir tyst i telefon och sedan drar Carlos efter andan.

– Okej, hon lever, bra … Vad vet vi mer? Hon lever, men …

– Vi vet att hon levde för trettio timmar sedan när hon ringde, säger Joona. Och att någon jagar henne.

– Vem jagar henne?

– Hon hann inte säga det, men … är det samma man som jag träffade, då har vi fruktansvärt bråttom, säger Joona.

– Du tror att det handlar om en yrkesmördare?

– Jag är säker på att personen som angrep mig och Erixon är en professionell problemlösare, en grob.

– Grob?

– Det serbiska ordet för grav. De är dyra, jobbar i princip ensamma, men gör det man betalar för.

– Det här låter helt osannolikt.

– Jag har rätt, svarar Joona sammanbitet.

– Det säger du alltid, men om det verkligen rör sig om en yrkesmördare, så borde inte Penelope ha klarat sig så här länge… det har nästan gått två dygn, säger Carlos.

– Om hon lever så beror det på att problemlösaren prioriterar andra saker.

– Du tror fortfarande att han letar efter någonting?

– Ja, svarar Joona.

– Vad?

– Jag är inte säker, men kanske ett fotografi …

– Varför tror du det?

– Det är den bästa teori jag har just nu …

Joona redogör snabbt för böckerna som tagits ut ur bokhyllan, bilden med diktraden, Björns korta visit, handen mot magen, avtrycket på glasdörren, tejpbitarna och hörnet från fotografiet.

– Du tror att mördaren letade efter fotografiet som Björn redan hämtat?

– Jag tänker mig att han började med att söka igenom Björns lägenhet och när han inte hittade det han letade efter så hällde han ut bensin och ställde grannens strykjärn på full värme. Larmet till brandkåren kom klockan 11.05 och innan de fick kontroll över elden så var hela våningsplanet utbränt.

– Samma kväll mördar han Viola.

– Han förutsatte antagligen att Björn hade tagit med sig fotografiet på båten, så han spårade dem, gick ombord, dränkte Viola, letade igenom båten och planerade att sänka den när någonting fick honom att ändra sig, lämna skärgården, återvända till Stockholm och börja leta igenom Penelopes lägenhet …