Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Men du tror inte att han hittade fotografiet? frågar Carlos.

– Antingen har Björn med sig det eller så har han gömt det hemma hos någon vän eller i en förvaringsbox eller var som helst.

Det blir tyst i luren. Joona hör Carlos tunga andetag.

– Men om vi hittar fotografiet först, säger Carlos eftertänksamt. Då är allt det här säkerligen över.

– Ja, svarar Joona.

– För jag menar … om vi har sett fotografiet, om polisen har sett det, så är det knappast någon hemlighet längre, knappast någonting man dödar för.

– Jag hoppas att det är så lätt.

– Joona, jag … jag kan inte ta förundersökningen från Petter, men jag förutsätter …

– Att jag åker ut till Polishögskolan och föreläser, avbryter Joona.

– Det är allt jag behöver veta, skrattar Carlos.

På väg tillbaka till Kungsholmen lyssnar Joona av sin mobilsvarare och hör ett antal meddelanden från Erixon. Först förklarar han lugnt att han mycket väl kan jobba från sjukhuset, tretton minuter senare kräver han att få vara delaktig i arbetet och tjugosju minuter senare skriker han att han håller på att bli galen av att inte ha något att göra. Joona ringer upp honom, två signaler går fram och sedan hörs Erixons trötta röst mumla:

– Kvack …

– Är det för sent? frågar Joona. Har du redan blivit galen?

Erixon hickar bara till svar.

– Jag vet inte hur mycket du förstår, säger Joona. Men det är bråttom att komma vidare. Igår morse talade Penelope Fernandez in ett meddelande på sin mammas telefonsvarare.

– Igår? upprepar Erixon alert.

– Hon sa att hon var jagad.

– Är du på väg hit? frågar Erixon.

Joona hör Erixon andas genom näsan när han berättar att Penelope och Björn inte sov tillsammans på natten till fredagen. Hon hämtades av en taxi klockan 06.40 och kördes till tevehuset där hon skulle delta i en debatt. Bara någon minut efter det att taxin lämnat Sankt Paulsgatan gick Björn in i lägenheten. Joona berättar för Erixon om handavtrycket på glasdörren, tejpbitarna och det avrivna hörnet och förklarar att han för sin del är helt övertygad om att Björn hade stått och väntat på att Penelope skulle lämna sin lägenhet för att utan hennes vetskap kunna hämta fotografiet så fort som möjligt.

– Och jag tror att personen som angrep oss är en problemlösare och att han letade efter fotografiet när vi överraskade honom, fortsätter Joona.

– Kanske det, viskar Erixon.

– Han ville bara bort från lägenheten och prioriterade inte att döda oss, säger Joona.

– För då hade vi varit döda, svarar Erixon.

Det knastrar i telefonen och Erixon ber någon att lämna honom ifred. Joona hör en kvinna upprepa att det är tid för sjukgymnastik och hur Erixon väser att samtalet är privat.

– En slutsats vi kan dra är att problemlösaren inte har hittat fotografiet, fortsätter Joona. För om han hade hittat det på båten så skulle han inte ha letat hemma hos Penelope.

– Och hemma hos henne fanns det inte eftersom Björn redan hade tagit det.

– Jag tror att försöket att skapa en explosiv brand i lägenheten visar att problemlösaren inte vill komma i besittning av fotografiet, utan egentligen bara förstöra det.

– Men varför hängde det på vardagsrumsdörren hos Penelope Fernandez om det var så jävla viktigt? frågar Erixon.

– Jag kan tänka mig några anledningar, säger Joona. Det troligaste är att Björn och Penelope har tagit ett fotografi som bevisar någonting, men att de själva inte förstår allvaret.

– Just det, just det, säger Erixon ivrigt.

– För dem är fotografiet ingenting man borde hålla gömt, ingenting man mördar någon för.

– Men plötsligt ändrar sig Björn.

– Han har kanske fått reda på någonting, han förstår kanske att det är farligt och det är därför han tar det, säger Joona. Det är mycket vi inte vet, och det enda sättet att få några svar är nog genom hederligt polisarbete.

– Exakt, nästan skriker Erixon.

– Kan du få tag på alla telefonsamtal den senaste veckan, sms, kontoutdrag och så vidare? Kvitton, bussbiljetter, möten, aktiviteter, arbetstider …

– Ja, för fan.

– Nej, förresten, glöm att jag frågade.

– Glöm? Vad då glöm?

– Sjukgymnastiken, säger Joona leende. Du har tid för sjukgymnastik.

– Du skämtar mig aprillo? frågar Erixon med tillbakahållen upprördhet. Sjukgymnaster? Vad fan är det? Dold arbetslöshet?

– Fast du behöver vila upp dig, retas Joona. Det finns en annan tekniker som …

– Jag håller på att flippa ut av att bara sitta här.

– Du har varit sjukskriven i sex timmar.

– Jag klättrar på väggarna, klagar Erixon.

Joona kör österut mot Gustavsberg. En vit hund sitter helt stilla vid vägkanten och betraktar bilen lakoniskt. Joona tänker att han ska ringa Disa, men istället slår han numret till Anja.

– Jag behöver adressen till Claudia Fernandez.

– Mariagatan 5, säger hon omedelbart. Inte långt ifrån den gamla porslinsfabriken.

– Tack, svarar Joona.

Anja är kvar i luren.

– Jag väntar, säger hon med ett svävande tonfall.

– Vad väntar du på? frågar han mjukt.

– På att du ska säga att vi ska åka Silja Galaxy till Åbo, hyra ett litet hus med en vedeldad bastu vid vattnet.

– Det låter fint, säger Joona sakta.

Det är sommargrått väder, disigt och mycket kvavt när han parkerar bilen utanför Claudia Fernandez hus. Joona går ut ur bilen, känner den bittra lukten av buxbom och vinbärsbuskar, och står ett ögonblick helt stilla, bergtagen av ett minne. Ansiktet som trätt fram löses sakta upp när han ringer på dörren där en namnskylt från träslöjden visar de barnsligt inbrända bokstäverna Fernandez.

Klockan ringer melodiskt inne i huset. Han väntar. Efter ett tag hör han långsamma steg.

Claudia öppnar dörren med bekymrat ansikte. När hon får se Joona går hon baklänges in i hallen. En kappa lossnar från galgen och faller.

– Nej, viskar hon. Inte Penny …

– Claudia, det är ingen fara, säger han hastigt.

Hon orkar inte stå utan sjunker ner på golvet bland skorna under de hängande kläderna, andas som ett skrämt djur.

– Vad är det som hänt? frågar hon med rädd röst.

– Vi vet nästan ingenting, men igår morse försökte Penelope ringa dig.

– Hon lever, säger Claudia.

– Ja, det gör hon, svarar Joona.

– Tack gode Gud, viskar hon. Tack gode Gud …

– Vi har fångat upp ett meddelande på din telefonsvarare.

– På min … Nej, säger hon och reser sig upp.

– Det är så mycket störningar att man behöver specialutrustning för att höra hennes röst, förklarar Joona.

– Det enda … det är en man som säger åt mig att skaffa mig ett jobb.

– Ja, det är det, säger Joona. Penelope pratar innan, men det hörs inte …

– Vad säger hon?

– Hon säger att hon behöver hjälp. Sjöpolisen är på väg att organisera en skallgångskedja.

– Men spåra telefonen, det går väl att …

– Claudia, säger Joona lugnt. Jag behöver ställa några frågor till dig.

– Vad då för frågor?

– Ska vi sätta oss?

De går genom hallen och in i köket.

– Joona Linna, får jag fråga dig en sak?

– Fråga mig, men jag vet inte om jag kan svara.

Claudia Fernandez ställer fram varsin kaffekopp. Hennes hand skakar lätt. Hon sätter sig mitt emot honom och ser sedan länge på honom.

– Du har familj, eller hur? frågar hon.

Det blir tyst i det ljusa, gula köket.