Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Här har vi det, säger han.

Joona och Erixon stirrar på skärmen.

– Ge mig en sekund … Det är inte helt lätt, kommer bara i små, små bitar och fragment …

Han skuggar skärmen med handen och väntar. Sakta framträder bokstäver och brottstycken av grafik från internet.

– Titta, nu öppnas dörren långsamt … nu ska vi se vad Björn Almskog gjorde på den här datorn.

Erixon har bromsat rullstolen och lutar sig långt fram för att kunna se på skärmen.

– Det är för fan bara några streck, säger han.

– Kolla i hörnet.

Längst ner till höger på skärmen syns en liten färgglad flagga.

– Han har använt Windows, säger Erixon. Mycket originellt i …

– Hotmail, säger Joona.

– Inloggning, svarar Johan Jönson.

– Nu börjar det bli intressant, säger Erixon.

– Kan du se namnet? frågar Joona.

– Det fungerar inte så … det går bara att förflytta sig i tiden, svarar Johan Jönson och scrollar nedåt.

– Vad var det där? pekar Joona.

– Vi är inne i mappen för skickade brev, svarar han.

– Har han skickat någonting? frågar Joona med spänd röst.

Över skärmen finns sönderbrutna fragment med reklam för billiga resor till Milano, New Yk, Lo dn, P ris. Och längst ner i hörnet syns en ljusgrå liten siffra, ett klockslag: 07.44.42 PM.

– Här har vi någonting, säger Johan Jönson.

På hans datorskärm syns nu fragmentet:

tt j g kontakt ed

– Kontaktannons, flinar Erixon. Det funkar aldrig, jag har själv …

Han tystnar tvärt. Johan Jönson scrollar försiktigt förbi obegripliga spillror av grafik och tvärstannar sedan. Han flyttar sig bort från datorn med ett stort leende.

Joona tar hans plats, kisar mot solljuset och läser det som står mitt på skärmen:

Carl Palmcr

ck f grafi . tt jag kontakt med i

Joona känner hur de små hårstråna i nacken reser sig. Rysningen pilar ut över armarna och nedför ryggen. Palmcrona, tänker han gång på gång medan han skriver ner fragmenten som de ser ut på datorskärmen, stryker sig sedan över håret och går bort till fönstret. Han försöker tänka klart och andas lugnt. Ett stick från ett lätt migränanfall passerar. Erixon stirrar fortfarande på skärmen och svär gång på gång för sig själv.

– Är du säker på att Björn Almskog har skrivit det här? frågar Joona.

– Utan tvekan, svarar Johan Jönson.

– Helt säker?

– Om det var han som satt vid datorn vid den här tiden så är det hans brev.

– Då är det hans brev, bekräftar Joona med tankarna redan på annat håll.

– Hus i helvete, viskar Erixon.

Johan Jönson betraktar de spridda fragmenten från adressfältet ”crona@isp.se” och dricker Fanta direkt ur termosen. Erixon lutar sig bakåt i rullstolen och sluter ögonen en stund.

– Palmcrona, säger Joona med inåtvänd och koncentrerad röst.

– Det här är för fan inte klokt, säger Erixon. Vad i helvete har Carl Palmcrona med det här att göra?

Joona går mot dörren, uppfylld av tankar. Han säger ingenting när han tar trapporna ned från andaktsrummet, lämnar sjukhusbyggnaden och de båda kollegorna. Han fortsätter bara över parkeringen, går med stora steg i det starka solskenet i riktning mot sin svarta bil.

Joona Linna går snabbt genom korridoren mot rikskriminalchefens rum för att berätta om Björn Almskogs mejl till Carl Palmcrona. Till hans förvåning är dörren vidöppen. Carlos Eliasson tittar ut genom fönstret och sätter sig sedan bakom skrivbordet igen.

– Hon står kvar, säger han.

– Vem?

– Flickornas mamma.

– Claudia? frågar Joona och går fram till fönstret.

– Hon har stått där i en timme nu.

Joona tittar ut, men kan inte se henne. En pappa i mörkblå kostym går med kungakrona på huvudet tillsammans med en flicka klädd i en rosa prinsessklänning.

Men sedan, nästan mitt emot den stora porten till Rikspolisstyrelsen, ser han en hopsjunken kvinna bredvid en smutsig Mazda pickup. Det är Claudia Fernandez. Hon står bara helt stilla, med blicken in mot polishusets foajé.

– Jag gick ut och frågade om hon väntade på någon speciell, jag tänkte att du hade glömt bort att ni skulle träffas …

– Nej, säger Joona lågt.

– Hon sa att hon väntade på sin dotter, Penelope.

– Carlos, vi måste prata …

Innan Joona hinner berätta om Björn Almskogs mejl knackar det lätt på dörren och Verner Zandén, chef för Säpos avdelning för säkerhetsåtgärder, kommer in.

– Angenämt, säger den långe mannen och skakar hand med Carlos.

– Välkommen.

Verner hälsar på Joona och blickar sedan runt i rummet och bakom sin rygg.

– Vart fan tog Saga vägen? frågar han med sin basröst.

Hon kommer långsamt in genom dörren. Hennes späda, ljusa gestalt tycks nästan återspegla det silvriga skimret från akvariet.

– Jag märkte inte att du blev efter, ler han.

Carlos vänder sig till Saga, men verkar inte riktigt veta vad han ska göra, om det är olämpligt att skaka hand med en älva eller inte. Han väljer att ta ett steg bakåt och slå ut med armen i en inbjudande gest.

– Stig på i stugan, säger han med en konstig gällhet i rösten.

– Tack, svarar hon.

– Du har redan träffat Joona Linna.

Saga står där med sitt glänsande, midjelånga hår, men ögonen är hårda, käkarna sammanbitet slutna. Det skarpa ärret som går genom ena ögonbrynet glimmar kalkvitt i ansiktet.

– Känn er som hemma, ropar Carlos och lyckas nästan låta gemytlig.

Saga sätter sig stelt i stolen bredvid Joona. Carlos lägger fram ett glansigt pappershäfte på bordet med rubriken ”Strategier för samarbetande enheter”. Verner räcker skämtsamt upp handen som en skolpojke innan hans djupa röst hörs i rummet:

– Formellt sett så ligger ju hela undersökningen på Säpos bord, säger han. Men utan rikskrim och Joona Linna så hade vi inte haft något genombrott i den här utredningen.

Verner pekar på pappershäftet och Saga Bauers ansikte blir knallrött.

– Vi har kanske inte direkt ett genombrott, mumlar hon.

– Va? frågar Verner högt.

– Joona har bara hittat ett handavtryck och resterna från ett fotografi.

– Och du fick … tillsammans med honom fick du fram informationen om att Penelope Fernandez lever och är jagad. Jag säger inte att det bara var hans förtjänst, men …

– Det här är ju helt jävla sjukt, skriker Saga och rafsar ner alla papper på golvet. Hur fan kan ni sitta och berömma honom, han fick ju för fan inte vara där, han fick inte ens veta att Daniel Marklund var …

– Men nu gjorde han det, avbryter Verner.

– Det är för helvete helt jävla hemligstämplat material, fortsätter hon med hög röst.

– Saga, säger Verner strängt. Du skulle inte heller vara där!

– Nej, men annars hade allt …

Hon tystnar tvärt.

– Kan vi fortsätta samtalet nu? frågar Verner.

Hon ser på sin chef en stund innan hon vänder sig till Carlos och säger:

– Förlåt, jag är ledsen för att jag blev arg.

Hon böjer sig ner och börjar plocka upp de nerrivna papperen från golvet. Hennes panna är full av ilskna, röda prickar. Carlos ber henne att låta dem ligga, men Saga plockar upp alla, ordnar dem och lägger dem på bordet igen.

– Jag är hemskt ledsen, upprepar hon.

Carlos harklar sig och vänder sig sedan försiktigt till henne:

– Vi hoppas ändå att Joona Linnas insats, eller vad man nu kallar det för, ska göra att ni vill släppa in honom i utredningen, säger han.

– Men allvarligt talat, säger Saga till sin chef. Jag vill inte vara negativ, men jag fattar inte varför vi ska släppa in Joona i vår utredning, vi behöver inte honom. Ni pratar om genombrott, men jag tycker inte …