Lars Kepler - Paganinikontraktet

Joona fyller i de sista klockslagen på papperet, flyttar undan det och betraktar förmiddagens schema.

– Björn har bråttom att hämta fotografiet, säger han. Men han vill inte träffa Penelope på morgonen, så han väntar tills hon försvunnit i taxin, rusar sedan in, tar fotografiet från glasdörren, lämnar lägenheten och åker till Pressbyrån på T-centralen.

– Jag vill titta på bevakningskamerornas inspelningar.

– Efter Pressbyrån går Björn till ett internetcafé i närheten, fortsätter Erixon. Han stannar ungefär en halvtimme och sedan åker …

– Där har vi det, avbryter Joona och börjar gå mot dörren.

– Va?

– Både Penelope och Björn har uppkoppling hemma.

– Så varför ett internetcafé? frågar Erixon.

– Jag åker dit, säger Joona och lämnar rummet.

Kriminalkommissarie Joona Linna svänger in på Vattugatan från Brunkebergstorg bakom Stadsteatern, stannar och lämnar bilen, skyndar in genom en anonym metallport och fortsätter med stora steg nedför en sluttande betonggång.

Det är mycket lugnt på Dreambow internetcafé. Golvet är nyskurat, en doft av citron och plast ligger i lokalen. Blanka plexiglasstolar står vid små datorbord. Det enda som rör sig är skärmsläckarnas långsamma mönster.

En mullig man med spetsigt, svart skägg lutar sig mot en hög disk och läppjar kaffe ur en stor mugg som det står ”Lennart betyder lejon” på. Jeansen är säckiga och skosnöret hänger löst kring hans ena Reebok.

– Jag behöver en dator, säger Joona redan innan han hunnit fram.

– Ställ dig sist i kön, skojar mannen och gör en svepande gest över de tomma platserna i lokalen.

– En särskild dator, fortsätter Joona och hans ögon glänser till. En vän till mig var här i fredags och jag vill ha samma dator som han använde.

– Jag vet inte om jag kan lämna ut …

Han tystnar när Joona går ner på ena knäet och knyter hans sko.

– Det är viktigt.

– Jag kollar registret för fredagen, säger mannen medan små, röda fläckar börjar blossa på kinderna. Vad heter han?

– Björn Almskog, svarar Joona och reser sig.

– Det var nummer fem, nere i hörnet, säger han. Jag behöver kika på din legitimation.

Joona ger mannen sin polislegitimation och mannen ser förvirrad ut när han skriver av namn och personnummer i liggaren.

– Du kan börja surfa.

– Tack, säger Joona vänligt och går till datorn.

Han tar upp mobiltelefonen och ringer Johan Jönson, en ung kille på rikskrims avdelning för IT-relaterad brottslighet.

– Vänta lite, hörs en kraxig, halvkvävd röst. Jag har svalt en pappersbit, en trasig pappersnäsduk, jag snöt mig och drog samtidigt in luft för att nysa … nej, jag orkar inte förklara. Vem pratar jag med förresten?

– Joona Linna, kommissarie på rikskrim.

– Å fan, hej Joona, vad kul!

– Du låter redan lite bättre, säger Joona.

– Ja, nu är den nere.

– Jag behöver se vad en kille gjorde med en dator i fredags.

– Say no more!

– Jag har bråttom, jag sitter på ett internetcafé.

– Och har tillgång till själva datorn?

– Den står framför mig.

– Det förenklar saken. Prova att gå in på historik, den är säkert raderad, för man brukar återställa datorerna efter varje användare, men allting brukar finnas kvar på hårddisken, det är bara att … eller egentligen, det allra bästa och snabbaste sättet är förstås att plocka med burken och gå igenom hårddisken via ett program som jag har designat för …

– Möt mig om en kvart i andaktsrummet på Sankt Görans sjukhus, säger Joona och kopplar ur datorn, tar den under armen och börjar gå mot ytterdörren.

Mannen med kaffekoppen tittar häpet på honom och försöker ställa sig i vägen.

– Datorn får inte lämna …

– Den är arresterad, säger Joona vänligt.

– Ja, men vad är den misstänkt för?

Mannen blir stående och tittar på honom med bleka kinder. Joona vinkar med sin fria hand och går ut i solljuset.

Parkeringsplatsen framför Sankt Görans sjukhus är varm och det är fruktansvärt kvavt i luften.

Inne i andaktsrummet manövrerar Erixon sin rullstol. Han har upprättat en fungerande basstation och det ringer oavbrutet i tre olika telefoner.

Joona kommer in med datorn i famnen och placerar den på en stol. I en liten soffa sitter redan Johan Jönson. Han är tjugofem år, klädd i en svart, illasittande träningsoverall. Huvudet är rakat, ögonbrynen täta och växer ihop över näsroten. Han reser sig, går fram till Joona, ser på honom med en skygg blick, skakar hand och kränger av sig sin röda datorväska från ryggen.

– Ei saa peittää, säger han och plockar fram en tunn dator.

Erixon häller upp Fanta ur en termos i små bräckliga muggar av oblekt papper.

– Jag brukar lägga in hårddisken i frysen några timmar om den vobblar, säger Johan. Och bara koppla in en ATA/SATA-kontakt. Alla jobbar olika, jag menar, jag har en polare på Ibas, som håller på med RDR, och han träffar inte ens klienterna, han kör bara hela skiten över en krypterad telefonlinje. Det brukar rädda det mesta, men jag vill inte ha det mesta, jag vill allt, det är min grej, varenda smula och då behöver man ett program som heter Hangar 18 …

Han kastar huvudet bakåt och låtsas skratta som en galen vetenskapsman.

– Moahahaha… Jag har själv skapat det, fortsätter han. Det fungerar som en digital dammsugare, det hämtar hem precis allt och strukturerar det efter klockan, ner till mikrosekunder.

Han sätter sig på altarringen och kopplar ihop datorerna. Det knäpper svagt i hans dator. I ett rasande tempo skriver han sedan in en massa kommandon, läser på skärmen, scrollar nedåt, läser och skriver in nya kommandon.

– Tar det lång tid? frågar Joona efter ett tag.

– Jag vet inte, mumlar Johan Jönson. Inte mer än en månad.

Han svär tyst för sig själv, skriver in ett nytt kommando och betraktar de förbiflimrande siffrorna.

– Jag skojar, säger han sedan.

– Det förstod jag, svarar Joona tålmodigt.

– Inom en kvart vet vi hur mycket som går att rädda, säger Jönson och tittar på papperslappen där Joona skrivit ner datum och klockslag för Björn Almskogs besök på internetcaféet.

– Historiken verkar raderad i omgångar, vilket är lite jobbigt …

Fragment av gammal grafik passerar över den solsuddiga skärmen. Johan Jönson lägger frånvarande in snus under läppen, torkar av handen på byxorna och väntar med en halv blick mot skärmen.

– Här var det städat och fint, säger han släpigt. Men det går inte att radera någonting, det finns inga hemligheter … för Hangar 18 hittar rum som inte ens existerar.

Det börjar plötsligt pipa i hans dator och han skriver in något, läser igenom en lång tabell med siffror. Han skriver något mer och signalen upphör tvärt.

– Vad händer? frågar Joona.

– Inte mycket, säger Johan Jönson. Det är bara lite segt med alla moderna brandväggar, sandboxar och fejkade virusskydd … Det är ett underverk att datorn överhuvudtaget fungerar med alla preventivmedel på en gång.

Han skakar på huvudet och slickar bort en flinga snus från överläppen.

– Jag har aldrig någonsin haft ett enda virusprogram och … Håll käften nu, avbryter han plötsligt sin egen svada.

Joona kommer närmare, tittar över hans axel.

– Vad har vi här, viskar Jönson sjungande. Vad har vi här?

Han lutar sig bakåt och gnider sig i nacken, skriver sedan något med ena handen, trycker på Enter och ler för sig själv.