Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Snälla, viskar han och skakar på huvudet.

Joona ser den rykande cigarren som kvinnan håller i sin hängande hand. Plötsligt går hon fram till mannen, trycker glöden mot tatueringen i hans panna så att han skriker rakt ut. Den tjocka magen och de hängande brösten darrar. Han kissar på sig, en mörk fläck sprider sig på de blå kalsongerna och urinen rinner nedför hans nakna ben.

Joona har dragit fram sin pistol, han närmar sig glipan i den tjocka skyddsplasten och försöker samtidigt förstå om det befinner sig fler personer i rummet. Han kan inte urskilja någon annan och öppnar munnen för att ropa, men ser plötsligt sin pistol falla mot golvet.

Den klirrar mot den nakna betongen och blir liggande intill plastskynket. Han tittar frågande på sin egen hand, ser hur den darrar och i nästa sekund kommer den stora smärtan. Joonas syn försvinner, han känner en tung, brytande rörelse innanför pannan. Han kan inte hålla tillbaka ett stönande och tvingas ta stöd mot väggen med ena handen, han känner att han håller på att förlora medvetandet men hör samtidigt rösterna från personerna bakom plasten.

– Åt helvete med det, skriker kvinnan med cigarren. Säg bara vad fan du gjorde?

– Jag minns inte, gråter nynazisten.

– Vad gjorde du?

– Jag var taskig mot en kille.

– Säg exakt!

– Jag brände honom i ögat.

– Med en cigarett, säger hon. En tioårig kille …

– Ja, men jag …

– Varför? Vad hade han gjort?

– Vi följde efter honom från synagogan och ner till …

Joona märker inte att han river ner en tung brandsläckare från väggen. Han förlorar sin känsla av tid. Hela platsen sveps bort. Allt som existerar är smärtan inne i huvudet och en hög, ringande ton i öronen.

Joona lutar sig mot väggen, blinkar för att få tillbaka sin syn och märker att någon är framme hos honom, har kommit efter honom från rummet med de nakna ungdomarna. Han känner handen på ryggen och anar ett ansikte genom de svarta slöjorna av smärta.

– Vad har hänt? frågar Saga Bauer lågt. Är du skadad?

Han försöker skaka på huvudet men har för ont för att tala. Det känns som om en krok dras rakt igenom huden, kraniet, hjärnbarken och den trögflytande hjärnvätskan.

Joona går ned på knä.

– Du måste ut härifrån, säger hon.

Han känner hur Saga lyfter upp hans ansikte, men han kan inte se något. Hela hans kropp är täckt av svettpärlor, han känner svetten rinna från armhålorna, nacken och ryggen, känner svetten i sitt ansikte, i hårfästet och pannan.

Saga trevar i hans kläder, hon utgår från att det är ett epileptiskt anfall och söker efter någon form av medicin i hans fickor. Han anar hur hon tar hans plånbok och letar efter märket med ljuslågan som är symbolen för de epilepsisjuka.

Efter ett tag släpper smärtan, Joona fuktar munnen med tungan och tittar upp. Hans käkar spänner hårt och hela kroppen värker av migränattacken.

– Ni får inte komma ännu, viskar han. Jag måste …

– Vad fan hände?

– Ingenting, svarar Joona och tar pistolen från golvet.

Han reser sig och går så fort han kan förbi de hängande plastlamellerna och in i rummet. Det är tomt. En nödutgångsskylt lyser på andra väggen. Saga kommer efter honom och ger honom en frågande blick. Joona öppnar nödutgången och ser en brant halvtrappa upp till en ståldörr mot gatan.

– Perkele, mumlar han.

– Prata med mig, säger Saga argt.

Joona håller alltid den direkta orsaken till sjukdomen ifrån sig, han vägrar tänka på det som hände för så många år sedan, det som gjorde att hans hjärna ibland börjar pulsera av en smärta som under någon minut slår ut honom närmast fullständigt. Det rör sig enligt hans läkare om en extrem form av fysiskt orsakad migrän.

Det enda som visat sig hjälpa är det förebyggande epilepsiläkemedlet Topiramat. Joona är egentligen tvungen att ta medicinen kontinuerligt, men när han behöver jobba och tänka klart så vägrar han eftersom den gör honom trött, eftersom det känns som om den trubbar av den absoluta skärpan i hans tankar. Han vet att det är ett vågspel, att han för det mesta kan klara sig utan medicinen i veckor utan att få något anfall av migrän, men att han också, som nu, kan drabbas bara efter några få dagars uppehåll.

– De torterade en kille, en nynazist tror jag, men …

– Torterade?

– Ja, med en cigarr, svarar han och börjar gå tillbaka genom gången.

– Vad hände?

– Jag kunde inte …

– Men snälla du, avbryter hon samlat. Du borde kanske inte, jag menar … jobba operativt, om du är sjuk.

Hon stryker sig över ansiktet.

– Vilket jävla skit, viskar hon.

Joona fortsätter mot rummet med clownlampan och hör Saga följa efter.

– Vad fan gör du här överhuvudtaget? frågar hon bakom honom. Säpos insatsgrupper går in i lokalerna när som helst. Ser de att du är beväpnad så skjuter de, det vet du, det kommer att vara mörkt, det kommer att vara tårgas och …

– Jag måste prata med Daniel Marklund, avbryter Joona.

– Du borde inte ens känna till honom, säger hon och följer med honom uppför spiraltrappan. Vem har berättat det här?

Joona börjar gå genom en av gångarna, men stannar när han märker att Saga gör en gest, hon pekar ut en annan väg. Han följer efter henne, ser att hon börjar springa, han drar upp sin pistol, rundar ett hörn och hör henne ropa något.

Saga har stannat i dörröppningen till ett rum med fem datorer. I ena hörnet står en ung man med skägg och smutsigt hår. Det är Daniel Marklund. Hans läppar är fuktiga och nervösa. I handen håller han en rysk bajonettkniv.

– Vi är poliser och vi ber dig att lägga ifrån dig kniven, säger hon lugnt och visar upp sin legitimation.

Den unge mannen skakar på huvudet och rör kniven i luften framför sig, vänder bladet snabbt i olika vinklar.

– Vi behöver bara prata med dig, säger Joona och hölstrar pistolen igen.

– Prata då, säger Daniel med spänd röst.

Joona går fram till honom och möter hans stressade blick. Han låtsas inte om kniven som sträcks fram, bladet som söker i luften mot honom, den slipade spetsen.

– Daniel, du är inte så duktig på det där, säger Joona leende.

Han känner tydligt doften av vapenfett från den blanka klingan. Daniel Marklund cirklar snabbare med bajonettkniven och blicken är koncentrerad när han svarar:

– Det är inte bara finnar som är bra på …

Joona gör ett snabbt utfall, får tag i den unge mannens handled, vrider loss kniven med en mjuk rörelse och lägger den tungt på skrivbordet.

Det blir tyst, de ser på varandra och sedan rycker Daniel Marklund på axlarna.

– Jag håller mest på med IT, säger han ursäktande.

– Vi kommer snart att bli avbrutna, säger Joona. Berätta bara vad du gjorde hemma hos Penelope Fernandez.

– Hälsade på.

– Daniel, säger Joona mörkt. Det blir garanterat en fängelsedom för det här med kniven, men jag har viktigare saker för mig än att ta in dig och därför ger jag dig en möjlighet att spara lite tid åt mig.

– Hör Penelope till Brigaden? frågar Saga snabbt.

– Penelope Fernandez? ler Daniel Marklund. Hon är uttalad motståndare.

– Så vad har ni med henne att göra? undrar Joona.

– Vad menar du med att hon är motståndare? frågar Saga. Är det en maktkamp mellan …

– Vet inte Säpo någonting? frågar Daniel med ett trött leende. Penelope Fernandez är total pacifist, hon är övertygad demokrat. Så hon gillar inte våra metoder … men vi gillar henne.