Johannes Alfthan - Molnbilder

Die Sehnsucht und der Träume Wehen
Sie sind der weichen Seele süss,
Doch edler ist ein starkes Streben
Und macht den schönen Traum gewiss.

Ej den tviflandes dystra löje,
Ej den sörjandes klagoljud,
Ej den döendes sista suckar
Till en mild och barmhertig Gud;
Icke detta jag nu besjunger,
Nu besjunger jag menskans brud.

Nu besjunger jag hennes ögon,
Ljufligt tolkande hjertats glöd,
Nu besjunger jag kindens fägring.
Frisk och liflig och rosenröd;
O, för henne ger allting vika
Sorg och tvifvel och dyster död.

Kom, du tviflande fräcka sälle,
Kyligt löje uppå din mund;
Kom och se genom dessa ögon
Ned i oskuldens hjertegrund,
Se, och högt skall du då förnimma
Lifvets värde i samma stund.

Kom dn bleka, du sorgsna broder,
Vederqvick dina ömma sår,
Vederqvick dina sjuka ögon
Här, vid glansen af denna vår;
Se, ja, se i de milda ögon,
Och din smärta i doft förgår.

Du, o döende broder, hvilken
Svårt försakar på lifvets färd.
Bida stilla – jag sakta leder
Bruden fram till din hufvudgärd.
Ljuft omstrålad af hennes blickar
Börjar gladt du din himlafärd.

Ljuft det blifver för dig, i himlen
Tälja sagan om denna brud.
Glädje lyser i englars ögon
Wid den sagan om henne – Gud
Ler åt menskan, att menskans ande
Lycklig funnit en sådan brud.

Nämn dess namn för Guds hvita englar,
Säg att sången är jordens skatt,
Säg att sången på sina vingar
Höjer jorden ur dyster natt.
Säg att menskorna vid dess toner
Blifva vackra och leka gladt.

Tälj för englarne i Guds rike,
Hur vi sjunga, vi små också;
Att, fast dömda till grusets lagar,
Ljuft vi älska vår jord ändå.
Säg att bröderna här med sången
Andens blommor i lifvet så.

Det var en mörk Oktobernatt
Derute stormen gick,
Vid fenstret Italine stod
Med skum och sorgsen blick.
Hon såg dit ut i regn och vin
Så kall om panna, blek om kind.

Dess läppar skälfde som till bön,
De rosenröda två,
Och barmen blyg, och underskön,
Sågs högt i vågor gå.
Hvad sörjde hennes veka själ,
Hvad sörjde Italine väl?

Då bröt ur natten fram ett ljus
Ur natten mörk och kall,
Och genom stormens vilda brus
Och genom regnets svall,
Det trängde dit, der tärnan stod.
Det var en stjerna, blid och god.

Och vänligt föll dess vackra sken
På Italines kind.
Hon var i natten ej allen,
Allen med storm och vind.
En himlasyster hört dess bön,
En liten stjerna underskön.

Jag bringar dig en helsning varm,
Jag hört den, der jag gick.
Den kom utur en dödmans barm,
Utur en brusten blick:
Det var din älskling som jag såg,
Högt höjd på hafvets vreda våg.

Han såg mig och han ropte matt:
O hulda himlavän,
Framför till henne, du, i natt
Min sista helsning än!
Och vågen skjönk, han skjönk med den
I dödens famn din trogna vän.

Och stjernan log sitt löje klart
Till tröst for systerns ve;
Det blef så tyst, så underbart,
Och stormen tystnade;
Och molnen svunno. Himlens ljus,
De logo ned på jordens grus.

Hvem såg i natten flickans bild,
Liftom och utan ljud,
Så undergifven och så mild,
En enka såsom brud?
Ett löje sågs blott skyggt och matt,
Och stjernan nickade: Godnatt.

O, kunde jag mig smyga
Intill ditt läger nu,
Och se dig vackert hvila
I drömmens sköte ljuf.

Jag ville flägta myggan
Ifrån din friska kind,
Jag ville öppna fenstret
För doftrik morgonvind.

Din barm är lugn och ljuflig
En drömomgjuten vår. —
Säg, hvilka drömmar tecknat
Der sina blomsterspår?

O, drömmer du om rosors
Om liljors klara kalk?
O, drömmer du om annat
Kanske, du lilla skalk?

Du är väl ej en skönhet
Ur någon lång roman.
Den vackraste ej heller
Uti den lilla sta'n.

Men – hvad ej många äga,
Det har du qvar ännu
Ikring ditt anlet gjutet,
Din barndomsfrid, så ljuf.

En sällan skådad värme
I hvarje drag och min,
Och tusen ömma löften
På läpparnes rubin.

Jag vill en stund här sitta
Och läska godt min själ;
Som vandraren i öknen
Gör vid oasen väl.

Oas i lifvets öken,
Hur' har jag träffat dig!
O ljus i lifvets töcken,
Hur' teddes du för mig?

Det fins en vacker saga
Om genier och ler,
Men menskorne, som mognat.
Tro ej den sagan mer.

Jag vet ochså, att feer
Ej kunna likna dig;
Det är en mensklig glädje
Som du har väckt hos mig.

En vida högre glädje
Än någon mystisk fe,
Fast än så ljuf och älsklig
Och magiskt lockande.

Fast än så ljuf och älsklig
Förmådde skänka mig,
Ty sagans alla feer
De blekna dock för dig.

Öfver qvällens vågor,
Domnande alltren,
Styrde jag min kosa
Fram i qvällens sken.

Vågens lekar domna,
Vinden tynar af.
Och det blir så stilla
Öfver land och haf.

Blida stjernor vakna
Opp till lif och glans.
Millioner verldar
Ställa sig till dans.

Le emot hvarandra
Blicka, ack! så godt.
Nicka – just som hade
De hvarann förstått.

O, de vilja mötas
I en kärlekskyss,
Men den bleka månen
Väktarn står och lyss.

Onämnbara känslor
Lifva stjernans barm,
Skenet är så kyligt,
Men dess själ är varm.

Vackert är ditt öga,
Himlasyster der,
Lilla vackra stjerna,
Jag har dig så kär!

Se, din gång är bunden
Utaf ödets lag,
O, men jag är menska
Fri och stolt är jag.

Se, min ande inga
Hand och bojor tål,
Fri och stolt den sväfvar
Till sitt djerfva mål.

Solar, månar, stjernor
Följa Guds behag,
Menskan blott, den store,
Är sin egen lag.

Dansen, blida stjernor,
Edert långa lif,
Dansen der till menskans
Glada tidsfördrif.

Jag vill älska eder,
Vackra stjernor der,
Jag, er store broder,
Som en menska är.

Då blef natten dyster,
Stjernans skimmer dog,
Och en väldig åska
Sig tillsammans drog

Vågen börjar brusa,
Båten vräktes lätt;
Och den store menskan
Undslapp jemnt och nätt.