Johannes Alfthan - Molnbilder

O kom, o kom, jag vill gråta,
Allena kan jag det ej.
O kom och lär mig att gråta;
Ljuft blir det att gråta med dej.

O kom, kom ljuft för att bannas
Få mig för min falska köld
Mot verldens och menskans hårdhet,
Min svårt förvärfvade sköld.

Kom, skalkas med mig i tårar,
Då blir jag mig åter lik,
Då dofta mig känslans vårar,
Då blir jag igen så rik.

Då tar jag min glömda lyra
Och stämmer den opp igen.
Så narra vi lifvet åter
Att stråla i glans, min vän.

O frukta ej, Italine,
Än är jag förlorad ej,
Än älskar jag doft och blommor
Och sång och lekar och dej.

Rosomgjutna glänste vikens vågor,
Vestern stod i aftonsolens lågor,
Böljan gick sin stilla aftonfärd;
Himmelsk frid låg öfver land och vatten.
Och den tysta, svala sommarnatten
Svepte ljusrödt flor omkring vår verld.

Höga fjellar sågos stranden vakta,
Nattens flägtar susade så sagta,
Allt var aning, salig frid och dröm.
Den som njutit af en bild, lik denna,
Glömmer aldrig, slutar aldrig känna
Verkningar deraf i lifvets ström.

Satt i qvällens sista afskedsljusning
Än en ungmor uppå strand; med tjusning
Såg hon ned till barnet, i sin arm,
Satt och såg – daggperlor lika runno
Tvenne tårar ned på kind, och svunno
Ljuft bland liljorna på hennes barm.

Kärlek strålade i hennes öga,
Trofast, hoppfull såg hon mot det höga,
Och hon höjde rösten, len och klar;

Ljuf den ljöd i svala sommarnatten,
Tysta lyssnade då land och vatten.
Sången klingade så underbar.

Den var öm, som hade qvällens lågor,
Blommans dofter eller vikens vågor
Sjungit der sitt veka väsens sång;
Den var ofta lik en blixt i natten,
Lik en brytning utaf forssens vatten
Då det söker sig till hafvet gång.

Lifvets rosor äro rosor,
Doftande en liten stund,
Menskoandens bästa rosor
Dofta blott i hjertats grund.

Dofte dig ej lifvets rosor,
Dofte andens rosor dig!
Bättre än en fljgtig lycka
Är en törnig lefnads stig.

Saligt följe dig, min lilla,
Doftet af din moders ord,
Lyssna! hvad jag ypperst nämner,
Ypperst här uppå vår jord.

Icke lyckans lätta håfvor,
Icke rikedom och makt;
Blott den svages hjerta tjusat
Utaf ytans bjerta prakt.

Icke frid åt dig jag önskar,
Menskans lott är icke frid;
Lyssna! hvad din mor dig önskar,
Önskar dig en bister strid.

Önskar mod och kraft och trohet,
Önskar evig längtans brand,
Önskar i ditt unga bjerta
Kärlek till ditt fosterland.

Blott vid Fosterlandets fana
Vinnes lifvets höga mål,
Barn! så gifve lifvets skiften
Dig en vilja, fast som stål.