Johannes Alfthan - Molnbilder

En ädel broder mera
I andens stora strid,
Som gerna vill förblöda
För mensklighetens frid.

Jag stod på strand, der bröto
Sig fjordens vågor matt,
Det var i Juli månad,
En molnfri nordisk natt.

Vid veka minnen dröjde
Min själ – vid hjertats vår.
Nu gingo mina känslor
I fallna blommors spår.

Hvem har de blommor brutit,
Som lifvets vår mig gaf?
Hvem har derinne bäddat
För lifvets fröjd en graf?

Hvems lia mejat neder
Min vackra blomsterkrans?
Hvem sände moln och skuggor
Uppå min himmels glans?

Hvem var så fräck, så hjertlös,
Att härja detta hem
För kärleken och friden
Och hoppet – hvem, o hvem?

Så sporde i mitt hjerta
En dyster saknads röst,
Och mörka tvifvel sänktes
Vid frågan i mitt bröst.

Så gingo mina känslor
Sin vilda, dystra gång;
Men till mitt öra nådde
En ljuf, harmonisk sång.

Sjöng vågen eller vinden,
Sjöng englars ljusa chor?
O, eller sjöngo menskor
Väl till en fallen bror?

O menniska, som sörjer
Ditt hjertas fallna vår,
O menniska, som intet
Af lifvets gång förstår!

Se, dina blommor glödde
I lifvets morgonstund,
Då, allt var lent och ljufligt
I hjertats djupa grund.

Då ännu vemodstårar
Som dagg bestänkte dem,
O då, då kunde blommor
Än gro i hjertats hem.

Väl har sen dess ren lifvet
Gått fram med tio år,
Men hvarför fåfängt sörja
I fallna minnens spår?

I solens brand, den ljusa,
Förkolnade din krans,
Ditt morgonlif gaf vika
För dagens högre glans.

O, låt ej tviflets skuggor
Fördunkla denna dag.
Än andas ju ditt väsen
I friska, fulla drag.

Än ler för dig ju banan,
Än har du kraft till strid,
Kom, följ den sköna fanan.
Men sitt ej här och qvid.

Hvad lifvets englar taga,
Det fås ej mer igen.
Det båtar ej att klaga,
Du har ju mycket än.

En tredjedel af lifvet
Svann bort – visst var den skön!
Men tvenne tredjedelar
De vänta än med lön.

Då känslans blida vårdag
För alltid för dig svann,
Byt herrskare, min broder,
Blif tankens djerfva man.

Här stå vi millioner,
Skönt rustade till strid,
O. träd i våra leder,
Det är en herrlig tid!

Och sången slöts och natten
Steg tyst ock ljuflig ned.
Men åt det nya lifvet
Svor jag min hyllningsed.

Så länge mamma sofva kan,
Sof' stackars mamma sof!
Du har ej fått en enda blund
Sen Pappa man begrof.

Sof bleka mamma, sof en stund
Så blir du frisk igen,
Och leker åter gladt med mig,
O sof, o sof blott än.

Jag vill mitt hufvud luta här
Emot ditt bröst och be,
Och Gud, den store, skall väl mildt
Till mig och mamma se.

Väl är jag hungrig – tyst ändå
Jag lider ingen nöd,
Blott mamma vaknar opp igen
Så skaffar hon mig bröd.

Men mamma sof – hon sof så godt,
Hon sof i dödens arm,
Och, dottren, rosig, frisk och skär
Vid hennes kalla barm.

Gråt ej, bästa, goda mamma,
Gråt ej, så du blifver blind;
Rosorne, de fordna, vissnat
Alla från din vackra kind.
Gråt ej, bästa, goda mamma,
Gråt ej, sä du blifver blind.

Om ej någon ann oss hjelper,
Gud han hjelper oss ändå,
Och vi skola, liksom pappa,
l den tysta grafven gå.
Gråt ej, bästa, goda mamma,
Gud han hjelper oss ändå!

Hvad längtar så ditt hjerta,
Hvad är din längtans namn?
Här ler ju lifvet saligt
Uti naturens famn.

Du friska, unga hjerta,
Se om dig liten grand,
Se om Dig, varma yngling,
Det är ditt barndomsland.

O, vill du lemna hemmet
Och hemmets blida frid,
Du känner icke lifvet;
Derute väntar strid.

Der dofta inga blommor,
Der svalkar ingen lund,
Der finns för hjertats drömmar
Ej någon skymningsstund.

Der stämmer ingen lärka
Sin sång i ljusblå sky,
Der ses blott fallna drömmar,
Flyttfåglar lika, fly.

Hvad skall du väl derute
I dessa striders svall?
Du återvänder bruten
Och härdad, stel och kall.

Hvad skall du väl derute
Der allt är kamp och strid,
Hvad, skall du tanklös offra
Ditt hjertas blida frid?

Så sjöng i hemmets lunder
En fågel ljuft sin sång,
Men åt det öppna lifvet
Fritt ställde jag min gång.

Jag såg på barndomslandet
Tillbaks, och gret en tår:
Jag vet, jag vet, att minnet
Af er dock ej förgår.

Jag vet, jag vet, att fjerran
I lifvets strida ström
J för min ande sväfven,
Som en fantastisk dröm.

Att der j gjuten minne
Och sällhet i min själ,
Du ljufva nejd med blommor
Och frid och ro – farväl!

Det fins derute något,
Som högre manar mig,
Dit, till det helga målet,
Jag ställa vill min stig.

Det är en glans, som högre
Än fridens stjerna ler,
Det är ett ljus, som lofvar
Mig vida, vida mer.

Det är en lust och glädje
Att blöda, om man kan,
Det är en herrlig frihet
Att strida, som en man.

Dit vill jag ut, att blöda,
Att strida utan rast,
Dit vill jag ut, att modig
Stå stolt mitt ödes kast.

Den skönsta ros som finnes,
Den skönsta blomma – lyss!
Det är den bleka rosen
På kind vid dödens kyss.

Den vill jag vackert vinna
I lifvets stora strid,
Sen följa af sig sjelfva
Ju åter ro och frid.

O frukta ej, Italine,
Än har jag ej blifvit kall,
Än flödar mitt unga hjerta
I samma sitt ljufva svall.

Än äger mitt hjerta tårar,
Än äger det milda ljud,
Dem skall det så länge äga
Som du är min trogna brud.

O, kom du, min milda flicka
Kom eldig och varm och skön,
Och hviska ett vackert gensvar
Till svar på min ömma bön.

Du leende Italine,
Hvad är du ej allt för mig,
Min glädje, mitt vemod äfven,
Allt äger jag blott i dig.

O, älska mitt stela väsen,
Det värmes af dig, min vän,
Det veknar och blifvcr vackert
Och mildt såsom förr igen,

O, kyss mina kalla läppar,
Jag möter din kyss och ler,
Derinne finns mycken värma,
Den visar sig blott ej mer.