Charlotta Falkman - Leonna

Men han tillstod gerna, att fastän majoren alltid behandlat honom som en vän, han ingalunda tilltrodde sig att utforska något, som denne ville dölja.

Senare sutto fruntimren och arbetade vid lilla bordet nära fönstret; löjtnanten föreläste sin vän ur den af honom medförda tidningen «Ryska Invaliden.»

Vasilij smög tyst omkring på afstånd, noga iakttagande sin herres minsta vink; den komiskt förnöjda uppsyn, hvarmed han understundom strök sina sträfva mustacher, sade att det var något som gladde den trogna karlen in i själen.

Äfven Garçon var beställsam; än satt han framför sin herre med framfötterna på dennes bröst; än visade han Ottilia sin hyllning, liksom glad, att hon nu åter var här inne. Hon lutade sig ned och smekte hunden, men då hon af qvinlig instinkt, utan att lyfta ögonen från sitt arbete, märkte, att hunden sedan erhöll dessa smekningar fördubblade af sin husbonde, upphörde hon alldeles dermed, ehuru Garçon manande lade tassen på hennes knä. En skälmaktig sidoblick från löjtnanten, kom henne att rodna; hon steg upp sägande: «hunden vill säkert ha mat,» och lockade honom med sig ut.

Läsningen fortfor, de båda militärerna utbytte derom sina tankar. I sista nummern förekom, att en viss grefve af en högt uppsatt familj, sjelf känd för sina fordna militäriska framgångar, och i senare åren värderade diplomatiska talanger, nyligen aflidit under en resa till sina gods vid polska gränsen.

Текст предоставлен ООО «ЛитРес».

Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.

Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.

Läsaren bör erinra sig att detta yttrades i första åren efter Ryssarnes ankomst till Finland.

Carl skref: «hvad Gud hafver gifvit mig, skall icke Djefvulen taga ifrån mig.»

Här måste läsaren minnas, att detta tilldrog sig år 1810, då de gamla svenska sympathierna, hvilka numera äro gångna till stoft, ännu stundom då och då ville spöka.