Charlotta Falkman - En prestgård i N—d

"Tviflet är första steget till förryckthet, det är ej något icke-vetande, utan ett icke-troende."

Tempel förgården.

Prostgården var en ståtlig byggnad frän medlet af förra århundradet; belägen på en af åldriga ekar och björkar omgifven höjd, hade den likväl en fri utsigt till kyrkan och den på afstånd liggande kyrkobyn. Från de öfre rummen såg man rika åkrar och ängar jemte en större insjö, med tvenne små gräsbevuxne holmar, hvarföre den också fått namn af Holmsjön, och den herregård, som låg vid den motsatta stranden, kallades Holmsjö-gård.

Rummen i vår prestgård voro ej många till antalet, men höga och rymliga. Jordvåningen beboddes af familjen och husfolket, den öfra var indelad i såkallade gästkamrar, möblerade i den smak, som var rådande den tiden, då nuvarande prostinnan som nygift fru inflyttade i huset.

Det var den första Maj 182.. Vänner och fränder jemte de förnämsta af socknens "grädda" voro bjudna att fira denna för alla, men i synnerhet för prestståndet högtidliga och glädjande dag. Det var utomdes 19:de årsdagen af prosten Bryllers förening med sin prostinna.

Under det att prostinnan ifrigt rörde sig fram och åter emellan kök, handkammare och den stora matsalen, ömsom anordnade om festen, ömsom sjelf lade hand med verket, för att undervisa sina hjelpredor i det rätta sättet att uppsätta den gödda kalkonen på spettet, eller att viska sockerkakan, och flera dylika husmoderliga bestyr, finna vi hennes man, den vördige prosten, sittande på en af de bänkar, som omgåfvo den höga trappan åt gården, språkande med sin svåger, baron Y – , ägare till Holmsjögård. Denne hade med afsigt kommit så tidigt, för att, innan de öfriga gästerna hunnit anlända, prata bort en förtrolig stund med svågern.

Baronen, en man om femtio år, till utseendet något högdragen, men alltid munter och språksam, var klädd i mörkblå, civil drägt, prydd med nordstjerne- och en rysk orden. Han fortfor i det redan påbörjade samtalet, sålunda:

– Som jag sagt, den unge mannen äger bestämdt alla erforderliga egenskaper för att sätta skick på dina pojkar. Du kan icke föreställa dig, hvilken superb figur han gjorde på Åbobalerna i vintras. – Han för sig med ett behag, en ledighet i dansen, som om han tagit lektioner af Vestris.

– Det der kan allt vara bra – men…

– Och hvilket loford hans lärare gåfvo om hans kunskaper sedan! Han har vid sina tentamina visat sig som en öfverskärare i filosofin, astronomin, teologin och hela det lärda krimskramlet för öfrigt.

– Det var något, – likväl skulle jag…

– I de lefvande språken excellerar han, det vet jag med säkerhet, fortfor baronen. Dessa äro i min tanke långt behöfligare än både latin och grekiska. Hvad f – n behöfva dina pojkar plugga i sig Homerus, Ovidius, Herodotus och hvad de respektive herrarne alla må heta. August har en afgjord fallenhet för krigståndet och Lorenz för sjöväsendet; lemna dem således ett par år under Walters tillsyn; skicka dem sedan hvar på sitt håll i tjenst, så få vi säkert heder af dem med tiden.

– Men, käre bror, skall då ingendera träda i sin fars och farfars fotspår, ingen af dem bli min efterträdare i sysslan?

– Pah! dertill äro de alltför unga; "innan gräset gror, dör märrn," säger ordspråket. Genom din dotter får du nog en efterträdare. Apropos, när väntar du hem Lovisa?

– Närmare hösten. – Pensionsfrun har nyligen antagit en ritmästare af utmärkt talang. Lovisa skrifver och ber att ännu en tid få dröja qvar, för att fullkomna sig i teckning. Jag gaf, ehuru ogerna, mitt bifall. Efter min tanke vore det bättre att flickan vore hemma och lärde sig af sin mor att bli en god husmoder, än att i åratal vara borta från föräldrar o

– Hvem har disputerat deremot, käre bror? Men, tiderna äro andra nu, än förr. Upplysningen stiger – man afskakar stoftet; – det nya slägtet höjer sig som en Phönix utur askan, och summan af saken är den: att man måste följa med sin tid, och för denne oss på galen väg, så är det tidens fel, men icke vårt.

Ehuru dessa argumenter icke alldeles gillades af prosten, var han något tvehogsen cm svar, dessutom blefvo de störda genom ankomsten af husets adjunkt, Brummerus, som mödosamt stretade uppföre trappan, bärande, biträdd af en drenggosse, en korg med buteljer. Han hade i källaren påfyllt några dussin sådana af det vidtberömda marsölet, som bryggdes i prostgården. Vare sig nu, att magistern af blotta lukten blifvit litet vimmerkantig, måste vi lemna osagdt, men efter en både ödmjuk och tölpaktig helsning på baronen, hvarvid han var nära att förlora balansen, fortsatte han med sina chassé-steg sin gång till prostinnans handkammare.

– Behöfves det mer, än att jemföra kaplansadjunkten Marenius med denna tölp, som det visst icke felas lärdom? – frågade baronen skrattande, – för att finna hvad en bildad uppfostran kan åstadkomma. Huru välkommen är icke Marenius hos alla! Ja, till och med bönderna visa honom en synnerlig aktning; redan på afstånd taga de hatten af för honom, hvaremot de helt kamratlikt skaka handen med magistern på prostgården…

Denna gång, likasom alltid vid deras öfverläggningar, segrade baronens mening, icke derföre att svågern alltid medgaf rättvisan af hans påstående, ty vår prost var en man efter gamla verlden, men disputera var på sednare tider icke Bryllers sak, isynnerhet sedan makligheten blifvit hans jordiska godomlighet; dessutom var svågern hans sockenpatron och baron till på köpet.

Middagstiden nalkades, och prosten gick in till sig för att byta ut den beqväma nattmössan och schlafrocken mot kaftanen, kragen och den svarta kalotten. Baronen inträdde i salen, der bordet dukades af en vacker flicka om 16 eller 17 år, likväl under uppsigt af prostinnan sjelf, som med egen hand ordnade platåen, hvarpå hon sedan satte en korg, tillverkad af fint postpapper och fylld med konstgjorda blommor; det var ett arbete af hennes dotter i pensionen. Ännu hade ingen af de väntade gästerna skådat denna grannlåt, och mammas hjerta klappade af fröjd öfver den beundran detta arbete skulle skörda: skada blott, att den älskade dottren ej nu genom sin närvaro kunde öka den moderliga triumfen.

Baronen underrättade sin syster, att den unge mannen han utsett till informator åt hennes gossar, sannolikt skulle anlända i dag.

– Walter är en charmant pojke, skall du tro, som snart skall förvrida hufvudet på alla flickor i nejden. – Ja, ja, kära Lotta, skämtade baronen och nöp den unga flickan i den rosiga kinden, – akta du dig bara, och se icke du för mycket på den unge dansmästarn och hans vackra ögon!

– Käre Mauritz, inföll prostinnan något alfvarsam, sätt inga myror i hufvudet på vår beskedliga Lotta! – men raljeri apart, – hvarföre, om herr Walter är en sådan vagabund, som din beskrifning tyckes förutsätta – hvarföre har du valt en sådan lärare för våra gossar?

– För att denne säkrast skall hyfla af det trädaktiga i deras manér, så att de föra sig som folk, innan de lemna fädernehuset, svarade han. Men se der kommer vagnen med min hustru och svägerska – och baronen jemte prostinnan gick dem till mötes.

Friherrinnan Y. var ett klent och ännu ungt fruntimmer, ovanligt blond, med matt och svärmande blick. Hennes syster, fröken Nora Y – deremot var lång, något mager; hennes breda framtänder, tillika med deras infattning, blottades när hon talade; det oaktadt var hon lika så språksam som hennes yngre syster, friherrinnan, var fåordig.

Efterband anlände de öfriga gästerna; man samlades omkring det ståtliga hästskobordet och – "välfägnaden feltes ej der."