Charlotta Falkman - Leonna

De hemma varande på Rönnbacka stodo alla på gården i orolig väntan, när det sorgliga tåget anlände. Så snart majoren blifvit införd och bragt i säng, öppnades ådern af Ludvig, som lyckligtvis egde någon kirurgisk skicklighet. När blodet begynte rinna, öppnade patienten ögonen, men tillslöt dem åter i det han framstammade namnet «Vasilij.»

Karlen var som hufvudyr af glädje, och öfverhopade Ludvig med välsignelser, både på finska och ryska språket.

«Här fordras verksammare hjelp än jag kan åstadkomma,» sade Ludvig bekymrad. «Känner du någon af de officerare, som nu finnas i Lovisa; bedrar jag mig icke, så är nummern densamma.»

«Hvad jag det gör! det är ju vårt eget regemente. Majoren skulle just fara dit för att taga afsked af sin bästa vän!» försäkrade karlen.

«Far då genast dit, och hemta hit din majors vän och en skicklig fältskär. Här har du pengar till skjuts, min häst och karl föra dig till gästgifvaregården.»

«Tack, tack goda herre, men behåll edra penningar,» och karlen tog fram en nyckel, öppnade en reskoffert, och framtog penningar ur ett litet schatull, läste väl igen alltsamman, men lemnade koffertnyckeln åt Ottilia, som tillika med Leonna stod på något afstånd från den sjuke, som åter fallit i dvala; brydd ville Ottilia afsäga sig denna förtroendepost, och visade honom till onkeln. «Nej mamsell, förvara den ni, tills gamla «Waska» kommer tillbakas; ni är god; ni har gråtit öfver hans herres olycka!» Med dessa ord lade han nyckeln i hennes hand, den han sedan, utan alla omständigheter, liksom förseglade genom en smällande kyss, och skyndade ut.

Leonna kunde ej låta bli att skratta, när Ottilia högt rodnande, torkade den kyssta handen med sitt förkläde.

«I karlens beteende låg sympati,» skämtade Leonna, «ty hvarföre gaf han den ej åt mig? men han såg nog, att mina tårar gällde olyckan i allmänhet, men dina personen.» —

«Hur kan du skämta nu?» sade Ottilia mildt förebrående. «Dessa anletsdrag, ehuru aftärde genom sjukdom och plågor, tillhöra visst ingen vanlig menniska. Tänk dig honom som en främling, aflägsen från allt kärt han eger på jorden. Kanhända lefver hans mor, hvars enda stöd och förhoppning här hos oss utandas sin sista suck. Kanhända ännu ömmare band» – Hon kunde ej uttala meningen.

«Förlåt goda Ottilia, du är alltid bättre än jag; derpå tänkte jag icke.»

Genom Ludvigs driftiga försorg hade skjutsgossens ledvridna fot kommit i skick, sedan Vasilij afrest. Med bekymmersam oro i sin blick, stod nu den menniskoälskande mannen vid den sjukes läger; flere symptomer sade honom, det feber var i antågande.

På en gång nämnde han åter namnet Vasilij, och uttalade en hel mening på ryska språket i det att han med temmeligen sansad blick såg sig omkring, utan att likväl blifva varse flickorna, som höllo sig åt andra sidan af rummet.

Ludvig tilltalte honom först på finska, sedan på tyska språket, men han syntes förstå intetdera, men till fransyskan lyssnade han liksom till kända toner. Ludvig fortfor, och sade «Vasilij vara borta för att hemta läkaren.» Han svarade ej, men räckte Ludvig handen; tecknade, att han var törstig, men ville ej dricka annat än vatten, ehuru fru Palman hade flere slags soppor i beredskap; han tillslöt åter ögonen, och lemnades i ro.

Ludvig vinkade flickorna in i nästa rum. «Påminner du dig hjelten vid eldsvådan i Borgå?» frågade han sin brorsdotter.

«Ack ja, det gör jag visst,» och Ottilia såg på honom med spänd väntan.

«Bedrar jag mig ej, så är detta samma man, ehuru förändrad han också är genom sjukdom och de plågor han nu lider; derföre motser jag läkarens ankomst med ännu större otålighet än förut. Vi kunna tyvärr ej vänta honom förrän sent i afton, och väntans timmar skrida alltid fram med blytyngder, då glädjens deremot ha vingar.»

«Att ge tiden bättre fart, måste onkel berätta något om «hjelten.» Jag ser på Ottilia, att hon önskar detsamma; nog måste han vara en intressant person, eller huru Ottilia?» och Leonna såg leende på sin väninna, som rodnade lätt.

De satte sig så att de genom den halföppna dörren kunde iakttaga den sjuke, och Ludvig begynte:

«Förliden våras var jag färdig att segla ut, då vinden kastade om; som det var bättre förtöja i hamnen, än att kryssa utanföre, var jag ännu hela veckan i land, der tiden blef mig lång nog, utan verksamhet. En dag gick jag för att helsa på en åldrig enkefru, hvars son föregående året gjorde resa med mig, men nu har gifvit sig till handeln; – en odugling i det hela. – Modren hade en liten gård vid ändan af staden, och lefde knappt nog med hyran för tvänne rum; för egen räkning hade hon ett litet och ett större rum, jemte ett kök; men inqvartering innehade nu det större, och deras betjening låg samt kokade i köket.

Mitt besök gjorde gumman en stor glädje. Hon är en af de få menniskor, som icke klaga, utan anse lifvets bekymmer, som en del af det «dagliga bröd,» hvarom vi bedja; hvarje liten glädje ansåg hon som en nådegåfva af Gud.

När jag frågade, huru hon som ensamt fruntimmer, kunde slå sig ut med dessa menniskor, för hvilka hon ej kunde göra sig begriplig, svarade hon: «Ibland har jag visst haft svåra varelser att göra med, som pockat sig till långt mer, än hvad man var skyldig att gifva dem; men så finnes det bland dem äfven goda och deltagande menniskor. Gifve Gud, att jag alltid finge behålla den kaptenen, som nu bor här. Det är en hederlig menniska! Icke nog dermed, att han håller sträng ordning med folket; han låter ingen dag gå förbi, utan att visa prof på sitt goda hjerta. Alltid förser han mig med ett godt mjukt bröd, ty han inser nog, att den gamla behöfver sådant. Ofta är han ute och jagar; hemkommen, delar han alltid med sig af jagten. Behöfver jag uträtta något, är hans folk till tjenst. Han är rigtigt ond, om han ser mig bära några vedklabbar på armen. Ingen som kan vara mera öm och god!»

Jag kände huru mycket hon försummades af sin egen —

«Hur förstår ni hvarandra,» frågade jag, «talar han svenska eller finska?»

«Intetdera. Vi tala hvar sitt språk, men förstå hvarandra bra nog ändå; och när tecken icke vilja förslå, hvisslar han efter en soldat, som talar finska.» —

Från förstugan hördes i detsamma en lång gäll hvissling genomskära luften.

Det var kaptenen, som kallar ihop sina sångare: underrättade mig frun. «Halfva staden samlas här omkring om aftnarna för att höra på dem,» tillade hon.

Om en liten stund begynte äfven sången. Frun öppnade sin kammardörr, på det jag skulle både höra och se. Sångpersonalen utgjordes af åtta soldater i grå kapprockar. En ung man, med rak hållning och herrskareblick i vackra välbildade anletsdrag, trakterade konstmässigt en tambour de basque. Som han endast var klädd i en enkel men snygg nattrock, omknuten af ett officersskärp, gissade jag genast att det var kaptenen, ehuru jag ej rätt kunde förena hans stolta utseende med hvad gumman omtalat.

En annan i uniformssyrtut, skötte ett par messingstallrickar, som i mitt tycke skadade den verkeligen vackra harmoniska sången.

En soldat kom och rapporterade något för kaptenen, i blinken skingrades hvar åt sitt håll. Vi undrade ännu, hvad detta kunde betyda, när kaptenen inträdde i fruns rum, omklädd i en uniform af groft kläde. Genom den finska tolken bad han sin värdinna ej bli skrämd, fastän elden var lös, och tillsade henne att ej gå hemifrån. Innan hon hann fråga hvar det brann, var han borta; vi sågo honom ila förbi fönstret åtföljd af soldater.

Äfven jag skyndade bort, men lofvade återkomma med underrättelse från elden.