Charlotta Falkman - Leonna

Ur stånd att sjelf resa sig, måste flickan med sin venstra arm understöda hans hufvud, medan han tömde glaset, sedan sjönk det åter ned, innan hon hann draga undan armen. Han tog hennes högra hand, lade den sedan på sin heta panna, och hans ögon uttryckte så mycken tacksamhet, men de slötos snart af matthet, och han återföll i sin förra dvala.

Ottilia drog varsamt undan sin arm och lade ned hans arm. Sedan smög hon sig åter till sin plats vid fönstret, der Leonna, ett förundradt vittne till denna scen, ville öfverhopa henne med frågor, men Ottilia lade fingret på sina läppar, visande på patienten, sedan på rummet innanföre; och varsamt smögo de sig dit.

Man hade tagit bort bokskåpet, som stängde dörren till fru Palmans rum, och de gingo dit, emedan de der hörde onkelns röst. Han hade fåfängt spejat efter de väntade.

Ottilia berättade under en rodnad, den hon likväl sökte dölja, huru majoren i yrseln talat en så god fransyska; ansett henne för en bekant person, vid namn Anna; sagt sig sjelf heta Konstantin; och efterkommit hennes begäran och druckit ett helt glas limonad försatt med kylande pulver; men att hon kallat honom «du» och « Konstantin ,» derom nämnde hon icke ett ord. Hvarföre? det visste hon ej sjelf, vi lemna det till läsarens gissningsförmåga eller åt dem, som med en flytande gåspenna anatomisera qvinnohjertat.

Snart blef den sjuke åter orolig. Då fick Ottilia det lyckliga infallet, att försöka musikens verkan på hans sinnen; det lyckades så, att han ej allenast blef stilla och lugnare; till och med ett svagt leende spred sig öfver anletsdragen.

Leonna hade efterkommit allas önskan och gått till hvila i fru Palmans rum, ty klockan hade redan slagit elfva. Ludvig gick tyst och orolig fram och åter, och rökte sin pipa, under det Ottilia fortfor att locka milda toner från pianot, när ljudet af en kurirklocka nådde deras öron; snart stadnade de efterlängtade vid trappan.

Den officer, som åtföljde läkaren var vår nya bekanta, «löjtnant Karlowitsch.»

I stället för en längre skildring, så väl af det förflutna som det närvarande, lemnas ett bref i läsarens händer, som under denna natt skrefs af Feodor Karlowitsch till en af dess fordna kamrater i Dorpatska kadetskolan, nu mera guvernements-sekreteraren i X…

Gode Alexander!

Jag längtade att se, huru du genom dina glasögon vill på din karta taga reda på, i hvilken del af Finland jag nu befinner mig; men gör dig ingen fåfäng möda – detta lilla ställe är icke upptaget i något geografiskt verk, ehuru det sannerligen skulle förtjena det, ty ehuru det blott liknar en bättre bebygd bondgård, bebos det likväl af englar! —

Ja, ja, skratta du, jag står vid mina ord, och återtar dem aldrig. Jag menar härmed icke, som du kanhända tror, bekjortlade englar, ehuru några sådana äfven lära finnas här; jag menar menniskor, välgörande menniskor, hvars dygder upphöja dem till rang och värdighet öfver andra stoftets barn.

«Det der är godt och väl, men deraf blir jag icke mycket klok,» säger du, och frågar huru jag förfaller i sådana deklamationer. Nå väl jag vill försöka ordna de verkeligen sammanfösta händelser, som passerat den senare hälften af innevarande dag, och ehuru i närvaro af – ja det får du veta sedan – berätta dig allt så skämtsamt och vidlöftigt som möjligt är, för att – hålla mig… vaken. —

För att taga igen min skada efter tvänne nätters vakor, den ena på assemblén, den andra på vakthållning, beredde jag mig på en försvarlig «siesta;» ur bästa sömnen väcktes jag upp af min Gregor. – Nu är jag eljest, som du vet, temmeligen öfverseende mot dessa arma satar, som i godt och ogjordt väder alltid nödsakas stå på tå för andras nycker, men detta tilltag var dock för starkt!!

Färdig att med barska ord, kanske också med åthäfvor, sätta mitt husbondvälde i behörig respekt, såg jag – fastän ännu yrvaken, en dylik figur stående vid dörren, som jag genast igenkände. Det var Ivanoffs gamla trogna Vasilij!

Du vet huru som allt hvad som rörer denna stolta, ädelsinnade man, intresserar mig, oaktadt alla hans små besynnerligheter. – Kanhända är det just de, som fästa mig vid honom. Lika godt, jag säger nu som förut: i hans lif finnas hieroglyfer, som endast en längre bekantskap kan dechiffrera, du vet äfven huru vår blef afbruten.

När jag såg Vasilij, trodde jag att hans herre äfven var nära, men karlens bedröfvade uppsyn motsade denna min förmodan. Af den berättelse han då och sedan under den resa, jag hufvudstupa måste företaga, afgaf, vill jag gifva dig ett kort sammandrag.

Som du väl måste erinra dig från det bref, jag skref i början af Oktober, sjuknade Ivanoff i följd af fordna blessyrer under det vi bivuakerade vid Porkala och strapatserna der. Det blef fråga om amputation, då han fördes till Åbo lazarett, men det gick icke så långt; ty efter ett halft år, blef han der så vida återställd, att han kunde gå med kryckor. Oförmögen att tjena längre fick han afsked som major, med pension och en ny orden; den första erhöll han tillika med blessyrerna vid Åbo; men han är också invalid vid 30 år!! —

Han ärnade sig nu till hemmet för att sköta sin helsa, men ville dock hvila ut några dagar i Lovisa, för att taga afsked af mig och kamraterna.

I Borgå hade han haft nattläger hos en gammal fru, hans fordna värdinna; hon, som blifvit högst bedröfvad att se honom så medtagen af sjukdomen, ville ändteligen hafva honom att dröja der en tid, för att återhemta sina krafter innan han reste vidare. Men han lät ej öfvertala sig. En tattarqvinna hade då varit den första de mötte, detta bebådade enligt Vasilijs oförgripliga tanke intet godt.

Jag går förbi mannens vidlöftiga beskrifning, huru de sedan stjelpte i en backe. Nog af, majoren låg som död, skjutsbonden med foten ur led, och Vasilij i tusende ångest. Då kom «liksom ned från himlen en svensk herreman, som talade finska» – något, i parentes sagdt, bra sällsynt i denna trakt af Finland. – Han hade besörjt om häst och släde, som förde majoren till hans boning. Sedan affärdade han Vasilij till staden, för att hemta läkare, jemte någon bekant till majoren. Innan Vasilijs afresa hade denne väl vaknat ur sin svimning, men ena armen var afbruten.

Att jag och vår skicklige men buttre regementsfältskär ej sölade, kan du nog förstå; båda älskade och aktade vi den tappra Ivanoff; vi åkte i fullt sträck. Det är med ett eget behagligt intryck, man i en nordisk mån- och stjernklar vinternatt, ilar förbi skogbekransade berg och djupa dalar. Resan förkortades äfven genom Vasilijs berättelse; han upphöjde de menniskor, som antagit sig hans älskade major, ända till skyarna; i synnerhet ordade han om en flicka, som med stora tårar i sina «himmelska blå ögon» betraktat hans husbonde. Sannerligen var icke den gamla karlen helt poetisk. —

När – nu måste jag afbryta. – Ivanoff är vaken, det är vid hans sjuksäng jag skrifver detta —

Han ligger åter i sin feberaktiga slummer. Det lider mot morgonen, snart kommer väl husfolket i rörelse, till dess vill jag fortfara i min berättelse.

Uti den menniskan, som redan på gården kom oss till möte, igenkände jag en af de herrar «från landet,» som kommit till staden för att bevista danssoirén hos mitt värdsfolk i julas. Påminner du dig min karikaturmålning öfver dem? Denne man är dock långt öfver att bli föremål för sådant skämt, hvarken han eller hans sällskap voro påpekade i denna farce. Äfven han syntes erinra sig min person, och sade mig ett hjertligt «välkommen.»

Vi infördes i ett stort rum; vid skenet af ett afsides stående ljus, såg jag en skymt af en smärt qvinlig varelse, som vid vår ankomst drog sig undan; hon blef ej mera synlig.