Charlotta Falkman - Leonna

Ivanoff låg stilla, utan att blifva oss varse, när jag på min ännu dåliga svenska, uttryckte min tillfredsställelse att finna honom så lugn; svarade värden på flytande tyska: «Så var det icke för en half timme sedan; han yrade då ganska mycket, och vi voro i största oro. Det föll då min brorsdotter in, att se hvad verkan musiken kunde utöfva; han blef derigenom allt lugnare. Hon fortfor ännu med detta oskyldiga stillande medel, när vi hörde er komma.»

Läkaren hade undertiden undersökt armen.

«Det blir en svår stund, ty armen har svullnat mycket,» sade han betänkligt; «vore majoren vid sinnesredighet, känner jag honom nog, för att veta, att de största plågor ej kunde aflocka honom ett qvidande. Men nu visar sig tecken till en ny feberparoxysm.»

Det oundvikliga måste dock ske; skyndsamt förbereddes allt. Jag, som kände huru ytterst känslig Ivanoff var för tonkonsten, föreslog att göra ett försök, huruvida en krigisk musik kunde leda hans tankegång i en riktning, hvarunder han lättare skulle uthärda plågorna.

Jag klädde dessa tankar i ord; fältskärn grinade litet försmädligt, och sade: «Det står att försöka; likväl anser jag det bättre att löjtnanten lånar oss sin armstyrka, den behöfs bättre.»

Litet harmsen, meddelade jag min tanke och hans svar åt vår värd.

«Skulle ni genom harmonin kunna stilla hans häftighet, fordras det ju mindre armstyrka,» svarade han. «Jag, Vasilij och två unga raska drängar äro till hands.» – Han förde mig till instrumentet.

Der stod jag nu och besinnade, huru otroligt lätt det är att göra projekter, men huru mycket det fordras att utföra dem. —

Älskare af denna slags musik, har jag i senare tider haft ringa eller intet tillfälle till öfning – ty ett fortepiano hör ännu till undantagen här på orten. I den afgörande momangen stod jag förlägen öfver min förflugenhet; men snart fattade jag mod, när jag genom några löpningar funnit att instrumentet var ovanligt godt. Derpå spelade jag ett enkelt musiknummer, som låg framme och var mig bekant; jag gaf derunder akt på patienten. Fältskärn biföll, ehuru smågrinande åt värdens förslag, att förbinda på majoren ögonen, som redan börjat småyra och prata i kors. Men nu tystnade han, och antog en lyssnande ställning. Han lemnades så en liten stund, men när operationen företogs, ryckte plågorna honom ur denna dvala; då föll jag in med «Bataille de Leipzig.» —

De första tonerna väckte en skakning hos patienten – derpå hörde vi, huru han trodde sig vara på stridsfältet i spetsen för sitt folk, ty han uttalade det ena kommandoordet efter det andra och uppmanade dem att «gå på!» Om hans krafter tillåtit, hade de som höllo honom, säkert ganska handgripligt, fått vidkännas denna förblindelse.

Men nu måste likväl smärtan blifvit honom för våldsam; ty han ropade: «Paul Grigorjewitsch, tag emot kommando, jag är blesserad! – Seger eller död!» och han föll, utmattad af ansträngning, känslolös i deras armar.

I den starkaste sinnesrörelse upphörde jag; endast mekaniskt lockade jag sedan osammanhängande toner från instrumentet. Aldrig har jag upplefvat, och icke önskar jag upplefva ett sådant ögonblick. Det låter knappt beskrifva sig. Jag förekom mig såsom en, den der länge studerat och fuskat i magiska konster, och nu för första gången vågar besvärja andar. Dessa uppenbara sig, men i gestalter, som komma håren att resa sig på besvärjarens eget hufvud. —

Allt var förbi, allt var tyst; men snyftningar hördes från nästa rum.

Läkaren förordnade regimen, och lofvade komma igen andra dagen mot aftonen, nu måste han tillbaka till staden, der tjensten fordrade hans närvaro på morgonstunden.

En åldrig fru med förgråtna ögon, satte förut fram mat och vin, som vi båda så väl kunde behöfva; sedan reste han oförtöfvadt.

Nu ville den goda frun vaka öfver den sjuke, och jag hade all min vältalighet nödig att afhålla henne derifrån. På min begäran erhöll jag papper och skrifdon och blef ensam med Vasilij, som sitter på en stol och blundar.

Som jag nu ingenting mera har att förtälja, vill jag göra dig hemmastadd i rummet, der jag sitter; det är stort, och med utsigt åt trenne håll. Med undantag af det dyrbara instrumentet, äro möblerna helt enkla af perlfärgadt träd med hemväfda öfverdrag; huslighetens anda synes råda öfverallt, äfvensom spåren af en mer än vanligt bildad qvinlig genius. Valda musikalier; några väl utförda teckningar i tusch och vattenfärg intaga icke högsätet, som vanligt är, utan den anspråkslösare delen af väggen. På ett litet bord ligga några väl inbundna böcker: «Schillers Wallenstein,» «Wielands Oberon,» «Conte moral» af Marmontel , jemte Rousseaus «Emile,» alla på original-språken.

På ett annat bord ser jag fruntimmers-arbeten och en uppslagen bok – Det är Göthes «Hermann och Dorothea,» på insidan af permen står: Leonna .

Du vet huru detta namn har spökat för min inbillning, sedan barnaåren, och i synnerhet sedan mitt inträde på finska jorden. När jag drömde om stridens bragder, var det alltid hon som fäste lagern på min panna. Ödet förde henne obekant i min väg, och jag blef intagen. Jag trodde mig vara mitt idéal otrogen, men så var det icke. Kanhända är jag åter så lycklig och finner henne här, ehuru hennes hem ligger flere mil härifrån; ty kan hon icke vara här på besök hos sin onkel? Han talade ju om «die Muhme.» – Nu hör jag någon komma – det är värden i huset. God natt!

Fortsättning:

Han förde mig uppför en trappa till sitt eget rum, på det jag ostörd måtte hvila ut. Dermed var jag otroligt belåten. Efter tre nätters vakande och alla dessa äfventyr, var jag glad att få gömma mig undan alla unga damers blickar i allmänhet, och Leonnas i synnerhet; ty när jag nu vid halfdagern såg mig i spegeln, var jag i sanning en «chevalier de triste figure.»

En klocka i rummet slog tolf när jag vaknade, jag klädde mig skyndsamt och gick ned. I förstugan träffade jag den vänliga gamla frun; hon sade, att majoren igenkänt och talat vid Vasilij, men nu förmodade hon att han slumrade, och bad mig derföre gå sakta i dörren. Jag inträdde varsamt och såg – ett ungt fruntimmer stående vid Ivanoffs läger, med venstra armen understödde hon hans hufvud, för att låta honom dricka utur ett glas. Hon stod så, att jag lika litet kunde se hennes ansigte, som hon såg mig. Jag vinkade åt Vasilij, som stod på något afstånd, att icke förråda mig. Han nickade och antog en förnöjd småslug min. Ivanoff hade tömt glaset, och flickan tog varsamt undan armen, men stod ett ögonblick lutad öfver honom. Han slog upp sina ögon, och hon drog sig genast blyg tillbaka. Till min utomordentliga förvåning, sade han på fransyska – ett språk som han alltid förnekat sig ens förstå. – «O, Anna, är du åter här? Hvarföre har du lemnat mig? Jag är fången, och de odjuren ha bundit mig. Någon sade mig att jag var mycket sjuk, det är kanhända äfven möjligt; men lägg din hand på min panna! så der ja, o det svalkar! – Gå icke mera ifrån mig – lofva mig det.»

«Lugna dig gode Konstantin!» svarade flickan sakta, «tala icke, doktorn säger det mattar dig. Jag går, men kommer straxt tillbaka, och vill sedan sitta och arbeta här vid fönstret, bara du lofvar att vara stilla.»

Lydigt släppte han hennes hand, som han lagt på pannan.

När flickan vände sig om för att gå bort, blef hon varse mig, en purpurflamma lågade upp på kinder och panna. Det var fröken Lurhjelm, hvars bekantskap jag gjorde i staden.

Vänligt och förlägen helsade hon; med ett tecken inbjöd hon mig i nästa rum.

«Herr löjtnanten måste finna det bra besynnerligt, att jag – en ung flicka – talar ett så eget språk med en man, den jag i går såg för första gången – men saken är lätt förklarad,» fortfor hon i det hon antog en lugnare hållning, «under feberyrseln i går aftons, ansåg majoren mig – som ville förmå honom att förtära ett feberstillande medel, som han hittills vägrat – för någon, som säkerligen är honom dyrbar. Han kallade mig för Anna, förebrådde mig, att jag var så kall, så fremmande; att jag ej nu som förr sade Konstantin, o. s. v. Jag trodde det vara bäst att gå in i hans idéer, för att lugna honom. Och när han ännu i dag fasthöll samma fantasi, ansåg jag mig böra» —