Charlotta Falkman - Leonna

«Alldeles så, min fröken! Den tanken att han tror sig omgifven af ett för hans hjerta dyrbart föremål, skall långt mera bidraga till hans förbättring, än alla läkares mixturer; men det förvånar mig att han talar fransyska. Han har till och med sagt sig ej förstå detta språk.»

«Äfven min onkel, som en gång sammanträffat med honom i Borgå förlidet år, säger det samma; och under ett redigt ögonblick i går, svarade majoren ej, när onkel talade honom till på detta språk. – Men kan löjtnanten säga hvem denna Anna är? Jag önskar blott veta det,» tillade hon något förlägen, «emedan – jag då bättre skulle spela min påtvungna roll.»

«Jag kan ej lemna ringaste upplysning,» försäkrade jag sanningsenligt. «Ehuru vi varit ofta tillsammans, och major Ivanoff hedrat mig med sin vänskap, – något hvarmed han icke slösar, – känner jag verkeligen ingenting om hans tidigare förhållanden, hvaröfver han alltid iakttagit en tystnad, som, jag tillstår det, förefallit mig besynnerlig; men nu vill jag fråga Vasilij, som varit hos honom i många år, genom honom kunna vi erfara något om denna Anna.» – Jag ville genast gå, men hon höll mig tillbaka och sade ganska allvarsamt: «nej herr löjtnant, när ni som vän till majoren icke känner detta, vill jag också icke erfara det genom hans tjenare.»

Hon kom mig verkeligen att blygas. Den synbara förlägenhet, hvarmed hon gjorde mig den omnämnda frågan, visade nogsamt, hvilket intresse hon fästade vid svaret. Huru ädelt besegrade hon ej sin nyfikenhet, då jag – jag tillstår det – gerna tillfredsställt min på hvad sätt som helst!

Vi återvände till sjukrummet; hvem tror du väl satt der, sysselsatt med ett handarbete? – Leonna von Nordenskans!

Efter några ord om vårt sammanträffande förra gången, och det oförmodade i återseendet; togo vi plats omkring ett litet bord, likväl så, att fröken Ottilia – husets unga värdinna – enligt sitt löfte till majoren, genast föll honom i ögonen, när han vaknade. Han syntes nu slumra godt. —

Jag hade – som du tör minnas från mitt föregående bref – låtit Leonna genom Ottilia veta, att jag kunde lemna henne notis om en viss person. Med nöje såg jag, att en fråga sväfvade på hennes vackra läppar, ehuru den visst icke kom längre. I förstone svängde jag talet hit och dit, för att forska ut, hvad hon tänkte om denna person, innan jag sade mig sjelf vara den sannskyldige. Hon trodde honom ännu vara en yngling, nästan jemnårig med henne, och jag hade svårighet nog, att öfvertyga henne, att undertecknad var denne Fritz von Harlinghausen. Lyckligtvis kunde jag vinna trovärdighet genom ett bref från min mor, hvars stil var henne bekant från förra tider. Hennes snabba blick upptäckte der sitt eget namn, och hon rodnade lätt, i det hon genast återgaf brefvet. Kanhända är hon ej obekant med min goda moders drömmar .

Nu blef det fråga om, hvarföre ingen i Lovisa känner mig under mitt tyska för- och familjenamn.

«Emedan ryska tungor, (och alla mina kamrater äro ryssar), rådbråka det till Garlinkgausen,» svarade jag skrattande; «utomdess nyttjas bland oss i dagligt tal endast eget och fars förnamn. Dervid har jag låtit det bero. I de få hus, der mitt familjenamn är kändt, komma ej Smittens och deras bekanta.» —

Under denna demonstration, inträdde kapten Lurhjelm. De unga damerna benämna honom onkel Ludvig, och jag erhöll snart tillåtelse att säga så med.

Han är sjöfarande, och för eget fartyg. Han tar nu frakt till St. Petersburg, och seglar, bara sjön blir fri från is; derifrån gör han en resa till Lybeck, dit hans brorsdotter denna gång följer med.

För att ej störa patienten, var middagsbordet dukadt i ett aflägset rum, «kökskammarn.» Sällan eller aldrig, har jag varit bland så okonstlade, trefliga och aktningsvärda menniskor. Vettenskaplig bildning, verldskännedom och menniskokärlek, äro hufvuddragen i Ludvig Lurhjelms karakter; hans väsende är öppet och okonstladt. Förhållandet mellan honom och hans brorsdotter är, som det borde vara mellan far och dotter, icke så som man tyvärr ofta finner det i verkligheten. Huru enkla, anspråkslösa, och husliga äro ej de unga flickorna. Hjertats godhet gör här jemnlikhet. Leonna är en blomma uppvuxen i den fria naturen; Ottilias uppfostran deremot är vårdad af en mästares hand, och likväl omfatta de hvarandra med en sällsynt vänskap. Man ser, att ömsesidig aktning och ömsesidigt förtroende är och blir grundvalen till en känsla, som försvinner blott med lifvet. Undrar du, huru undertecknad kommit sig till sådana djupsinniga observationer? Goda sällskaper smitta liksom de dåliga .

Ivanoff var vaken, utan feber, men ganska matt. Han igenkände mig snart och tryckte min hand, men förmådde ej tala, och återföll i en dvallik sömn. Surprisen syntes höra till ordningen för dagen.

Vi sutto alla omkring det lilla bordet, flickorna med sömarbete, den gamla med sin stickning. Jag skar upp en blyertspenna för att teckna ett broderimönster för Leonna. Onkel Ludvig föreläste oss med verklig talang några sidor ur Oberon. «Orest,» en vacker svart pudel – i parentes sagdt, mycket firad af Ottilia, emedan densamma, genom sitt skällande, kommit dem att observera majorens olyckshändelse på vägen – satt äfven lik en ganska uppmärksam åhörare framför sin husbonde och såg på honom med sina kloka ögon.

På en gång lyssnade hunden och syntes orolig; ett skrapande på dörren, åtföljdt af ett ängsligt tjut, väckte allas uppmärksamhet. «Garçon!» utbrast Vasilij ovilkorligt och skyndade från sin herres säng till dörren. Han hade rätt. Det trogna djuret hade försvunnit dagen före deras afresa från Åbo – sannolikt instängdt af någon «liebhaber» – och hade sedan sökt, följt, och funnit sin herres spår, ända hit.

Först fägnade han sig åt den glada Vasilij, och formerade en flygtig bekantskap med Orest, som på sin herres befallning förhöll sig stilla. Sedan äfven jag fått ett, ehuru ringa igenkännelsetecken, skyndade han till sängen. Der reste han sig med fötterna mot kanten och slickade den hand som låg ofvanpå täcket. Djuret hade magrat ansenligt, hvem vet hvilka «egyptiska köttgrytor» han försakat för att följa sin herre i nöd och lust! Ottilia sörjde genast för hans förplägning.

En stund derefter kom läkaren; han gaf det bästa hopp, ty svullnaden började lägga sig. En biljett från Schalinsky gaf mig tillkänna, att General en chef under sin genomresa skulle inträffa följande afton i Lovisa. Jag måste således tillbaka med doktorn, som likväl dröjde qvar öfver natten.

Denna opåtänkta hastiga bortresa förstämde oss något; jag anses redan för en bekant i huset. På läkarens inrådan, som ville ha ett ostördt lugn för sin patient, begåfvo vi oss i andra rummet, och trefnaden infann sig åter.

I anledning af några jemförelser mellan landt- och stadslif, yttrade jag, att jag denna sommar vore i tillfälle att någorlunda njuta det förstnämnda, emedan jag, jemte ett par kamrater, skulle ha uppsigt öfver ett arbetskommando, som skulle rödja upp en vidsträckt plan invid X kyrka i N. socken, för att göra planen tjenlig till exercis.

«Ack hur roligt!» utbrast Leonna, «vi bli då grannar! Väl ligger Grönskog två mil derifrån, men hvad vill det säga? Jag får ofta följa med pappa till kyrkan om söndagarna. Det rödmålade huset nära invid planen tillhör pappa. Det vindsrum, som har sina fönster åt den sidan, är min kammare. Vi kunna då åtminstone utbyta en helsning, till dess kusin Feodor blir bekant med pappa.»

I detta glada öppna förtroende ligger ej en skymt af koketteri. Hon anser mig som en barndomsbekant, en nära slägting. Måtte hennes föräldrar tänka på samma sätt! Jag erhåller då lätt inträde i deras hus. Väl lär jag då äfven få den äran, att räkna någon sort aflägsen skyldskap med en viss sikter af samma namn, men huru nära, det har jag aldrig velat fråga, ty på den krabaten spiller jag icke ett ord.